jag ser och känner. saker.

De största motstånden vi har, berättar ofta mer om oss än det vi gör med lätthet. Det är rätt jobbigt att inse det. Jag möter det i mej själv och jag ser det hos andra. Yogan har gett mej känsliga antenner och morrhår. Jag ser ofta mer än jag vill, men jag kan också bli lite arg på mej själv de gånger jag inte litade på det jag såg och erbjöd mej att hjälpa till.

Det här är inget jag talar så mycket om. På något vis känns det lite läskigt och jag har inte riktigt hittat något sätt att handskas med det som kommer till mej. Tänker att jag kanske borde ta itu med det, tror det skulle hjälpa mej att lita mer på min intuition och i förlängningen bli bättre på att hjälpa andra.

Nu är det inte så att jag får syner eller så, det är mer som stillsamma (eller för all del högljudda) konstateranden när jag träffar människor. Både de som står mej nära och de som jag möter tillfälligt. Det är inte bara en gång, som jag läst av en låg energi och sedan fått veta att personen i fråga kraschat i utmattning eller depression. Jag har fått märkliga olustkänslor och sedan blivit sviken. Jag har fått ta emot konstiga vibbar av någon och sedan sett hur yogan tagit hand om allt, eller aldrig mera sett människan.

Ja, det låter så banalt när jag skriver ner det, men i de stunder jag  ser och känner är det långt ifrån litet eller overkligt. Det kan vara som en käftsmäll, så jag inte vet vart jag ska titta eller ta vägen. Det kan vara som en rysning längs med ryggraden. Och det kan vara som en bestämd känsla, pockande, envis och särskilt om jag inte riktigt vågar tro det jag känner, så fortsätter kroppen rada upp bevis.

Det är som om allt och alla blivit mer transparent. Motstånd hos både mej och andra går inte att skyla över med ‘jamen’ och ‘nejmen’, för det finns alltid någonting djupare där bakom. Förut hade jag svårt att utskilja vad, idag är det som att skynke efter skynke faller. Det är en häftig insikt, men också läskig, som sagt. En del saker vill jag faktiskt inte se, inte ta itu med och andra saker blir så smärtsamt tydliga när de står framför mej i egenskap av en medmänniska som kanske mår dåligt, kanske är blind för sig själv eller så uppenbart är ute och seglar… Vad är mitt ansvar i det? Jag håller på att lära mej. Ett steg är att berätta om det.

Kan du känna igen dej?

lyftning pågår.

Helt salig av all styrketräning jag fått in helgen. Svider i händerna av nya blåsor och är helt darrig i kroppen. Har saknat de lite tyngre lyften, men nu är jag där igen. Så gött.

Trodde att jag skulle springa mer i höst, men istället har jag hittat mej oftare i garaget. Då får det vara så. Jag tror på att följa lusten och inte tvinga in sig själv i något bara för att man kanske föreställt sig ett visst system eller upplägg. Nu vill jag lyfta och då gör jag det.

Får ibland frågor om jag inte kan berätta om mitt träningsupplägg, filma och tipsa om olika saker. Nej, det är något jag inte är bekväm med. Min träning är högst personlig och jag tänker att det får inspirera i sig med mina texter och någon bild, här eller på IG, men det andra prioriterar jag inte. När jag tränar så tränar jag. Håller mej borta från mobilen och tänker inte på att filma mer än för eget behov, för att se vinklar och kolla upp att jag lyfter någotsånär korrekt.

Det finns andra som är bra på sånt.

Jag vill ha noll press på mej att prestera för bild eller film. De gånger det händer ska det vara spontant. Känner samma inför yogan och bilder. Det blir om det blir, men när det kommer till att posera och att göra det i tid och otid, nej, jag orkar inte. Jag är lite lat. Så pass lat att jag helst fotar när jobbet är gjort…

img_20160925_195540.jpg

det är det jag gör.

satnam

Så trött igår. Så trött. Har ungefär hundra veckor bakom mej med hög växel av både roligheter och måsten. Plussa på fullt ös på jobbet, så är det inte undra på att det börjat ryka lite ur öronen. Tack och lov har jag vetat nu i september att det kommer plana ut när oktober knackar på.

Är det något som blivit väldigt tydligt i höst så är det hur energilös jag var i somras. Jag har fått en välbehövlig påminnelse om vilken mäktig kraft yogan är och hur livsvibrationerna påverkas när anden är svag. Så att säga. När jag har mina dippar idag så är det som att falla tillbaka till livet innan yogan. Då jag kastades runt som en sladdrig trasa i mitt eget liv. Herregud.

Jag börjar känna igen mej i människor, som springer undan sig själva. Som har undanflykter och förklaringar på varför de inte hinner yoga, inte har tid att vila och absolut inte ta itu med sin livssituation. Been there. Och jag blir bokstavligen illamående när jag märker att jag börjar nosa på det där igen. För det är det jag gör jag när jag släntrar runt i yogan och inte, i sanning och krasshet, anstränger mej. När jag inte bryr mej ett skit. Och att inte bry sig, betalar tillbaka sig väldigt, väldigt snabbt. I kaos. I martyrskap. I dålig karma.

Känner att jag skrivit tillräckligt om det här nu. Min sommar och min höst. Om hur yogan varit lite kämpig, men att jag hittat tillbaka hem igen. Fast det har varit ett ganska oangenämt uppvaknande, så lite skrivterapi har varit nödvändigt. Nödvändigt i sig har mitt besök i Energidipparnas land också varit. Jag har behövt det både för min egen skull och för att jag inte ska glömma vem jag är i yogan och inte minst i min yogalärarroll. Det finns enormt mycket att lära och lära ut när man been there. Utan been there finns bara en tvådimensionell bild, om ens det, av vad ett yogaliv är. Eller ens vad Livet är.

ra ma da sa.

img_20160920_103036.jpg

Lite för trött för att skriva, men vill ändå. Min yogaklass ikväll väckte så många saker i mej. Eller egentligen har de senaste dagarna varit en enda lång déjà vu.

Jag vet inte om det är min meditation (fyrtio dagar imorron, men jag kommer fortsätta) eller mitt beslut att gå Level 2 eller bara det att jag varit väldigt hängiven min sadhana senaste tiden. Eller en kombination av allt och inget.

Letade efter något specifikt på Spirit Voyages Global Sadhana sida häromdagen och fick flashbacks till känslor, platser och omständigheter kring flera av meditationerna. Några hänger så tajt ihop med åren i Umeå och allt vad det innebar att gå lärarutbildningen.

Jag har djuptdykt i Tredje ögats kvaliteter i dagarna och i min egen sadhana har det gjort enorm skillnad att jag läst på. Plötsligt ser (!) jag flera saker, som liksom gömt sig bakom Livet och dagarna, som bara går och går. Nästan lite magiskt att få upp ögonen igen. På det viktiga. På vart jag är på väg. Och att beslut med ens är väldigt smidiga att ta, inte sådär hopplöst omöjliga som jag länge tyckt.

Dansat till BenJAHmins Bhand Jammeeai (länken går till Spotify) i vardagsrummet och känt hur jag hittat tillbaka till så mycket i yogan. Hur min energi börjar ta ny form. Hur något urstarkt bubblar upp i mej.

Det är som att något vänt. Något väsentligt och fundamentalt. Det kanske inte syns utanpå, men inuti, oj det bara ångar på. Särskilt i de stunder när jag är nära mej själv, i yogan, som ikväll framför min klass. Då vi tillsammans hittade nya, små muskler, nerver och sensationer i utforskandet av vårt tredje, allseende öga. Vårt fyrljus, vårt ledjus och vårt kommunikationscenter.

Och att till slut förenas i kundaliniyogans helande flaggskeppsmeditation, var som att komma hem. På alla plan. Ra Ma Da Sa SaSay So Hung. Sat Nam.

träningsvärk 2.0.

Herreminskapare vilken träningsvärk jag har. Den har kommit smygande under dagen och efter en kortis med ena hunden ikväll så kan jag knappt böja benen. Vet inte när jag senast haft såhär onda lår?! Gjorde några rejält tunga front knäböj igår (då stången vilar frampå axlarna) och antagligen bet de bra. Det gjorde också höftlyften med skivstång, mumma för springande ben, men dagen efter är man ingen gasell.

Gjorde ett gästspel på lilla gymmet i byn, som fått sig en uppfräschning (tackochlov) och roade mej med några rejäla genomkörare då jag hade mer svängrum än hemma i garaget. Hade lyxen att få träna ensam (förutom någon tonårskille, som mest bara pillade på telefonen…) och tog i lite mer än vanligt. Tydligen.

Jag har ju inga ”skyddsräcken” hemma i bänkpressen, så jag måste ha någon (läs: maken) som passar mej om jag ska testa högre vikter.På gymmet väljer jag alltid den bänk, som har säkerhetshakar (eller vad det nu heter) så jag slipper vara rädd att få stången över mej. Det har hänt massor i bänken. Inte sådär att jag pressar upp min kroppsvikt ännu, men jag känner mej stark och stabil och har fått känsla för hur jag ska hitta in i min båge. Blir helt lyrisk de gånger jag känner att jag pressar med hela kroppen och inte tappar kontakten med ryggen.

Blev en ordentlig genomgång med de stora, som just knäböj och bänkpress i olika varianter. Gillar att bröta på med högre vikter och få repetitioner, passar mitt korta tålamod perfekt.

Är ju såpass vrickad att jag gillar träningsvärk, men det är hårfin skillnad mellan skönt/ont och när det uppstår viss problematik i rörelseapparatens funktioner, är lite rädd för att det sistnämnda är min status imorronbitti. Fast jag är nöjd ändå. Tankad med helgens solskenspromenader, god choklad och tung träning, ja då kan jag leva med sviterna också.

tre saker.

Listtajm. Bara för att.
Struntsvårt att lista tre saker. Å ena sidan är det ofta högst världsliga saker, å andra sidan djupt spirituella, fast syvende og sist blir det den salig röra som det är meningen att det ska vara. Här och nu.

3 saker jag ser fram emot.
ૐlevel 2 i min kundaliniyogalärarutbildning.
ૐhöst- och vinterkvällar med förlåtande kravlöshet.
ૐslutresultatet av en medveten (långsamt) pågående röjning hemma.

image

3 saker jag inte kan vara utan.
ૐberöring.
ૐmaaaaat.
ૐmitt soffhörn. min laddningsplats.

image

3 saker som jag hoppas blir verklighet.
ૐen vision jag har om att leva mer på mindre (ongoing både rent konkret med redan nämnda röjning, men också då det kommer till jobb och min syn på att det går att leva utanför ekorrhjulet).
ૐen längre tids vistelse utomlands. På något sätt. Någongång.
ૐen smulsugare i mitt kök, en robotgräsklippare, en robotsnöröjare och automatisk fönstertvättare. Bara det. Tack.

image

3 saker jag inte gillar.
ૐdagens klimat överlag – hur sunt bondförnuft fått ge vika för ohyfs och anonym elakhet.
ૐsmulor!!
ૐatt ta ut rädslor, oro och ”jaja, vänta bara” i förskott. Jämt.

image

3 saker jag blir lugn av.
ૐmin sadhana, den sätter mej på plats och då kan jag vara lugn.
ૐnär någon pillar i mitt hårbotten eller med mitt hår, alternativt masserar mina fötter. Mmm.
ૐordning och reda. Litet tyvärr på det kanske, men det är nu sådan jag är.

image

3 saker jag blir stressad av.
ૐfullklottrad kalender.
ૐoflyt i trafiken.
ૐfolk som inte har respekt för andras tid (och energi).

image

3 saker jag ska göra i veckan.
ૐhålla yogaklass.
ૐstyrketräna och springa.
ૐgå på föreläsning med Kristin Kaspersen. Jippie.

Är ju lite nyfiken på Dina tre saker. Såklart.

paketet klart för leverans.

img_20160916_090332

Hjälp, vad jag har sovit på saker i natt! Vaknade tidigt och kände mej seg, men klartänkt som bara den. Ruskade av mej natten och tassade till yogamattan. Det var som en fördämning brast igår när jag fick prata med mina lärare, eller egentligen tack vare några specifika saker som Maja sade och som parkerade sig vänligt och bestämt i min kropp.

Allt jag tragglat och tuggat särskilt nu i sensommar är plötsligt färdigbearbetat. Paketet är klart för leverans. En märklig känsla.

Jag är rätt bra på att vilja saker, men är samtidigt rädd för att det inte blir som jag tänkt eller att det ska ta mer energi än vad jag har på lager. Jag är ju Nykter Utmattad och fast jag inte var ända ner på nedersta botten då för dryga tio år sedan, så var det tillräckligt för att jag skulle bli rejält kantstött. Jag drar mej för att ta på mej vissa saker och säger hellre nej än ja. Det här har också gjort att jag inte vågat ta beslut om min fortsatta lärarutbildning.

Igårkväll var jag inte klar med att berätta ännu, men idag är allt på något vis så färdigt att jag ändå vill göra det. Jag har alltså bestämt mej för att börja på med Level 2. I långsam takt. Det innebär en del resande, en omsorgsfull budgetplanering och några famnar hängivenhet. Den modul som ligger närmast är på Kreta nu i oktober, men den åker jag inte på. Det får bli den som kommer upp nästa gång, vet inte när och vart ännu.

Du vet känslan när bitar fallit på plats. Åh, där är jag nu.

Så fast allt är skört och nytt, så är det en välsignelse att ha tagit beslutet. Att inte veta när nästa modul jag kan åka på blir av är bara som en skön karamell att suga på. Det blir som det ska, jag är inte ett dugg orolig.

Ett par andra saker har hittat sin rätta plats också. Rätt stora bitar. Men dem håller jag för mej själv ännu. En av dem kommer snart att synas, bokstavligen, här ute på det stora nätet. Förtjust, lättad och med små glädjehopp i hjärtat. Do your practice and all is coming. Sannerligen. Att keep:a up och hålla sig kvar i sin sadhana betalar sig tillbaka tusenfalt – inte sällan på sätt man inte ens räknat med eller kunnat föreställa sig. Lite som på julafton, eller nä, bättre.