nu ska det grävas. exakt här.

cof

Jag hör inte till dem som tycker dagarna innan semestern är årets bästa. Sådär precis innan, då man har hela kakan kvar och framför sig. Jag står knappt ut. I år kom det extra tidigt. Om knappt tre veckor loggar jag ut och det känns som trettiofem ljusår om jag ska vara ärlig.

Allra mest handlar det om att få kliva ur det inrutade. Det inrutade som är bestämt av samhället (japp, här bränns det bh:n!). Jag längtar efter att istället logga in i alla de intentioner jag satt för min semester i år. Maken kommer högst antagligen att jobba mer eller mindre hela sommaren, så min semester kommer vara väldigt mycket min. Så att säga.

Eftersom ett alarm kommer bränna av tidigt på andra sidan dubbelsängen i princip varje morgon och eftersom den vars alarm det gäller kommer lägga sig någotsånär i tid varje kväll, så kommer jag att göra det också.

Jag har tankar, planer och intentioner kring vad jag vill göra av min sommarsadhana. Nu när jag både har ett avgrundsdjupt behov och en obändlig lust att fördjupa mej. Ser jag till att verkligen kliva upp tidigt, så har jag allt att hämta. Och jag känner mej själv – det finns inget jag tycker så mycket om som att vara uppe vid sex, göra min sadhana och ett par timmar senare sätta mej med en mugg starkt kaffe på verandan. Bästa.

Inga fjuttiga några minuters hastmeditationer. Inga hafsiga, korta ryggflexar. Ingen halvfärdig bound lotus…

Nej. Jag säger välkommen till djupmeditation, uppmjukande kriyor, elva minuter bound lotus per sida och lång Savasana. Jag säger också välkommen till självstudier. Verkligen avsätta tid för mina kundaliniyogaböcker och det material, som bara blivit genombläddrat och skummat på ytan.

Inget yogaretreat i sikte, men om man har sex veckor semester varav fem är hemester, så är det ärligt helt galet om man inte fick till en djupare disciplin eller gav sig själv möjligheten att ta tillvara allt det som redan finns och är. För allt jag googlat, velat och tänkt när det kommer till Level2 och andra yogakurser, men hela tiden stött på patrull av olika slag, så har jag förlikat mej med att det kanske är så att nu ska det grävas exakt där jag står. Ingen annanstans.

Fast först åker jag till fjällen. Där tar jag avstamp.
Sat Nam Wahe Guru.

yoga eller inte yoga.

sdr

När det är lätt har jag inte lika lätt att få till min sadhana. Så har det nästan alltid varit. Som dagar när något spännande är på gång, någon resa eller jag ska tidigt iväg av någon anledning. Som när jag har ledigt. Som när det är helt enkelt är något mer än en vanlig dag. Då är jag stissig i kroppen och känner i varje cell att jag inte har lust att yoga. Att jag inte behöver yoga, för det är så sköna energier ändå. På något sätt. Eller, för all del, att jag inte har tid, inte utan att jag stiger upp tidigare än tuppen ens hunnit gå och lägga sig.

Sådana dagar är det lätt hänt att jag hoppar över yogan. Alternativt att det blir en kliande stund på mattan, medan huvudet är någon helt annanstans.

Däremot.

När livet segar på. Dag ut och dag in. Eller när jag är låg. Nere och i obalans. Då är yogamattan min tillflyktsort. Min plats. Där jag fyller på, stärker och balanserar. Eller när livet verkligen prövar, då jag hänger i lillfingret. Det är då jag håller hårt, hårt i alla tekniker jag har och kunde gå över glödande kol för att få plats med min yoga. Det finns liksom inget alternativ när energin är låg.

Därför har jag i alla år kämpat mest med yogan på somrarna. Har varit alltför lätt att ta semester även från den. Och nånstans finns ju reserver, faktiskt, så det går att bara vara en tid. Leva på gamla meriter och ösa ur energidepåerna. Kruxet är att man blir lite blind för sig själv också. För de kommer krypande – alla diffusa tecken på att man inte gjort sin sadhana. Gamla dumheter kravlar fram och stör. Så står man där och undrar vad det var som hände och varför tog energin slut nu, jag har ju haft så goda dagar?!

Ju längre paus, desto längre startsträcka också. Rutiner ska nötas in över tid. Disciplin är färskvara.

De senaste åren, sedan kundaliniyogan hände mej, har jag ändå haft lättare att hänga i, trots sommarvindar, sol och jordgubbar. Trots att jag tyckt att jag inte måste yoga för att må bra. Trots att jag gärna velat lata mej.

För över allt spänner en känsla av omhändertagande. Att vilja vara närvarande i sitt eget liv och ta hand om sig. Jag älskar att stiga upp tidigt fast jag har ledigt. Få känna att jag har hela dagen framför mej, men att den ännu inte riktigt börjat. Och att precis i den stunden sluta ögonen på yogamattan och ta mej tid att tona in i allt det som är jag. Mjuka upp kroppen, andas igenom densamma och efteråt vara så himla nöjd över att det är gjort! Ärligt! Bara ha det gjort och sedan ta emot allt vad dagen tänker hitta på.

Jag tänker också att det behöver finnas ett mått av beslutsamhet. Det är lätt att tänka ‘imorgon’, men för varje gång man ändrar det till ‘idag’ så är det en bit på väg mot en disciplin för livet. För det blir lättare. Ju fler ‘varje dag’ man sätter in på kontot, desto lättare är det att keep up både när havet kluckar eller när det river i seglen. Sadhana är ju något som finns där för oss…

Getting up in the morning to do your sadhana does not mean you will become God. No, getting up in the morning, you will become you! {Yogi Bhajan}

well hello, angels.

IMG_0310

Jag har haft mina änglakort i snart tre år. En bunt med änglar, som blivit nära vänner. Jag drar inte kort varje dag eller lägger dem regelbundet, men i perioder har jag varit riktigt flitig. Och det är som att de behöver användas för att de ska kalibreras rätt… fast faktum är att senaste året har jag mest gått runt dem. De har legat på hyllan orörda. Dammiga. Nästan så jag blivit lite rädd för dem.

Men så förra veckan. Plötsligt var det som att boxen var mer lila än någonsin och jag tog den bara resolut i handen när jag gick förbi där den låg. Jag lade den bredvid yogamattan.

Följande morgon, efter min sadhana, lade jag de tre första korten på länge, länge. Där det första kortet jag drog stod för vad som varit, det andra för det som är nu och det tredje för vad som ligger framför.

Som sagt. Well hello, angels, long time no see, ni verkar väldigt måna om att jag ska vända mej till er igen. Ni kunde inte ha varit tydligare. Sat Nam bara.

Jag ska förlåta det som ligger bakom mej.

Jag ska städa ut och detoxa här & nu.

Jag ska glädjas framöver.

IMG_0313.PNG

Ett par dagar senare läser jag för första gången om Birkan Tore i en artikel. Det liksom hisnar inuti. Som att något vrids om. Eller en kran öppnas. Jag har upplevt det förut, när jag snubblat över något, och har slutat rycka på axlarna – istället går jag vidare med det. Jag tar reda på, läser vidare.

Så i helgen var jag ju såklart tvungen att titta på programmet Räddad av änglar och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det går rakt in. Rakt in nånstans där inget ännu är färdigt förklarat. Halvfärdigt, men välkomnande. Samtidigt fortsätter jag umgås med mina änglakort och det är nästan löjligt vad jag får ta del av, se och känna.

Jag tror helt och fullt på intuition, på magkänsla och känslan av något allomspännande. Stort. Subtilt, men ändå kraftfullt. Det är självklart för mej att lyssna när jag hör något. Se när jag ser något. Känna när jag förnimmer något. Det är inget märkligt. Eller förunderligt. Inte flummigt heller. Eller på något sätt galet. Det bara är.

Och med allt som börjat röra på sig inuti mej nu, så för jag bara samman mina händer och säger tack. Tack för att jag fått skalat av ytterligare lager och letar mej ännu närmare det som känns rätt. Och roligt.

cof

Wahe Guru.

jag och min skottkärra.

IMG_20170521_095851

Nu är den tiden på året då träning och rörelse i huvudsak består av att räfsa och gå på alla fyra i rabatterna för att få ordning på torpet. När jag anlade min trädgård (ja, jag skriver min, för maken är minus noll intresserad) så var min tanke att så lite gräsmatta som möjligt och stora, lättskötta rabatter. Trädgården var då mitt andhål och min terapi (innan yogan kom in i mitt liv) och jag gick till och med en termin på trädgårdsmästarutbildningen, men hoppade av då jag insåg att trädgården ska vara min oas, inte ett yrke.

Idag är det verkligen min oas. En lite överväxt och rörig historia, där skogen omkring vårt hus bestämmer vad som fungerar i trädgården och vad som mossbeläggs och ratas. Jag har bestämt mej för att inte kriga mot naturen, utan där blåbärsriset vill vara får det vara och när någon buske eller perenn inte gillar läget, så sliter jag inte mitt hår för att försöka påverka klimatet. Det är vad det är.

Jag älskar att gå ut på lediga morgnar och börja på. Skuffa runt min gnisslande skottkärra och knipsa med sekatören. Ibland bara sätta mej ner på någon solig plätt och vända fräknarna mot solen. Ibland svära mej svettig över envisa rötter, jobbiga stenar och något kryp, som skrämmer livet ur mej. Bara emellanåt gå in för att vrålhungrig tömma kylen på allt ätbart och sedan ta med kaffemuggen ut, och glömma den nånstans medan myrorna drunknar i den en efter en.

Att sen gå in mot kvällningen med skitiga kläder, rufsigt hår, blåsor i händerna och solömt ansikte. Love it.

Minuset är att allt vad skivstång, löpning och kettlebellswingar bara är att glömma. Åtminstone de mest intensiva dagarna. Finns inte på kartan att orka det också och det kan jag sörja litegrann – gillar ju bröta runt med vikterna. Inte sällan har jag tänkt att jag först röjer färdigt i något hörn av trädgården och sedan bär jag ut gymmet, men hittar mej själv några timmar senare med jord upp till öronen och en tröttma inte av denna värld. Kroppsarbete när det är som bäst. Egentligen bättre än all sammanlagd träning resten av året.

Och det härliga är att märka vilken ork och styrka jag har idag! När jag som tjugofemåring anlade trädgården var jag aptrött efter några tag med spaden och fick ont överallt av att räfsa. Idag gör jag det bara. Tjoff, tjoff och så är det klart. Älsk på kroppen, älsk på att det lönar sig att underhålla och använda den.

som en arbetshäst.

sdr
#åhherrejösses mina hamstrings! Mina baklår. Baksidan på mina lår. Hursomhelst. De svider. Jag vet att jag har ett par, om man säger så.

Hur länge har jag styrketränat nu? Fyra år? Har knäböjt regelbundet lite mindre än det. Först i vintras började jag våga gå djupare, har varit rädd för att ta ut all min rörlighet inklusive tungt lastad skivstång. Är annars rörlig och har lätt för squat, men ju mer vikt jag lassat på desto fegare har jag blivit. Tills nu. Tack vare Stronglifts. Sakteliga har jag blivit starkare och även vågat ta med mej vikten ända ner i djup squat. Förut har mina knäböjar överlag känts av mest i låren, men nu har jag äntligen fått igång mer aktivitet både på insidan av låren och baksidan. Det gillar vi. Vi gillar också att det känns, trots diverse grimaser när nämnda kroppsdelar ska användas i vardagen.

Kan inte annat än lovprisa Stronglifts. Det kanske inte passar alla, men det passar mej perfekt. Kroppen har vaknat och det händer grejer. Jag är inte längre rädd för att lassa på vikt och jag har börjat lita på att jag fixar pressa, lyfta och böja även när det känns riktigt tungt.

Jag tycker om upplägget, som inte kräver tusen repetitioner på flugvikt, utan istället får jag ge allt i fem reps på en tyngre vikt. Jag må var uthållig som en arbetshäst i trailspåren, men när det kommer till styrketräning vill jag lyfta, pausa, lyfta, pausa, lyfta och så ska det vara klart. Exakt som Stronglifts alltså. Amen.

Baklår som en arbetshäst alltså. Aj ändå.

varannan veckas onsdag.

6a2ab-lovund2

Jag har inte planerat in ett enda yogatillfälle från och med juni. Det enda jag vet är att höstterminen kör igång vecka 32 och att jag kommer fortsätta ha klass varannan vecka. Det var lite märkligt att gå in för det, är några terminer sedan nu, men det kändes ändå väldigt rätt. Gör så fortfarande. Dels hjälper det mej att hushålla med energi och kraft, dels är det rent praktiskt en förutsättning för att yogan ska gå att kombinera med mitt vardagsjobb.

Jag har undervisat i tio år nu.

Hur mycket har inte hunnit hända under de åren. Hur olika har inte yogaformerna varit. Jag började i Ashtanga Vinyasan, sedan via Hathayogan och Yinyogan innan jag slutligen landande i Kundaliniyogan. Allt har tillfört något. Allt har haft betydelse. Kanske till och med mest det som varit extra utmanande.

Initialt var det också viktigt att kunna erbjuda mycket. Många klasser. På flera ställen. Under några år undervisade jag löjligt mycket jämsides med mitt jobb. Lediga helger var sällsynta och det kunde gå veckor utan att jag hann ut och gå eller tänka desto mera på mej själv. Dottern var liten och jag flängde mest omkring. Men det var så det skulle vara. Tänkte jag.

Idag vet jag bättre. Skulle inte orka hälften av vad jag rodde i hamn då.

Men så var jag också rätt dränerad. Fastklamrad i en yoga, som visserligen höll mej upprätt, men inte närde som den skulle. Jag hade ingen lärare att luta mej mot och var väldigt vilsen i allt.

Tills Kundaliniyogan dundrade in och allt föll lika mycket på plats, som saker rördes upp. Jag har gått från att vilja och prestera för mycket, till att faktiskt våga backa och inte vara överallt jämt. Från många och långa anmälningslistor till få, men regelbundna drop in-klasser.

Jag har inte de största klasserna, men jag ser var och en av dem som kommer. Jag har sällan specifika nybörjarklasser och med det är jag väldigt medveten om att tröskeln är högre att våga komma på en drop in-klass. Däremot berättar jag ofta i klassbeskrivningar att även nybörjaren är välkommen och faktum är att det är via de krokiga kanalerna och via vänners vänner, som mina elever hittar mej. Jag tänker att det är precis så det ska vara. Och som jag vill att det ska vara. Den yogiska djungeltrumman ♡

Jag är, för nu, klar med de stora balunserna och de många workshoparna. De splittrar mej. Så när terminen börjar i höst så är det med intentionen att varje klass ska vara något alldeles unikt och närande. Jag känner väldigt starkt att det är dit mitt krut ska gå. Till varannan veckas onsdag. En helig kväll där varje yogi ska känna att det är en investering i tid och energi, som är värd att prioritera och komma körande ibland flera mil för. Det var så jag tänkte från början och det är så jag vill fortsätta. Sat Nam.

[Bilden från Lovund våren 2013]

my kind of morsdag.

cof

Jag var inte helt övertygad igårmorse. Kroppen allt annat än pigg och hade nog bara gått en sväng kring byn om det inte var för att jag så innerligt planerat att på morsdag vill jag gå en av vandringslederna vid havet.

Så, inte tänka desto mera och in med hunden i bilen.

cof

Kvällen och natten till söndag gick en nattvandring (med fyrahundra deltagare!) längs med Öja skärgårdsled, som jag tänkt gå. Var lite orolig att jag skulle hamna i någonsorts ”efterstädning”, men såg inte en själ på mina 17 km. Skönt. Tack.

cof

Riktigt Ninaväder. Småmulet, enstaka solglimtar och någon regndroppe mot slutet. Vårfärgerna är lika dystra, som de är vackra. Jag kan tycka det är något speciellt när naturen precis skakat av sig snötäcket och inget grönt ännu syns till. Allt är förlåtet på något sätt.

sdr

Det är en vacker led. Alla möjliga underlag, miljöer och vyer. Och långsam! Hade glömt sedan förra gången (ett par år sedan) hur drygt det är att ta sig framåt. Det är stenar, rötter, uppåt, neråt, lervälling… och just därför så otroligt intressant. Bara att ha inställningen att det inte lönar sig att ha bråttom. Det får ta den tid det tar.

Vi gick mest. Pluto och jag. Ja, han heter så, hunden. Med hormonrace i kroppen och tungt huvud av detsamma, så är inte full gas att tänka på.

sdrsdr

Imponerad av arrangemanget kring nattvandringen. Trots att åttahundra fötter trampat sig fram syntes det bara vid de blötaste ställena och inget skräp hade lämnats kvar (jag lovar att jag hade gått i taket då). Inbillade mej säkert, men det var som att skogen var extra tyst och stillsam. Som att den vilade ut efter allt liv, som hållit den vaken en bra bit in på småtimmarna.

sdr

Äntligen doften av hav! Känslan när den börjar smyga in mellan träden, som blir allt knotigare. Hur luften blir kyligare och liksom ändrar karaktär. Blåste ganska bra ner mot klipporna och vågdunsarna hördes redan innan vattnet syntes mellan träden. I love.

cofcof

Beslöt sen att inte ta stigen tillbaka till bilen, utan gena längs med grusvägen istället. Dels hade jag minne av att det var rejält tekniskt på tillbakavägen, dels hade jag inte riktigt lust att klafsa i mer sumpmark (som jag strategiskt lät bli att fotografera, haha).

sdr

Att grusvägen var mer lervälling är en annan historia, men vi småjoggade de 7 km tillbaka och den känslan  när man stuvar in skitig hund i bilen och själv har barr i håret, lerstänk upp till knäna, rödmosiga kinder och avgrundshunger. Och är kissnödig som för fem. Den känslan. Jag älskar den.