det sista jag behöver är ”jamen…!”

img_0274

Har sovit och sovit och sovit. Känns som att det läkt massor, rent konkret, men också på subtila plan. Så mycket som pågår i huvudet på mej just nu. Det pirrar och puttrar av något, som inte riktigt vill visa sig helt tydligt. Min rationella sida får spunk och roffar åt sig lite väl mycket hjärnkapacitet.

Fast jag vet ju att allt hänger ihop. Inte minst efter alla timmar med bonussömn senaste dagarna. Och den långsamhet, som kommer av att vara sjuk och tid finns att tänka tankar till punkt.

Jag skrev idag på Instagram om hur jag bytt väg och riktning hur många gånger som helst. Bytt intressen och ändrat mej. Jag har knölat ihop dumma beslut, gjort om och gjort rätt. Och allt har varit en del av min resa mot den jag verkligen är. All förändring finns till för att vi ska hållas levande och fulla med lust. Så när någon säger; jamen, du sade ju… jamen, en gång gjorde du… jamen, förut tyckte du… jamen, du hade ju redan tagit ett beslut… Så rycker jag bara på axlarna och säger; du vet, det enda vi säkert vet är att allt förändras och att vi en dag ska dö.

Och just nu är jag mitt uppe i en twist, helomvändning och förändringslängt inkl. beslutsångest.

Det sista jag behöver är ”jamen…!”

Jag är som en flipperkula mellan resor, som precis ska beslutas, planeras och bokas. Jag vet ena dagen exakt hur det blir med min Sat Nam Rasayan-utbildning, men nästa är jag villrådig igen. Över allt är ett paraply av tröttma uppspänt – all information, som bara vräker ner, klimatet på nätet och känslan att den ständiga uppkopplingen snart är intravenös och omöjlig att få ut ur systemet. Längtar efter någonsorts pilgrimsvandring, utloggning och istället för dyra utbildningar lära mej längs med vandringen, både bokstavligen och rent bildligt.

Det är liksom för mycket av allt och trots att jag har verktygen för att stänga ner och av, är det svårt att se klart när allt bara snurrar fortare och fortare.

Bara i vilan. I sömnen. I tystnaden. I nedkopplingen. Får jag den ro, som jag tydligen är i stort behov av nu. Och i min sadhana såklart. Min bundna lotus, där strävan är att nå tårna med mina fingrar, knyta ihop och skapa en evighetssymbol. Det är min fasta punkt. När jag knyter ihop mej själv. En yogisk kokong där fjärilen får utvecklas i lugn och ro.

force majeure.

img_20170217_150709.jpg

Det är tunnsått här. Ungefär som lika tunn som jag känner mej. Vi har haft sjukstuga här sedan tisdagkväll och idag när vi äntligen kunde åka och handla var det skrattretande bleka ansikten som mötte oss i butiksspeglarna. Ja, Den Sjukan då man stiftar närmare bekantskap med toalettgolvet. Det är något av det värsta jag vet.

Ävenom det är dottern, som hittills, drabbats värst, har min version med migrän och illamående inte varit nådig. Att inte kunna äta, men samtidigt behöva göra det annars blir allt ännu värre. Och att behöva ta tabletter på alltför tom mage för att ens kunna existera i sitt eget huvud. Nä usch, det finns trevligare tillfällen i livet att minnas.

Det är efter sådana dagar som det är en smärre lycka att få röra kroppen tillsammans med dammsugaren, skurmoppen och tvättmaskinsknäböjen(!). När vanlig, hederlig marktjänst får utgöra återuppväckning av ihopknyckad kropp.

En ännu större lycka är att borra ner tårna i ullmattan och få sadhana gjord. Bara landa ner i kroppen och låta andetaget göra rent på insidan. I all enkelhet och kravlöshet. Som alltid, såklart, men extra ömt och extra förlåtande efter dagar av time out.

Hoppas på att vi är ute på andra sidan nu. Litar inte ett skvatt på denhär sortens virus. Usch.

trädkram.

Helgen har varit en välsignelse. Förra veckan var bara suck. Plussa ihop månen, hormoner, inga lediga kvällar och du får ett stirrigt jag. Men nu är jag människa igen. Tack vare…

…fredagkvällens stand up-show med Hasse Brontén och Thomas Järvheden. Skrattade i kapp ungefär fyra år. Det okontrollerade frustandet medan tårarna sprutade. Så nödvändigt. Så härligt. Bokade biljetter genast till En skam för Sverige 2, som viker in med sin turné i slutet av april.

img_20170211_113551_751.jpg

…lördagens trädkram. Som jag behövde den. Say no more.

img_20170212_184852.jpg

…dagens långrunda med ena hunden. Bitig vind, skirt solljus och tystnaden mellan träden. Det jag inte skrattade i kapp i fredags, andades jag klart idag. Skogen alltså. Skogen!

Nu en mjukare vecka. Jag ska ta hand om den. Och mej. Gör det du också. Sat Nam.

bright light.

Tröttvecka. Den veckan. Hormonveckan. Viloveckan. Noll inspiration veckan. Också en vecka där kvällarna inte riktigt varit så lugna och fina, som jag vill ha dem när kroppen (och huvudet!) helst bara lekte sömnig katt på en solfläck på golvet. Solen ja, den har bara dånat och dundrat rakt in i ögonen – hur ljuvligt som helst, men jag behöver knipa ihop ögonen och vara varsam med mej. Bright light, bright light.

För mej gör det helt klart ont när knopparna brister om våren. När ljuset återvänder och allt blir så synligt, skarpt och omöjligt att värja sig mot. Jag vill verkligen att det ska vända och att de mer skonsamma årstiderna tar vid, men konstrasten mellan midvintermörkret och vintersolen som brakar ner över iskristallerna är inte nådig.

Måste. Köpa. Solglasögon. som jag kan ha när jag rör på mej ute. Ogillar överlag (sol)glasögon, hör antagligen till samma kategori som att jag inte gillar att ha något på huvudet. Men ett par lätta träningssolglasögon står högst på listan nu just. Vill inte ha den värsta sortens huvudvärk/migrän, som brukar kunna slå till om jag pinat mej för länge i starkt solljus. Det är inte värt att behöva betala surt för några nypor frisk luft.

våga vara och våga stå emot.

img_20170207_174517.jpg

Att jag swishar tomt i min kalender för att ha tid till mina hjärtesaker, apropå mitt förra inlägg, hänger också ihop med att jag väljer vad jag sätter min energi på. Jag har skrivit om det förut här. Jag vill och behöver inte sätta min energi på allt som kommer i min väg. Faktiskt får jag lust ibland att skrika ääääh, blunda och sätta för öronen när jag ställs inför något som inte kunde intressera mej mindre.

Som yngre duktighetsprinsessa var jag himla rädd att tacka nej och drogs alltför lätt in i sammanhang, som sen sög musten ur mej. Jag kunde absolut inte erkänna att jag inte var intresserad. Det har tagit decennier att våga säga nej tack, men jag är inte intresserad.

Jag har också sagt förut hur sjukt jag tycker samhället är idag. Fyrkantigt, härsket och livsnjutarhämmande. Att det är smått skämmigt att ta sig friheten att tacka nej, inte vara intresserad eller vilja högprestera. Jag vill verkligen inte vara mitt i smeten med någonting, inte ens med yogan. Jag önskar mej det mindre formatet i nästan allt numera. Små cirklar, små sammanhang. Jag är nöjd med att cykla till jobbet, cykla hem igen och kunna släppa taget om det. Karriärstegen använder jag som växtstöd för klematisen.

Jag är liksom inte intresserad av så mycket. Jag trivs bäst under min korkek. Intryck och input gör mej stirrig och blåsig inuti. Att bara vara hemma när mej allra mest. Det låter så tråkigt, så andefattigt. Men det är inte det. Allt jag behöver finns inom räckhåll – vännerna och sammanhangen, som håller elden levande. Jag har min yoga, min styrketräning och skogen – till det behöver jag inte sjuttioelva outfits, senaste pulsklockan eller dyraste gymkortet. Jag tränar hela tiden på att konsumera mindre must have-grejer.

Nej, jag försöker inte beskriva en glansbild. Jag försöker beskriva min integritet. Något jag väldigt medvetet och hårt arbetat med att förstärka. För jag kommer inte ifrån att det tar en del guts att vara kärringen mot strömmen i mycket, men det är värt att våga säga nej, våga vara ointresserad och våga stå emot när något prackas på en. Jag tänker också här på min dotter och hur det är att bara ha ett barn. Eventuellt är det lite räkmacka att inte ha tre till att ta hand om, med allt vad det innebär, men jag hade redan när hon föddes en inbyggd föreställning om att hon ska hänga med och vara en individ, inte bara ett barn. Vi har inte skyddat henne från livet och vi har definitivt inte curlat. Idag har hon vuxit upp till en alltmer stark person, och för mej har det varit och är livsviktigt att jag levt som jag velat senaste åren och inte kompromissat bort mej själv. Jag hoppas att jag kan vara en förebild, nånstans hos henne, så att hon inte heller väljer bort sig själv i förlängningen.

Ju mer jag går inåt i mina tankar och känslor, desto skarpare blir konturen kring hur oerhört viktigt det är att ta reda på vem är jag och vad vill jag. Vilka är mina hjärtesaker. Vad vill jag sätta min energi på. Vad håller min eld levande. I vilka sammanhang behöver jag lära mej att säga nej tack, jag är inte intresserad och när jag gör det, tydliggöra för mej själv vad är det jag istället säger JA! till.

my kind of livskvalitet.

img_20170204_111739.jpg

Har sannerligen rört på påkarna i helgen. Bästaste, sköna, avkopplande. Det brukar vara denhär tiden då jag får årets första storlängt ut. Och jag ser till att det finns utrymme för det också. Vill inte ha helgerna fullproppade med program (vill jag visserligen aldrig), utan är noggrann med att ha alla möjligheter att vara ute. Länge.

Så rogivande nu. Milt och färglöst. Det är fortfarande snöfattigt och skidspåren lyser med sin frånvaro längs stigarna. En del grymtar, jag jublar. Aldrig förut har jag kunnat vara så mycket i skogen en vinter som i år. Stigarna är nedtrampade och bär både matte och hundar. Bara ställvis är det plumsigt och slirigt.

img_20170205_110535.jpg

img_20170205_121359.jpg

Sprang med hundarna igår. Eller sprang och sprang. Vi förflyttade oss i sakta mak, sådär mjuklufsande som jag njuter allra mest av. Går inte att dra på alla cylindrar på oländig, vintrig stig med två entusiastiska hundar i bältet – på noll komma noll sekunder flyger jag som en vante om jag råkar snubbla. Så vi lufsar i godan ro.

En och en halv mil betade vi av. Var sugen på en längre runda, men beslöt att spara karamellen till idag och ta med mej annat än hundsällskap. Sagt och gjort. Hämtade upp en stycken syster imorse och parkerade bilen mitt ute i ingenstans.

Vi har gott om träsk och myrmark. Dagens mil avverkade vi till stor del längs med och över dessa. Tycker det är så vackert med det karga landskapet, de knotiga träden och vidden. Det ger mej känslan av att vara längre norrut än vi är.

Nu sitter jag här med väderbitna kinder och tackar gudarna att jag får och kan göra det jag allra mest vill. Att jag har friheten och möjligheten att vara ute så mycket som jag är. Jag vet många som gärna gjorde som typen i Anslagstavlan i sitt liv och kalender, och prioriterade hjärtesakerna framför ”måstena”, men som endera inte vågar, tror att de kan eller inte ens får av olika orsaker. Jag kan kanske verka egoistisk i mycket och verka lite besynnerlig som ofta väljer att göra saker ensam, men för mej är det självklart och det mest naturliga.

Sen jag tog över rodret i mitt liv har det sänkt sig ett lugn över mej. Jag vet vad jag vill -och inte vill!- och det är viktigt för mej att göra sådant, som gör att hela mitt system nynnar av glädje. Jag vill inte sitta fast i en överbokad kalender, jag vill ha möjligheten att dra på mej understället när som helst, inte vänta till nästa veckas tisdag då det eventuellt kan finnas en lucka.

Dethär är my kind om livskvalitet.

vad jag aldrig skulle.

Vad skulle jag aldrig…

Äta? Inälvor och slemmiga saker som ostron.

Dricka? Blod.

Skoja om? Misär, när det är riktigt, riktigt åt helvete.

Ha på kroppen? Hudvårdsprodukter med ingredienser, som varken går att stava till eller uttala.

Vilja uppleva? Så mycket, som jag faktiskt inte ens vill sätta ord på.

Kunna arbeta med? Något som kräver kostym och att jag måste ”ta en kaffe i farten för att hinna till nästa möte.”

Säja nej till? Utmaningar och livsäventyr, som i grunden skulle rucka om hela min tillvaro och ha kvaliteten av allt-vad-jag-någonsin-drömt-om.

Googla? Har inte stött på något som jag ens tänkt tanken att jag inte skulle kunna googla.

Göra offentligt? Dansa till koreografi. Never.

Blogga om? Något jag inte kan stå för.

Vad hittar man alltid/ofta…

På ditt skrivbord? Äger inget skrivbord, men vid alla bord jag sitter har jag i princip alltid med mej mitt läppcerat och min mobil. Eventuellt lätt tragiskt.

Under din säng? Vår säng är en stor historia med suveräna förvaringsboxar undertill, där finns nu en del skor och en massa hushålls- och toalettpapper.

I din jackficka? Näsdukar. Alltid.

Bakom din kylskåpsdörr? Alltså det som står i själva dörren eller hela kylen? Vi tar dörren, annars tar det hela kvällen att räkna upp allt. Mandelolja, pesto, chilisås, nån kryddpasta, sojasås, lingonsylt, ketshup, senap, en halvfull glöggflaska, smör och ett par Nocco-burkar.

Vid sidan av ditt handfat? Min toalettväska med hudkräm, saltstensdeo, tandkräm, tandborste, en liten flaska Vata-olja och hårband. All I need.

Högst upp i din bokhylla? Böcker…

Längst ner i din tvättkorg? En fläckig duk från förrförra julen. Orka.

Framför näsan på dej? 1 x iPad.

I dina tankar? En resa, som vill bli bokad.

Tack Jessica för listan ❤