jag har varit där. nu är jag här.

Det är märkunderligt. Älskar det ordet. Under min utbildningstid var min sadhana given, jag gjorde det som mina lärare gav mej. Sedan dess har jag flutit ganska fritt och låtit mej marineras av ingivelser och sådant som korsat min väg. Jag har haft en längtan efter att liksom hitta hem och hitta en sadhana att ha med mej över tid. På riktigt.

Jag har massor av yogaböcker hemma, jag har gått en hel del kurser genom åren och idag träffar jag mina lärare ibland, men det har inte funnits något direkt uttalat om vart jag är på väg. Jag har inte heller bjudit in till vägledning på det sättet, mer än vad som blivit sagt och gjort när vi träffats. På något sätt har jag behövt ha denhär tiden på mej, sedan våren -13 då jag blev klar. Jag har behövt leva igenom alla de 40, 90 och gudvetvad-dagars jag gjort, min yogalärarroll och mitt liv – exakt såsom det har varit. Lite småsplittrat och hattifnattigt på det stora hela.

Kundaliniyogan och de tekniker jag ägnat mej dagligen åt sedan snart sju år tillbaka har hursomhelst fått mej att backa. Ta rejäla kliv bakåt för att kunna se hela bilden. Idag ser jag hur otroligt lite som behövs. Det blir lätt slagsida mot alla mattor, yogatajts, smycken och attribut man verkar behöva för att få sin practice gjord. Det är också så lätt att dras med i utbudet av kurser, workshops och klasser online. Jag har varit där. Och jag behövde det på ett plan, för känslan av samhörighet och för att jag verkligen inte visste något om yoga när jag började. Ändå är jag glad, får jag säga så?, att jag inte behöver börja med yoga idag. Jag fick börja när det ännu var ljus och lykta som gällde. Idag är det strålkastare överallt.

Så att jag nu går in i en ny fas, som jag ser det, med en enda asana att beta av och tugga i mej. Bound Lotus. Är så stort att jag nästan inte begriper det själv. Det är så bakvänt, egentligen, för yogan är långt uppbyggd så att du stannar vid en enda position i början. När du kan den, går du vidare. Inte som nu, när människan vill ha och kräver få allt serverat med en gång. Nu behöver vi stimulans upphöjt i kvadrupel för att ens hålla intresset kvar. Jag har varit där. Jag var där i nästan tretton år. Nu är jag här. I min första, enda position. Bound Lotus. Och det är så stort att jag nästan inte begriper det själv.

Jag nämner antalet år för perspektivets skull. Yoga är ingen quickfix, men om man tänker sig vilken avkastning ett äppelträd som planteras idag ger efter några år, så är det detsamma med yogan. Nu är fjorton år av yoga ingen lång tid i sig, men när jag ser tillbaka så är det hisnande hur mycket mer liv jag har i livet idag – eller för att tala klarspråk; äpplena är goda och skörden stor.

bild & co.

img_20161004_165725

Jag bloggade i flera år utan att lägga ut en enda bild på mej själv. Yoga ♥ löpning är min tredje blogg och också den mest personliga. Jag torde fira tio år som bloggare i år, helt galet. Det var yogan som fick mej att börja skriva och ävenom den första tiden mest handlade om att presentera asanas och yogafilosofi, baserat på böcker jag läst och information jag googlat fram (inklusive bilderna), kändes det som mitt forum. Jag har alltid levt skrivande, tonåren tillbringades vid skrivbordet med mina dikter, egengjorda tidningar och tusen försök att påbörja en bok. Jag ville bli journalist i något skede, men var inte beredd på att studera så många år. Studietrött har jag mer eller mindre alltid varit. Hursom, jag har alltid skrivit. Mycket.

Fast det var bilderna jag ville prata om.

Jag var långt över trettio innan jag började gilla mej själv på riktigt. Haft många skämskuddar i bruk. Jag skrev om det här. Numera har jag en väldigt förlåtande inställning till min kropp och mitt utseende, jag är jag med mej själv. Selfiesar är en del av vardagen och jag tycker det till och med är roligt att komponera bilder trots att jag själv är i fokus, ytterst medveten om jag inte är någon fotograf. Fake it til you make it har verkligen fungerat – jag tyckte inte om vad jag såg i spegeln förut, men efter år av yoga, skrivande och massor av foton, så har jag accepterat mej själv fullt ut.

Men. Det finns två sorters bilder jag inte lägger ut.
Varken här eller på min Instagram.

Jag tycker, som sagt, om bilden som medium och att tänka till kring något om yoga eller försöka förmedla en känsla, ett budskap eller en frågeställning ligger mej varmt om hjärtat. Så ja, jag har en del yogabilder, men att publicera något med andemeningen att det ska se ut som att jag yogar när bilden tas eller för att visa upp en asana. Stort nej. Jag kan inte riktigt förklara varför, men det hänger absolut ihop med den tröttma jag känner inför yogakommersen och den förvrängda yogabilden. Jag strävar efter att förmedla något annat och som är sant för mej.

Stort nej också till träningsbilder där jag lämnar utrymme för tittaren att analysera och kritisera. Grå zon jag vet, men det skulle kännas jättekonstigt att lägga ut en bild eller en film där jag tex knäböjer och så ramlar tio, oinbjudna åsikter in om mina vinklar och hur utförandet ser ut. Det vill jag överlåta åt mina coacher till hundra procent. Jag har inte något behov av att visa upp prestationen i sig, däremot tycker jag, återigen, om att leka med känslan kring min träning och att kombinera det med min kreativitet (och humor, haha) är hur roligt som helst. Jag föredrar att förmedla känsla, inte teknik och prestation.

Att jag levde i princip enbart på text tidigare känns nästintill främmande. Bilden har smått överraskande blivit en väldigt viktig del – det är som att det visuella pressat sig upp ur asfalten och slagit ut i blom. Som en plötslig, härlig kreativitetstussilago.

silvertejp och bullshit.

img_20170115_105605.jpg

Jag märker det allt oftare. Jag har inte längre koderna för hur man förväntas vara och föra sig. På morgnarna drar jag på mej jackan och går ut i dagen, men det är inte samma jacka som för tjugo år sedan och det är definitivt inte samma jag som går ut. Jag har bytt ut alla mina celler många gånger om sedan -97 och väldigt mycket av vad jag trodde och visste då, tror jag inte idag och det jag vet ser helt annorlunda ut. Så mycket föreställningar och ingrott prat och bullshit från uppväxten och ett sjukt samhälle, som stött och blött allt jag en gång trott på – kvar finns ett väldigt koncentrerat hopkok, som jag känner mej alltmer ensam om och det är lite knepigt att förhålla sig till.

Jag glömmer väldigt få saker. Jag har ett tydligt kroppsminne och ett väldigt, väldigt tunt hölje kring mina känslor. Det har tagit år av yoga att förstärka och medvetandegöra mej om hur jag ska hantera allt som klampar rakt in i mej. För det är så det är. Mina känselspröt läser av ett rum på nolltid och de scannar av varje människa i min närhet. Jag kan inte värja mej om jag inte är beredd. Jag blir sjukt trött i huvudet i sällskap där jag hela tiden känner, känner, känner hur den andra, medvetet eller omedvetet, gömmer sig bakom drivor av utfyllnadsmaterial, spackel och silvertejp för att försöka dölja det innersta, viktigaste och det enda som egentligen räknas, och som inte sällan lever i föreställningen att allt den tror på och vet är den enda sanning som ger mat på bordet och ordning på loftets tomtar.

Fan, jag orkar inte med det spelet längre.

Fast jag egentligen inte vill så väller taggarna ut. Jag blir onödigt kort i tonen och hör själv hur irriterande jag är. Det hjälps liksom inte. Eller så blir jag sådär ovärdigt underlägsen, tyst och förminskad. Allra helst vill jag ju ta tag i fotknölarna på folk och vända dem upp och ner, skaka litegrann, men så gör man ju inte. Istället säger jag saker, som är onödigt arroganta, eller så säger jag något som underhåller vattennivån på all världens kvarnar.

Det är så smalt – spannet där jag inte hela tiden behöver läsa av eller själv bli avläst. Nästan jobbigast är det med alla som funnits där i flera decennier redan och nästan nitiskt vägrar följa med på min resa. Som livnär sig på att påpeka hurudan jag var förut och ler i mjugg när sprickor blir synliga. Vad är det med folk riktigt? Som sätter sig på min bordskant, sänker rösten och pedagogiskt börjar förklara sakers varande för stackars, dumma mej. Som tar orden ur min mun och sträcker sig över mej för att jag inte gör saker på samma sätt, som alla andra blinda hönor i världen.

Det är så konstigt bara. Att allt ska sitta så långt inne idag. När blev avståndet mellan hjärtat och huvudet sådär långt och snårigt? När tappade de flesta av oss bort oss själva och började tro att allt handlar om att komma så långt som möjligt, så fort som möjligt och till vilket pris som helst. Helst svepa med sig några världsfrånvarande, naiva flummisar på vägen.

Jag är ju inte dum. Det är inte rimligt att tro ifall alla iklädde sig mjuka, färggranna yogabrallor och gick omkring med en orkidé instucken bakom örat, och levde i kollektiv, skulle världen vara en bättre plats. Men jag undrar om ändå inte.

kära dagbok.

Varit raspig i halsen hela veckan och dras med en torr, irriterande hosta. Vädret som det är nu gör inte gott åt kroppen, som ogillar tvära kast från minus tjugo till nollstrecket, isregn och stormvindar. Jag har så mycket vind i mitt system annars också, så när det blåser så det slår andan ur mej, blir jag oftast påverkad endera i huvudet (mer än vanligt) eller så protesterar luftrören.

Det är vad det är.

Har vilat i veckan. Läst i kapp. Tittat i kapp. Hållit yogaklass ♥ och faktiskt njutit i min egen bound lotus varje morgon. Den är så väldigt förlåtande just nu. Jag borrar ner pannan i mattan, eller kudden varannan dag beroende på vilken fot jag har överst, och kan just nu sjunka ner i mitt andetag utan att behöva röja undan en massa skräp först. Förra veckan var det nästintill omöjligt, då hade jag helst klivit av mattan innan jag ens börjat. Tvära kast. Som vädret.

Så ja, kära dagbok, det händer inte så mycket just nu, men jag tänker att det ibland ska vara så också.

vi skyller på månen.

lunar-1

Höll årets första yogaklass i söndags. En workshop med fokus på den feminina energin och kvinnans månpunkter. Extra spännande att gästspela i grannstaden och sätta sig framför en ny konstellation yogisar. Stor tacksamhet över yogans förmåga att foga samman och bygga broar mellan allt och alla. Lite småblissigt sådär.

Ända sedan jag första gången hörde om kvinnans månpunkter har jag velat veta mera. Det var som en magisk aha-upplevelse att få bekräftat att allt är inte hormonkaos, känslorace och pms. Att över allt detta spänner månen och de kvaliteter som var och en av punkterna i oss besitter. Månpunkterna ger oss rätt att vara olika. Något att luta sig mot och få bekräftelse på att allt är som det ska vara, trots att det kan kännas som att vi kastas omkring i våra känslor och upplevelser. Som kvinnor får vi ibland höra att vi är så oförutsägbara och har så tvära kast – inte undra på.

Vi kvinnor har elva månpunkter. Män har en månpunkt. En. På hakan. På tal om att den maskulina energin är mer one pointed, medan den feminina energin väldigt mycket står för multitasking.

Månpunktscykeln är 28 dagar och är helt oberoende av dito mens. Varje kvinnas cykel har ett unikt, orubbligt mönster för just henne och det mönstret läggs redan i livmodern. Månpunkterna svarar på månens energier, genom att en punkt åt gången är aktiv i 2 ½ dag. Varje punkt besitter en viss kvalitet, känsla, sinnesstämning och upplevelse.

Det är jättesvårt att kort beskriva och förklara vad månpunkterna är och vilka kvaliteter som var en av dem har, men en riktigt bra text finns hos 3ho, läs den gärna som en språngbräda mot fördjupad kunskap. Mina korta förklaringar här, bygger mer på stödord och konkreta, vardagliga begrepp.

☾ Hårlinjen, hårfästet.
Du är ditt bästa jag. Centrerad. Närmast din sanning. Superstabil, vet vad du vill. Klartänkt. Grundad.

☾ Kinderna.
Oförutsägbar och oberäknelig. Utom kontroll. Nästan vad som helst kan hända.

☾ Läpparna.
Verbal. Vill prata. Interagera. Du har lätt för att sätta ord på saker.

☾ Örsnibbarna.
Värderingar. Du vill diskutera vad som är rätt och fel. Intellektuell. Moral och etik.

☾ Nacken.
Du är sensuell. Romantisk. Härlig känsla.

☾ Bröstvårtorna.
Du är extra medkännande. Hjärtcentrerad. Givmild. Intim, på gränsen till naiv.

☾ Navelcentret eller motsvarande punkt på ryggsidan.
Du är osäker. Lättsårad, sårbar. Otrygg.

☾ Insidan av låren.
Du är driftig, klar och tydlig. Direkt. Hög energinivå. Får saker gjorda.

☾ Ögonbrynen.
Mest subtila platsen i ditt parasympatiska nervsystem. Du är fantasifull. Drömmande. Kan visionera och planera framtiden.

☾ Klitoris.
Du är social, utåtriktad. Skapar gärna nya kontakter. Charmerande. Utåtagerande. Pratig.

☾ Insidan av vaginan.
Du vill skapa sanna relationer på djupet. Du är sann i möten och vill inte ha någon bullshit. Social tendens. Du ser och du blir också sedd. 

Det finns ingen karta att följa. Inget recept att ta till för att komma underfund med när vi är i vilken månpunkt. I vissa perioder i livet är vi mer påverkade av månen och mer medvetna om vad som försiggår inuti oss, andra perioder är vi mindre påverkade. Vill vi kartlägga vår individuella cykel är det enträget arbete som gäller – vara uppmärksam på sig själv, föra anteckningar och kanske meditera morgon och kväll en tid med föresats att pejla av hur vi varit, mått och verkat igår och idag. Beroende på hur fysiskt förnimbar man är, så kan det fungera att via beröring (kanske tom. ta hjälp av kär partner) utforska vilken månpunkt som är aktiv precis just nu.

För egen del har jag inte ännu lyckats kartlägga min cykel, det är ett on going projekt som får ta den tid det tar. Bara det att vara medveten om att de finns gör att tvära kast i humöret och känslan av att ”hur är det möjligt att jag känner och tänker såhär idag, medan jag igår upplevde något helt annat?!!” är betydligt lättare att förlåta och acceptera.

Skylla på månen är helt klart en godtagbar ursäkt.

andrummet som reningsverk.

”Music is an invitation to feel but the quiet is an invitation to think.”

Kristin Kaspersen nämnde citatet (av Glennon Doyle Melton) i ett inlägg igår och det finns så mycket självklart i det.

För mej är meditationen ett andrum. En plats i mej där jag andas och ingenting annat. När andrummet expanderar förändras mina tankar allt mer – jag går från negativa loopar och onödigt krafs, till mer konstruktiva och livsuppbyggande. Det är som ett reningsverk att meditera. Som ett filter. Ett filter mellan nämnda krafs och det space där min själ får tanka.

Jag har testat att meditera till musik och inspelade, vägledda meditationer och det är fint i sig, men att meditera i det andrum där bara jag och ingenting annat är, är the shit. Jag får ofta frågan hur jag bara kan sitta stilla (eller som nu i min modifierade bundna lotus)? Många kan inte det. Kan inte deala med mötet med sitt eget andrum. Jag vet också att det är oerhört provocerande att då få höra att jamen, börja med tre minuter. Tre minuter är en evighet om allt är nytt och tystnaden skrämmande.

Ändå. Det finns inga genvägar. Inte ens via vackra mantrainspelningar och meditationsappar. De kan fungera som språngbräda, absolut, men om man aldrig vågar stänga ner och av, så förblir det egna andrummet outforskat. Om man alltid matar sig med intryck, så får känslorna alltför mycket utrymme – känslorna äter upp allt.

För det är i andrummet, i det neutrala spacet utan input, som livet formas och gör mej till en skönare människa både för mej själv och de som går tillsammans med mej.

länkl❤ve. eller. om att anamma det spretiga.

ifustumble

Det är dags för lite spretig länkkärlek nu. Känner jag. Små glimtar av vad jag inspireras av och vad som rör sig i min klicksfär. Tvära kast mellan yoga, träning, livet och samisk kaffesump.

+ Hittade ju Sofia Jannok för en tid sedan. Hade hört hennes musik, men inte riktigt kopplat vem och vad. Länkade nyligen till dokuserien om henne, men för den som ännu har den osedd gör jag det på nytt. I helgerna som var hördes hon också i P1 tillsammans med några vänner kring Kaffesump och samiska hjältinnor.
Jag vet inte riktigt varför, men Sapmí berör mej. Djupt inuti.

+ Jag hoppade sent på poddtåget. Kunde verkligen inte förstå hur jag skulle kunna ta till mej det forumet. Förstod inte heller när jag skulle lyssna. Jag kan inte ha hörlurar när jag springer tex., det är något med ljudet som tränger in i huvudet på mej. Nej, jag behövde hitta tillfällen då jag kunde lyssna via vanlig, hederlig högtalare – och det blev i garagegymmet. När jag tränar, lyssnar jag på poddar. Perfekt.

Det är i princip två poddar jag återkommer till, har strölyssnat på lite andra, men det är dessa jag har absolut mest behållning av:

 Träningspodden med Lofsan och Jessica Almenäs. Jag är inte jätteintresserad av varje avsnitt och kan ibland tycka att det är lite för mycket flams, men på det stora hela och när särskilt Lofsan går in på det rent träningsmässiga så fladdrar jag noga med öronen.

 Styrkebyrån med Clara Fröberg och Johanna Barvelid är rakt på sak. Två starka kvinnor utan desto mera pjosk. Me like. I början av december kom avsnittet Anspänning i kroppen, som Clara undantagsvis gjorde tillsammans med Lofsan (för övrigt ett drömpoddteam om någon frågar mej) och det avsnittet är så otroligt bra. In och lyssna!

+ Har länkat förut, men tåls att göras igen – Japa Kaurs horoskop är fantastiska. Punkt.

+ Det finns sådana som kan skriva och så finns det sådana som kan skriva. Finlandssvenska Amanda Audas-Kass är det sistnämnda. En otrolig kvinna, som skriver om vardagsnåd och om livet som kristen, utan att jag blir olustig eller får lust att sätta benen på ryggen. Läs henne. Bara gör det.

+ Ungefär tusensjuhundraelva gånger har jag börjat läsa Simon Krohns bok Närmare något och sörjer litegrann att jag verkligen inte är i en läsande period nu. Jag kommer bara av mej. Det är annars en verklig klokbok om yoga. Om det som finns bakom allt det flashiga och fysiska, som syns kring yogan idag. Vi behöver mera sådant. Back to basics. Grundande. I sanning sant.

+ Så mycket mer hinner jag inte just nu. Är fullt upptagen med att knarka Skam. Det är väldigt, väldigt länge sedan jag gått så all in i en serie som jag gjort med Skam. Eller. Det är ju ingen serie egentligen. Det är en bild av livet, avskalat, rakt och autentiskt på ett svårförklarat sätt. För mej handlar det inte om tonårsångest, kärlek och en tid i livet då man inte ännu var så mogen. Jo, det handlar om det också, men ser man det för vad det är, så är det otroligt berörande – jag skrattar, gråter och hela känsloregistret däremellan.

Och jag tänker när jag samlat ihop dessa länkar, hur skönt det är att ha ett så brett spektra i livet. Att så mycket ryms in och får vara med. Yogans andetag får blandas med djuplodande samefrågor. Magnesiumspray och träningsupplägg samsas med norskt bubbelfniss i magen. Vackert språk smältas samman med grodor och spontaninlägg i poddar. Ja, det är minst sagt berikande. Jag tror på att aktivt ta sig förbi trångsynthet och sluta placera sig själv i ett fack, i en viss ålder, i ett visst intresse, i en liten låda av fördomar och axelryckande. Anamma mångfald inte bara ute i livet, utan även inuti – bejaka allt det som bildar jaget.

Har du några spretiga länkar att dela med dej av?