bound lotus eller den lilla kudden under knät.

_1_

I fyra månader har jag levt med Bound Lotus (BL). De mest förlåtande månader jag någonsin tidigare upplevt på min yogamatta. Jag var fast besluten att investera, men inte forcera. Det har varit och är viktigare för mej att gå långsamt framåt, än att klara av den färdiga positionen utan hjälpmedel. Hade Nina 1.0 haft BL, som sin sadhana hade hon givit upp strax efter nyår och garanterat dragit på sig någon ledskada.

Jag använder block, kuddar och scarf för att hjälpa kroppen. Jag sitter inte ens i hellotus, utan jobbar tillsvidare med halvlotus. Jag greppar inte tårna med fingrarna, utan jag har en scarf om foten och håller den istället. Det är inte det att jag inte klarar hellotus, men jag är inte klar och komplett i den ännu. Höften, vänster knä och höger fotled behöver mera tid och mera omsorg för att inte känna sig tvingade in i något de inte är helt redo för.

Allt går, jag kunde bita ihop och stångas med värkande och bultande ben, men är det värt det?
Nej.

Därför jobbar jag inifrån ut och trycker inte in kroppen i något för huvudets förnöjsamhets skull. Eller för att jag en bra dag fixar binda mej, men alla andra dagar inte.

Jag vill arbeta systematiskt och i samarbete med kroppen och allt vad den härbärgerar. BL är inte bara att vika ihop benen och ta tag i tårna med armarna i kors på ryggen. I BL behöver man ge upp alla försök att uppnå en perfekt position, för det handlar så väldigt lite om just det, positionen. Det är mer en resa i självutveckling, en ren upptäcktsfärd i det egna livet. Ett varje dags överlämnande. Kapitulerande.

Men inte en studie i att ge upp och tappa sig själv, inte den sortens kapitulerande och nickedocksblindhet, utan som något modigt och stolt. För det är så jag känner mej när jag dag efter dag placerar ut blocket med en filt hoprullad ovanpå, precis där min panna ska vila. När jag placerar hörnet av den lilla kudden under knät, som jag behöver vara försiktig med. När jag rullar en strumpa och sätter den precis där min krångliga fotled ska vila i famnen. När jag måttar var scarfen ska ligga i min famn, för att jag ska kunna få ett bra grepp innan jag böjer mej fram.

I allt detta förberedande finns hela tiden en stor respekt inför görandet. Jag vill inte hafsa runt med attiraljerna och göra något halvdant. I hängivenheten och noggrannheten finns en förvandling till något bättre, som jag ser det. Kanske inte en bättre människa, men absolut bättre på att vara människa. Och det är det som händer när jag låter huvudet leta sig nedanför hjärtat. Det finns en otroligt viktig symbolik i att låta hjärtat stå högre än huvudet. Så alla mina förberedelser och allt jag investerar i tid och engagemang, betalar sig tillbaka i något som är mer värt än en perfekt lotusställning.

Jag har nog inte varit dedikerad en sadhana på dethär sättet förut. Det är en förunderlig känsla. Jag bugar mej.

 

listlust och andra tankar.

Fick lust på en lista häromdagen och igår blev den serverad på silverfat hos Malin, ibland ska man inte alls vara försiktig med what you wish for.

Vad är nyinköpt för våren?
En ny allvädersjacka i grönt, perfekt för alla typer av rörelseglädje. Något annat behöver jag inte (nts), ävenom köpdjävulen tycker annat.

Vad tränar du?
Försöker motstå lusten att skriva häcklöpning och kulstötning. Nämen alltså, jag har lite svårt för frågan i sig – vad då tränar?! Jag tränar inget särskilt och specifikt så, däremot gillar jag ju träning och att hålla igång. Nu efter en tids olust, så är det superkul att vara igång med traillöpningen och styrketräningen igen. Faktiskt så bestämde jag mej förra veckan för att köra Stronglifts 5X5 igen, så bekvämt att bara följa programmet i appen och jag vet sedan tidigare att det fungerar. Gillar basics och det är precis vad Stronglifts är. Enkelt, tungt och effektivt.

Vad tittar du på?
Plöjt Läckbergs nyaste i dagarna och tittat förvånansvärt lite på serier. Har dessutom ingen riktig ska-bara-kolla-ett-avsnitt-till-serie på gång så jag känner mej lite vilse. Har annars fortsättningsvis noll problem med att titta på allt som handlar om Norge, tex. Der ingen skulle tru at nokon kunne buFjellfolk och Familiefryd, men har snart inga avsnitt kvar att beta av. 

Vad är det bästa med våren?
Såklart att ljuset återvänder och att det är skönt att slippa vinterkläder och vinterdäck, men det är inte min favoritårstid. Jag mår bättre på hösten.

Vad har du för outdoorplaner?
Lite för många för mitt eget bästa, men när det kommer till kritan så trivs jag bäst av att outdoor:a hemma runt knuten, så de flesta planer förblir drömmar. Fast i mitten av juni åker jag ensam till svenska fjällen, för att bara vara och göra lite av en pilgrimsresa inuti mej själv. Because I’m worth it.

Ska också fortsätta utforska vandringsleder i min näromgivning och lite längre bort. Har sett de flesta precis i närheten, men några längre stenkast bort finns ännu massor att se och uppleva. Hoppas på mycket sånt närmaste månaderna.

Vad gjorde du förra året vid den här tiden?
Annika var hit i april
Jag funderade kring hur det är att bli en tränande människa som vuxen och hur rik jag är.
Sen hade jag ju min operation  på kommande och jag gruvade mej genom hela april, tack och lov gick allt bra.
inser när jag läser tillbaka att mycket av det tänkte och kände denhär tiden ifjol är exakt det samma jag upplever nu. Mars och april är inte mina månader. Helt enkelt.

välkommen hem.

1492495498049
Jag har tittat tillbaka på mina bilder både här i bloggen och på Instagram. Det är en märklig känsla. Hur mycket ryms inte in i ett vanligt, litet, sketet liv. Alla bilder och texter om långpass i skog och mark. Rolig träning utomhus och alla utmaningar, som jag har utsatt mej för när det kommer till styrka och rörlighet. Och yogan som binder ihop alltsammans och håller ihop alla mina infall och dikeskörningar.

Senaste året har inte varit riktigt lika färgstarkt och bildrikt, ävenom jag nog pepprat på med en hel del i flödet. Ändå har inte den där urkraften och urglädjen funnits där. Jag har liksom inte haft lust och ork. För mycket har varit i vägen. Mycket som varit självförvållat, men också sådant som kommit utifrån och som jag inte alla gånger skrivit så frikostigt om.

cof

Men nu i påsk har något bekant infunnit sig. Sådär som på bilden där stigen tydligt är markerad i vitt. Så känns det nu inuti. Det är tydligt, skarpt och utstakat. Inte så att jag har allt på klart, utan mer… sinnesfridfullt. Så mycket som släppt och kroppen är osannolikt mjuk och följsam.

Jag har promenerat och sprungit många mil sedan onsdagkväll då min ledighet började, och jag är ledig ännu idag. Kunde inte ha prickat mer rätt, när jag beslöt mej för en längre påsk än vanligt. Har lapat i mej frisk, isig nordanvind och odlat fräknar i dånande aprilsol.

cof

Yngsta vovven fick följa med igår, han med det vita hundbenet i nacken. Jag valde sandåsrundan, som jag kan hoppa på tio meter bakom huset. I sin helhet dryga 21 km, men vi betade av 15 km igår – jag valde godbitsdelen. Perfekt frusen stig, hårdpackad snö, men inte halt. Aprilväder från start till mål, med allt från snöyra till solskimmer mellan trädstammarna.

sdr
Det kändes ”som förr”, när jag packade löpryggsäcken och bara sprang iväg. Jag vet inte vart det plötsligt försvann? Jo, jag har både promenerat och sprungit, men det har inte varit helhjärtat och inte med den lätthet jag upplevde igår.

cof

I de soligaste gläntorna stannade vi en stund, med näsa respektive nos mot solen. Förunderligt synkade för ovanlighetens skull (annars är han världens hoppjerka och börjar skälla rastlöst om jag står stilla för länge).

cof

Vi har öken också. Eller flera små. De stora sandtagen, som exploaterar vår vackra ås. Vackert i all sin bedrövelse. Hade lätt gått att lägga sig i lä och lapa sol, nere i groparna kom vinden inte åt.

cof

Sen var det lätt att springa snabbt hemåt, för att fort slippa lervällingen och dysterlandskapet. Ändå gillar jag just dessa vidder, de får mej att för en liten stund tro att jag bor längre söderut än jag gör. Jag är lite som åsnan mellan hötapparna – en del av mej hade gärna bott där gräset är grönt redan i april, medan den andra delen av mej längtar ännu längre norrut där snön ligger på fjällen året om.

Men nu, här och nu. I en förnöjsamhet, som jag tänker njuta fullt ut av idag. Även när jag dammsuger och gräver i tvättkorgen. Jag säger det rakt ut; välkommen hem till mej själv, roligt att ses igen.

aprilsnö, genomandning och löplängt.

Snön dunsar ner i stora sjok och det ser mer ut som januari än april. Kände mej smidig som ett kylskåp när jag vaknade och hade egentligen velat somna om, men har nu sovit nio timmar två nätter i sträck, så det var bara att slänga de orakade över sängkanten.

IMG_20170415_085915_699

Medan fåglarna hostade lite småförskräckt utanför fönstret, andades jag genom Basic Breath Series, som är bara bäst när huvudet behöver blåsas igenom. Först går det trögt, näsan snörper ihop sig och bröstkorgen suckar, men vartefter övningarna betas av lättar det. Överallt. Jag bara älskar det. När kanalerna rosslar igång ordentligt och blicken till sist ganska så snällt vilar i tredje ögat.

IMG_20170415_094814

Nu längtar jag efter att det rasslar igång i löparbenen också. Rejält. I vinter har jag sannerligen inte sprungit många mil, istället gått rekordmånga och långa promenader. Sedan jag blev hejdlöst förälskad i styrkelyft har jag medvetet prutat på löpningen, annars skulle inte denhär kroppen hålla ihop. Balans är a och o. Men nu kliar det ordentligt i långpassbenen och när jag bläddrar tillbaka i mina bilder, så blir inte lusten mindre. Så otroligt mycket roligt jag upplevt i löpskorna. Så otroligt många mil jag har mediterat…!

Får bli en dos snölöpning idag. Dåligt väder finns ju inte.

det osar inte längre.

IMG_20170414_094319

Jag fick ofta höra som yngre att jag hade temperament. Det händer att jag stämplar mej själv med det ännu idag, men i stort känner jag inte längre igen mej i det. Visst, jag är ingen grå mus och jag säger hur jag har det, men är i grunden en sjujäkla diplomat. Jag bränner inte längre ljuset i bägge ändarna och börjar det mot förmodan osa bränt, så känner jag väldigt snabbt brandröken.

Det är inte mycket som går mej förbi längre. Varken när det gäller mej själv eller kommer till andra. Jag har lättare att uppmärksamma när min Pitta tar över, för det är oftast i den doshan jag REagerar. Till min konstitution är jag Vata i mycket, men har en stark Pitta och det har tagit åratal av medvetet arbete för att komma underfund med mej själv.

Läste hos Carina och känner igen mej. Det  är  inte längre så mycket drama och det är definitivt inte så tvära kast mellan blisselibliss och nattsvärta. Visst, jag går i taket ibland och visst, jag svävar iväg. Men det är inte de stora explosionerna och jag har väldigt mycket lättare att hejda mej gentemot andra människor. Jag går inte heller omkring och tror att allt handlar om mej (no shit?!) eller tar allt som kommer emot mej personligt. Speciellt den biten, att se utanför mina egna ramar och på riktigt förmå skjuta ifrån mej det som inte är riktat mot mej som person, har krävt mycket insats och medvetenhet.

Jag har närmare till att bita ifrån, inte ta någon skit, men jag kan också rycka på axlarna och tydligt känna att detta behöver jag inte bemöta överhuvudtaget.

Så jäkla skönt.

För det är inte bra att gå omkring som en tryckkokare jämt. Det är inte det. Jag gjorde det i livet innan yogan. Jämt. Jämt. Då var det normen i min vardag. Något som jag har svårt att relatera till idag. För det är inte norm att dras med i varje känsla, som bubblar upp. Såklart ska och behöver vi känna, det handlar inte om det, men att bli en känsla, agera utgående från känslan och att låta känslan styra allt, nej, det är då ljuset brinner från alla håll.

Och när jag blir trött. Då tänder Pitta ljuset i båda ändarna. Förut rådde jag inte på det, idag ser och känner jag det oftast i tid. Som nu i vår, då jag lyckades nå handbromsen i tid.

Gudihimmelen, vad viktig yogan och meditationen är för mej! Det har liksom dundrat in över mej senaste veckorna. Extra klart. Extra tydligt. Perspektiv har satts på plats. Dammlager sopats bort. En ny sorts stillhet, som inte är helt olik jävlaranamma och bergsmassiv. Jag tycker om det. För det håller mej på en plats och i en kvalitet, som känns både ovan och självklar. Vilken förunderlig vår. Wahe Guru.

om girlpowern, som äntligen smyger ut ur vrårna.

20170411_165044

Litegrann. Någonstans. Så smått. Sakteliga. Är det som att jag börjar få samlat ihop alla delar igen. Jag har ju fått både yogakurs mej till livs och tillräckligt med tråktid i soffan, då jag tittat i kapp mej på Homeland, Bonusfamiljen och Rebecka Martinsson.

Igårkväll styrketränade jag för första gången på hur länge som helst. Lite mjukt och snällt sådär. Som det behövdes! Utan träningen blir jag krokig och kort i alla ändor och stelheten mellan skulderbladen låter inte vänta på sig. Saligheten när endorfinerna slänger av sig vinterpälsen och ystert hoppar runt i kroppen. Att så lite gör sådan stor skillnad.

Och imorse var jag minst lika glad som hundarna över att gå ut. Fast det snöade (april, april) från alla håll och vinden bildade is där den drog fram. Drog upp huvan över huvudet och gick först en runda med de yngre förmågorna, innan jag även kopplade olderman för ytterligare en sväng. De har tittat så längtansfullt på mej senaste veckorna, då jag inte orkat eller ens hunnit med dem. Lika längtansfull har jag varit inför att slippa titta på klockan jämt och slippa känna att jag inte har lust.

För lusten. När den börjar krypa in i vrårna, är det inte längre som det ska. Glad att den börjar våga sig fram igen.

Lördagens gongutbildning finns fortfarande med som en skön ton i kroppen. Övertygad om dess läkande krafter och så trött, seg och snorig som jag var innan allt spelande -och knappt något efteråt- så kan jag inte annat än tro ännu mera på effekterna. Jag tänkte innan att jag kommer ju vara helt döv efteråt. Så mycket ljud som en enda, mindre gong åstadkommer. Nu spelade vi samtidigt på fem stycken, med otaliga crescendon, som bullrade runt. Men om möjligt var det mer tyst i huvudet efter helgen än vad det någonsin varit tidigare. Vi pratade om det också, om att ljudet inte är skadligt på något sätt, ävenom det kan vara fantastiskt högt. Det är liksom inget vanligt ljud. Sen kanske det finns vissa aber för den som har hörselskada osv, men för det friska örat handlar det inte om decibel och volym på det sättet. Det hade inte gått att sova en hel natt till ett ljudbad annars. Om det handlat om skadligt ljud alltså. Tvärtom, att sova under gongspel går alldeles utmärkt. Ljudmagi.

Så med stigande girlpowernivåer i kroppen ser jag framemot en extra lång påskledighet. Ska göra allt jag kan för att bibehålla balansen mellan varsamhet och lusten att vilja, orka och rörelsenjuta.

#gong

img_20170407_171217.jpg

Jag tågade ner till Helsingfors i fredags. Snuvig och lite seg. Fick checka in på hotellet tre timmar innan avtalat, hur ofta händer det?, och njöt av att ha unnat mej en lyxigare övernattning än jag annars brukar. Är liksom van vid Airbnb och ingen framdukad frukost så långt ögat når, men det är ingen vits att betala för något som börjar serveras ungefär två timmar efter att man åkt iväg på morgonsadhana… Nu började vi först halv tio på lördag, så jag fick min hotellfrukost. Mmm (fast de var godare förr).

Hade noll lust att rusa runt på stan, så jag gick ner mot havet och Sandudden istället. Gråkalla vindar, men ändå så mycket bättre än den hålögda citystressen. Samtidigt brakade helvetet löst i Stockholm, men det hann jag inte få upp i mitt flöde innan jag gick till kvällsklassen med Guru Dharam.

img_20170407_141503.jpg

img_20170407_143434.jpg

Vad ska jag säga. Jag yogade ju för Guru Dharam på Ängsbacka yogafestival för snart sju år sedan och han lämnade avtryck. Jag mindes hans mjuka röst, men stora space. Du vet, när någon talar väldigt tyst, men ändå hörs längst bort i bakre hörnet. Och som känns i hela rummet. Den kvaliteten.

img_20170410_120400.jpg

Ljud. Det var det allt handlade om. På fredag i kriyan och meditationen – jag var helt snurrig i huvudet när jag gick tillbaka till hotellet. Stabil och grundad, men i huvudet susade det. Sov inte världsbäst (gör jag aldrig hemifrån), men mixa ihop kraftfull yoga och sen kastas rakt in i terrorflödet. Nej, då blir det inte mycket sömn.

img_20170408_140826.jpg

Jag har ju aldrig spelat gong. Nästan känt att det inte är något jag ens kan önska mej. Lite fått uppfattningen att det kräver specialutbildning och mycket erfarenhet innan man får närma sig en gong. Därför så fint att få gå en utbildningsdag för Guru Dharam och inse att det är okej att börja i det lilla, bara börja helt enkelt.

Läskigt att ta malleten i handen och åstadkomma första vibrationen i gongen. Samtidigt så innerligt spännande och naturligt. Allt var nytt och de två tjejer, som jag delade gong med var redan rutinerade gongare, vilket inte gjorde spänningen mindre. Men de var så snälla (såklart) och bara genom att studera deras tekniker och lyssna (inte helt lätt i allt ljud) på deras råd, så släppte allt till slut. Sista omgongen (sic!) jag spelade, så njöt jag och när jag ser bilderna på mej själv, så ser jag hur jag ler.

img_20170408_145555.jpg

Nu ska jag läsa in mej mer på gong och se klipp där andra spelar. Ska också forska i hur jag enklast får skaffat en egen. Ett antal fanns till försäljning nu på utbildningen, men kändes inte helt enkelt att få hem en på tåget – inte precis något man tar under armen bara sådär.

Jag har rätt svårt, ännu, att återge alla mina upplevelser och ens att förklara på ett mer överskådligt plan vad gong och gongspelning är. Därför länkar jag till en jättebra pdf, ifall du vill få en bättre bild. Sat Nam.