med eller utan skor?

Jag såg förhandsinformation om boken Barfota – med eller utan skor nånstans och surfade in på förlagets sida och visade mitt intresse att recensera boken. Till min glädje fick jag hem ett exemplar.

Jag har alltid varit mån om mina fötter. Ända sen barn. Både mamma och min syster höll på med fotbad och det följde med mej helt enkelt. Sen under några år klämde jag in mej i för trånga skor och fick lite problem på köpet. Har tendens till hallux valgus på ena foten, men fast besluten att förebygga allt jag kan, så länge jag kan.

Idag, särskilt som yogini, känns det jätteviktigt för mej att pyssla om fossingarna. Det är världens mest naturliga sak att se till att de är hela och rena 24/7 och slippa paniksläpp när strumporna ska av i något oväntat ögonblick.

Hursom.

Sedan jag började springa har jag varit smått besatt av bra löpskor (är knappast ensam om det). Först köpte och sprang jag med rätt dämpade skapelser, men har livet igenom ogillat känslan av att ha ”tunga skor”. Jag vill ha fotnära don, som sitter bra och ger mina fötter rörelsefrihet.

Ganska snart insåg jag att barfotaskotrenden lockade. Köpte mina första Merrell och har sedan varit märket trogen. Ett par hopp över skaklarna till andra märken, men de har mest stått dammiga och orörda. Eftersom jag mestadels springer i skogen så funkar skor som är lätta, sparsamt dämpade och med lågt drop.

Ändrade jag löpstil när jag kom närmare underlaget? Både ja och nej. Var rätt ivrig när löpstegsteknik fanns i varje tidning, bok och youtubeklipp, men kom fram till att jag redan har ett okej steg. Jag dunsar i med främre delen av foten och har av naturen ett relativt kort steg. Lätt dämpade skor var ett naturligt val.

Sen tror jag mer på core, höftstabilitet och -styrka, än att stirra sig blind på var foten dunsar i backen. Att du orkar bära upp och ha balans i kroppen när du springer. Inte falla ihop och korva dej framåt.

I Henrik Eklundh Palgerts bok kan man läsa liknande historier som min och andra springande fötters erfarenheter och tänk om barfotaliv, spring och skor. Det är i princip en spin off-bok på barfotatrenden och inte minst dras flera paralleller till Born to run-boken. Hur löparvärlden för några år sedan plötsligt exploderade i olika riktningar. Allt från den enskilde som funderar om det är så att alla borde springa barfota, till skotillverkarna som försöker få in just sin sko på marknaden i rätt ögonblick.

För en löparnörd ger kanske boken inget nytt i sig, å andra sidan tuggar man gärna i sig hur andra resonerar och att läsa om andras (fot)resor kan absolut få en att rannsaka sitt eget förhållande till fötterna och skorna. Det är solskenshistorierna som gör boken och som får mej att nicka bifallande – att såklart är det den minimalistiska skon, som hjälper kroppen att arbeta mest ekonomiskt. Annars hade vi väl blivit födda med skor på?

Jag är ju en lat människa. Egentligen ganska ointresserad av debatt. Eller. Jag har lätt att låta bli att ha en åsikt. Barfota – med eller utan skor, tar delvis upp debatten om både barfotaskofenomenet och löpstegets betydelse. Sidor och åsikter belyses. I de partierna bläddrar jag en del. Kanske för att jag vet var jag har mej själv, kanske för att jag tycker var och en ska pröva sig fram själv. Det är ingen skillnad hur många recensioner en sko får eller vilken erfarenhet grannen har av sitt löpsteg – det enda som leder någonvart är att du springer.

Syvende og sist. Har du inte tidigare reflekterat över dina fötter, hur de mår och hur de bär dej när du springer. Ja, då är det dags. Både att leta efter boken och ta av dej strumporna. Till att börja med.

Tack för rec.ex. Eklundhpaglert förlag.

mums, strandlejon och träningsskörd.


Jag tränar inte ihjäl mej precis. Inte gjort det på hela semestern. Jag har mest bara tagit hand om mej och kroppen. Mjuk i mina rörelser, långsam i min förflyttning. Precis vad jag behövt.

Jag behöver vara lite försiktig i värme. Pallar inte hög ansträngning. Att springa i tjugofemgradigt solgass finns inte på en enda karta i universum. Jag må vara uppe med tuppen de flesta mornar, men då yogar jag, inte springer. Och på kvällarna somnar jag nästintill stående innan både Ernst och Barnaby (om jag av någon händelse råkar ha tv:n påknäppt somnar jag garanterat om någondera ens visar sig i rutan). Sommarnätter ser jag lika lite av, som jag ser vinternätter. Det är nu sån jag är.


Lediga dagar är för mej synonymt med att göra något annat än vad jag annars gör. Köra någon extra kilometer för att luncha på någon omtalad restaurang eller bli sockerhög på något undangömt café. Ledigt är också att inte strukturera upp något alls egentligen. Kanske bara gå ut i garaget och göra trettio bänkpressar innan duschen. Bara för att jag kan och bara för att det inte alltid måste vara så hiskeligt strukturerat och uttänkt.

Ledigt är också att komma överens med en barndomsvän att packa bilen med strandtillbehör och döttrar och dra till en av de vackraste stränder som finns häromkring.

För när jag har eoner av ledig tid så är det hög prioritet för mej att nära de käraste vänskapsband jag har. Viktigare än kettlebellswingar. Viktigare än många mil i skogen.

image

Ändå rör jag mej mest hela tiden. Den naturliga vardagsrörelsen. Livsrörelsen. Blir extra tydligt när jag inte befinner mej mellan ett ryggstöd och ett tangentbord åtta timmar om dagen. Hur behovet att träna blir suddigt i kanterna. Jag njuter nu, av att lapa i mej det faktum att jag tränar för livet. Det finns ingen ångest, inget überberoende, utan bara en väldigt chill känsla av att min kropp gör vad den ska. Den mår bra. Den slappnar av. Den är tacksam för att jag tar hand om den och att den nu får skörda frukterna av all svett, träningsvärk och endorfinkickar.

Mums och mumma.

svammelsurium.

image

Veckan började ner i söörlandet (Södra Finland alltså). Dels på friidrottstävling, dels hos makens syster. Vackra böljande landskap bara ett stenkast från Ring III. Att man kan bo så vackert. Jag skulle meditera ihjäl mej på utsikten.

image

Lummig trädgård. Lekande barn. Gläfsande hund. Och en jädra massa fästingar. Glädjedödare (fästingarna alltså).

03001c1b.jpg

image

Lite kultur. Raseborgs slottsruiner. Och Familjen Annorlunda. De två jag tycker allra mest om, men som också ger mej gråa hår och oförlåtligt kort stubin. Vi är så olika. Spretar åt alla möjliga håll. Vill alltid gå i tre olika riktningar. Ändå hittar alla hem till kvällen. Alltid hem. Alltid vi.


Jag har känt mej lite vilse i allt ett tag. Det kom ifatt när semestern klampade in. Fanns liksom ingenstans att ta vägen. Tassade runt grötskålen. Hittade undanflykter. Fifflade med min sadhana. Blundade. Lät bli istället för att ta itu med.

När man klafsat runt i gyttjan ett tag, så vill man inte längre.

Så jag knäppte av. Lät tankarna och grubblet få hålla på, men jag gav mej själv välsignelse att inte döma mej själv. För yogan har inte gått någonstans – det är bara något som ändrat form och bytt riktning. Det blev väldigt tydligt när jag pratade med själavänner. För det går inte alltid att lyfta sig själv, ibland behövs någon annans ögon och ord. Kan inte vara tacksam nog, för de fina jag har omkring mej. Yogavänner. Systrar. Änglar.

image

Med en semestervecka kvar känns det som att jag äntligen är närvarande i både kroppen och sinnet. En märklig känsla att se tillbaka och inse att i rätt många veckor har jag inte riktigt varit hemma. Ljuset har varit tänt, men ingen hemma…

Ett avgörande steg mot healing har varit att be om hjälp. För när man försöker fixa allt själv blir man både blind, döv och obeskrivligt trött.

Nu har jag ju inte tappat något väsentligt i yogan, men ensamheten och  jag-stampar-bara-på-stället-känslan har varit överväldigande. Svårt att se, svårt att erkänna. På Natural High-festivalen bubblade allt upp. Obekvämt men nödvändigt. Hemma igen var jag bestämd i mina tekniker. Bestämd med att ta kontakt med de människor, som känner mej och min (yoga)resa. Via samtal, tankebollande och ren vägledning, har jag masat mej upp ur handfallenheten.

Så nu i veckan har jag, som jag brukar säga, andligen kavlat upp ärmarna. Dels anammat allt jag lärt mej om att möta motstånd, dels registrerat medlemsskap hos Jai Dev Singh’s Life Force Academy (tack vare tips från kär yogavän sen utbildningen, Wahe Guru!). Via Life Force har jag tillgång till ett Sangat, yogiskt sammanhang, om än inte fysiskt.

img_20160722_185434.jpg

Segertecken på det. För nu vänder det. Så är det bara.

Litegrann vill jag påstå att idag när jag vaknade fanns ett nytt glitter inuti. Tassade ut i växthuset. Gjorde min grej. Min sadhana. Med hjälp och inspiration av Jai Dev. Packade matsäck och körde till havsparken. Sedan en hel, blå dag till havs. Ut till fyrön Tankar. Familjegnabb, pastasallad i lä, strosande bland klippor och gråa hus. Blåsten och vågorna tog med sig resten av mina tvivel. Jag må vara stark i mycket, men även en fyr måste få nya lampor ibland. Sat Nam.

om att långsamma sig.

image

Jag har foton, som berättar hur mina dagar varit. Jag har också en massa ord. Fast just nu vill jag inte rapportera. Inte strukturera upp stora helheter. Jag vill fortsätta långsamma mej ett tag. Tillåta det enkla. Bara logga in i det sociala om jag vill. Skumma igenom. Om jag vill. Lite sommarlov:ig helt enkelt.

reservnycklar.

 

Nu. Nu börjar jag vara där. I mitten av semestern och i mitten av mej själv. Känner nånstans att jag fajtats mer än jag velat erkänna med bara varandet i år. Det har liksom varit virrigt i systemet. Fötterna har släpat efter mej till yogamattan och väl där har det mesta varit halvhjärtat.

Det är då man får börja gräva i verktygslådan. Ta till reservnycklarna och resten av artilleriet. Det är inte lättare bara för att man är yogalärare. Kanske nästan tvärtom.

Fast allt är ju inte yoga. Ävenom det är livsviktigt att få till Det Dagliga. Vi tassar på härhemma. Om varandra. Med varandra. Äter på okristliga tider. Eller glömmer äta. Fikar på café. Träffar kära vänner. Sitter på klippor mellan regnskurarna. Tränar på garageuppfarten. Springer i skogen.

imageimage

Gör små utfärder. Hemestrar. Hinner ikapp. Bråkar lite. Blir sams igen. Köper dyra jordgubbar. Kivas om sista chokladbiten (som alltid är min!). Och i helgen åker vi söderut i landet igen. I friidrottens tecken. Allt är som vanligt, men ändå inte. Laddning pågår, det blinkar inte längre rött.

just be. naturally high.

WP_20160709_09_17_52_Pro

WP_20160708_10_28_06_Pro

Jag kom hem på lördagkväll. Rätt många mil bakom ratten och en hel del yoga, festival och människomöten i bagaget gjorde att jag var både mosig, trött och fånigt leende. Natural High Healing Festival alltså.

Det var grått och regnigt på torsdageftermiddagen då jag kom fram och allt hann i princip blötas ner. Gummistövlar på och djupa andetag. Kände mej liten, frusen och var faktiskt inte sådär jättepepp på något överhuvudtaget.

WP_20160707_16_24_10_Pro

WP_20160709_06_50_58_Pro

Men skön och framförallt varm stämning tinade upp. Efter en föreläsning om kvinnans måncentrum, lite meditation och varm soppa, så var jag rätt landad. Grundad på plats.

Hade bokat plats i ett sk. tälthotell och det var rätt tacksamt att slippa hålla på med eget tält i regnet. Men att sova i ett stort tält tillsammans med okända människor huller om buller… nä, jag sov inget vidare.

Fredagen var varm och solig. Amen och tack. Fick börja dagen i stora tältet med kundaliniyoga. Det som jag främst kommit dit för. Att få bli vägledd och bara vara med.

WP_20160708_07_45_09_Pro

Så fint med livemusik till yogan. Kundaliniyoga deluxe.

Musik överlag. Alltid i någon del av festivalområdet. Dunkadunka nästan hela nätterna (lov, pris och ära till öronproppar), spontandans i gröngräset, beachparty mitt på ljusa dan och allt med bara den egna energin. Så. Jefla. Skönt. med ett sammanhang som är hundra procent drogfritt! Att veta allt är naturligt. Alla är naturally high.

WP_20160708_20_40_42_Pro

Didgeridoo. Ja, det svänger ju. Minst sagt!

Det var en lite annorlunda upplevelse att åka ensam till en sådan här happening. Inte ha någon att dela det med 24/7. Ett absolut eget val och jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Jag hade behov av att få distans. Vara själv, men inte ensam. Hade inte heller, rakt ut sagt, någon lust att delta i workshops där det krävde av mej att interagera och dela. Jag ville verkligen inte det!

WP_20160708_15_51_18_Pro

Så jag gick mycket för mej själv och mådde bra av det. Bara satt någonstans och såg mej omkring. Alla människor, alla intryck. Ljud, dofter och stämningar. Jag rusade inte mellan programpunkter eller kände att jag borde delta i allt för att få valuta för pengarna. Istället njöt jag av stunden och det som spontant kom för mej. Bongade det kundaliniyogiska och bara något annat litet till det. Helt nöjd så.

Men såklart fint att få träffa gamla bekanta, som det var gott att få krama om och dela en stund med. Tacksam också för nya sköna människor, som det bara var så självklart och enkelt att prata och umgås med.

Lite extra glad i hjärtat åt att få en tredimensionell upplevelse av Vevve, som jag i något år följt på nätet i olika sammanhang. Att hon har skön energi visste jag redan, men wow, du är grym Vevve ♥

WP_20160708_17_34_57_Pro

Vevve kör Afro Power och halva festivalområdet gungar i takt!

Och Ila! Vackra Ila, som driver Morotsliv och som jag inspireras massor av. Så glad att våra vägar fick korsas, hoppas de gör det snart igen. Det är spännande hur gott det gör att få vara i möten med människor, som via sina väg- och livsval liksom trampar upp vackra stigar för andra att upptäcka. Ila är en sådan.

WP_20160708_22_32_59_Pro

Andra natten sov jag i baksätet på min bil. Jag fixade inte att sova i tälthotellet, flera människor hade knölats in och jag fick klaustrofobi bara jag såg alla sovsäckar. De några få timmars sömn det handlade om, så kvittade det var jag sov. Väckning innan fem för att hinna göra mej i ordning innan morgonsadhanan. Kall och frusen när vi började chanta JapJi, varm och hel när vi tonade ut och jag rullade ihop mattan för sista gången denhär festivalen.

Innan jag bilade hem igen stannade jag några timmar i gröngräset. Solen stekte, basturöken (vi är ju i Finnlandet!) slingrade in mellan träden och tältena, matoset från mattorget och alla färggranna, vackra människor… Wahe Guru!

nhhf

 

 

 

 

 

Till sist en trött version av mej. Festivaljaget.
Tack Tiina för bilden.