från mitt kök ut i världen.

När jag tackade ja till yogadminjobbet, med skräckblandad förtjusning, så var det inte bara en lättnad att ha ytterligare ett ben att stå på i arbetslivet, utan också en bekräftelse på att det varit värt väntan.

Jag har ju haft mina våndor kring fördjupning och utvecklande av mej själv som yogalärare, ärligt känt mej lite stressad av det förväntade. Visst, jag smiter kanske undan ibland, men har en så stark magkänsla och hittills har det inte känts 100% med något – det kommer när det kommer. Jag är ju dessutom mer den som arbetar i det tysta och har heller inget behov att stå främst eller komma längst. Om man nu kan uttrycka det så.

En av mina lärare sade också, att de har ju sett att jag inte är den som vill resa land och rike runt, utan helst på andra sätt hittar vägar att gå för att få input, vägledning och fördjupning.

Det kändes fint att ha blivit sedd . Och även om jag inte får en fördjupad utbildning bara för att jag har hand om stora delar av institutets administration, så är det en ynnest att arbeta nära kundaliniyogisar världen över, om än bara till stor del online, och att konkret känna att jag är en del av något större. Bara det har inspirerat mej i min egen yoga och det som varit tungrott en tid är det inte längre.

Sen är det lite absurt roligt att vara den som försöker hjälpa andra att hitta resvägar till institutets alla retreat och utbildningar ute i världen. Här sitter jag vid köksbordet och besvarar mail på engelska om hur man tar sig till den och den platsen. Ändå är jag så himla nöjd med det. Jag sitter inte och suckar längtande efter att få åka själv. Tvärtom. Just nu har jag ingen reslust i mej. Kanske för att det är smått omständligt med nya jobbet, inga semesterdagar att ta ut och så vidare. Men ändå. Att bara vara nöjd här. Hemma. I mitt eget kök.

Så finns den aspekten i mej fortfarande – hur jag så himla gärna vill att det ska vara enkelt. Jag tycker ärligt det är himla krångligt att behöva ta sig över halva kontinenten för att yoga. Härligt för den som i sanning verkligen vill. Småtungt för den som helst bara rullar bilen ur garaget och är framme på någon timme. Men jag gläds med alla yogisar som är på väg och som jag ens kan hjälpa litegrann att hitta fram på enklast möjliga sätt. Sat Nam och Santosha.

inte helt kalibrerat.

IMG_20171012_144614.jpg

Jag tänker ungefär hundra gånger om dagen att ikväll ska jag skriva något. Eller så kan jag knappt vänta på att komma hem från jobbet så jag får plita ner det som pockat på uppmärksamhet hela dagen. Sen är det plötsligt go’natt och jag somnar med en bok över ansiktet.

Jag njuter av omställningen i tillvaron, för fulla muggar, men det är tar mer tid att kalibrera dagarna än jag trodde från början. Alla som arbetar hemifrån, eller har gjort det, vet vad jag menar. Nu gör jag ju det inte på heltid, men det är inte heller bara att rycka på axlarna och tro det blir gjort på någon minut här och där. Det kräver struktur och en stor förmåga att nonchalera dansande dammråttor, högar med skitiga kläder och mat som inte kokar sig själv.

Men det får vara så.

Livet måste och kan inte i vara kalibrerat i absolut rätt mått jämt.

Så har det också varit intensivt med ett och annat senaste veckorna. Roliga hållpunkter i tillvaron, men som ändå blir ett litet skav när jag inte fått vara queen över min egen tid fullt ut. Men nu är jag ändå ute på andra sidan med flera större sjok av åtaganden för yogainstitutet – grovjobbet är gjort och jag har börjat få koll på läget. Wahe Guru.

IMG_20171012_145206.jpg

Såpass koll att jag kan ligga i mossan mellan varven.

Och såpass koll att jag hoppas ha mer tid över till att skriva mera här och att läsa era bloggar, jag har släpat hopplöst efter och nej, det är ingen stor sak, men jag saknar Den Dagliga Läsningen i bloggsfären. Samtidigt varit skönt att inse hur livet går runt ändå, trots att Bloglovin’ och Instagram svämmar över av olästa inlägg.

På yogamattan rabblar jag JapJi och låser upp hjärtat, men fuskar med kriyorna. Gör egentligen ingen, bara något som i bästa fall påminner om Basic spinal series, men försöker boosta med en högkvalitativ kriya (alla är förstås det) åtminstone en eller två gånger i veckan. Good enough. Sat Nam.

en kärleksfull knäpp av insikt.

20171008_100627.jpg

Det kom till mej när jag satt på yogamattan för en stund sedan. Något som slunkit undan en tid och som jag inte riktigt kommit ifatt. Det nuddade mej redan igår när vi reciterade Japji på Sadhanan i Vasa. På yogacentret tillsammans med mina lärare och det gäng, som nu i helgen påbörjar sin tvååriga resa mot att bli yogalärare.

Japji Sahib är Guru Nanaks vackra poem om livet – själens spontana sång om enhet, fulländning och storslagenhet. I denna text finns nycklar till hur vi kan förhålla oss till livet för att leva i enkelhet, flöde och glädje. Att dagligen recitera Japji är en väldigt kraftfull metod för att accelerera den andliga utvecklingen. Det ger dig kontakt med din inre gudomlighet, din inre källa till visdom och din inre renhet och hjälper dig att leva ditt liv från den platsen.” Citat härifrån.

Jag har ingen enkel relation till Japji. Det var sannerligen ingen ögonblicklig kärlek när jag hörde den för första gången. Än mindre när jag skulle recitera den på yogalärarutbildningens första träff. Har sedan dess uppfunnit nånsorts acceptans att den är en del av Kundaliniyogan, men trots försök att lära mej mera och att läsa den varje dag under en längre period, inte hittat riktigt rätt eller hem.

I somras på retreatet väcktes ändå en ny nyfikenhet. Teija, läraren, har ju översatt Japji till finska och hennes innerlighet smittade såklart av sig. Men det gjorde inte att jag tog fram Japji och reciterade härhemma för det.

För jag har inte velat. Inte riktigt tyckt att det hör till min yoga.

Men så imorse när jag egentligen utan att tänka klickade igång Snatams inspelning…

…och började läsa med, så fick jag en liten knäpp på kinden. Ett kärleksfullt nyp av insikt. Vem är jag att välja bort russinen?

Jag vet inte hur många gånger jag sagt både åt mej själv och i mina yogaklasser hur viktigt det är att lita på teknikerna. Vara traditionen trogen och våga tro på att det finns en mening, en struktur och ett syfte även med det som inte tilltalar en. Japji är ju en sådan del av Kundaliniyogan för mej.

Allt har sin tid. Jag vet. Det gör det ändå inte mindre spännande att komma till insikt om något. Jag kanske inte kommer recitera Japji varje dag, men jag har hittat en öppning. En ödmjukhet, som inte tidigare varit synlig. Och ödmjukhet ska man inte bara skuffa åt sidan.

fredag och måndag jämt.

IMG_20170928_195209-ANIMATION

Hjälp, vad veckorna bara rusar iväg nu! Det är fredag och måndag jämt. Och denhär veckan har varit galet intensiv med massor av yogaadmin-jobb, yogaklass och igårkväll föreläsning med the one and only Kalle Zackari Wahlström. Han var ju så bra. Såklart.

Alltid svårt att sätta ord på hur det är att se en person, som man följt ett bra tag och verkligen sett framemot att se IRL. Starstrucked? Njae. Bara så väldigt roligt att lyssna på honom, se honom och konstatera att han är precis sådär som han sett ut att vara på tv. Träningsinspirerad? Njoo. Är bara så väldigt mycket igång på jobbet att jag inte riktigt har behov av att lyfta min skivstång från golvet eller svinga kettlebellsen, men mer och mer får jag längt ut i garaget och vartefter kroppen anpassat sig till vardagsbelastningen så kommer jag absolut att njuta av styrketräningen igen.

Egentligen ett måste att underhålla kroppen extra mycket nu. Har faktiskt börjat få känningar av mitt kära karpaltunnelsyndrom, men jag var snabb med att sätta in prehabrörelserna och kan åtminstone tillsvidare hålla de värsta domningarna borta. Amen. Det är de många obekväma lyften och att jag verkligen behöver använda all greppstyrka jag har för att fixa jobbet så smidigt som möjligt, som påfrestar onödigt mycket. Men som sagt, jag har mina rörelser och de är guld värda.

Så ja. Fredag igen. Blir en hösthelg med trädgårdsfix inför vintern, adminjobb och så har jag lust på många avsnitt tv-serier och att få börja läsa Mannen som sökte sin skugga (fast kommer tänka på Michael Nykvist som Blomqvist med sorgset hjärta). Njuta och vila. Hoppas du får det också!

mjukhet.

cof

Så makalöst vackert idag. En dag då dimman inte lättat från marken ens en liten stund. Jag var så tacksam över tiden jag tillbringade i bilen. Att jag fick köra genom höstfärger omkramade av dimslöjor. Som i en mystisk sagovärld.

Jag är lite sådan att det vackra vädret intresserar mej inte sådär andlöst. Jag är mer för det dramatiska och lite oförutsägbara. Det omväxlande och annorlunda.

För mej är de gråa dagarna oftast dagar av mer vila och större kravlöshet. Mitt system behöver dessutom mycket fukt, så en mättad luft gör mej oftast lättare inuti. Utan att kunna förklara det bättre.

sdr

Inte bara dimman har mjukat upp världen idag. Min yoga gör detsamma med mej hela tiden nu. Kroppen mjuk på ett sätt jag inte upplevt på länge, ävenom jag arbetar tungt varje dag. Som om rörelsen verkligen gör det den ska. Mjuka upp. Upprätthålla cirkulation. Ändå gör jag inte mer i yogan, sådär som jag nog gjorde för tio år sedan. Var kroppen mjuk, så utmanade jag den mer också. Bände mer. Ville mer. Idag drar jag nytta av mjukheten i meditationen. Att kunna sitta längre utan att få ont. Kunna förbli lättare i stillhet, utan att känna sig tvingad att justera positionen eller bli störd av svidande muskler.

Min Bound Lotus är däremot inte sådär jättemycket djupare, lättare eller mjukare. Den är fortfarande krånglig rent fysiskt och vissa dagar kan jag bli både frustrerad och besviken. Jag har gjort den mer eller mindre i nio månader nu. Har hunnit gå igenom många kroppsdelars klagovisor. Har inte en vrist hotat riva kontraktet, har ett knä gjort det. Eller så har huvudet totalvägrat. Men det är som det är. En pågående process, som jag ju tänkt ha med mej över tid.

Min ena lärare, och kollega, Viveka uppmuntrade annars idag oss att ta del av Gurmukhs 40-dagars meditation Unlock the Heart. Tre minuter. Tre! Sådär så man egentligen inte har någon ursäkt. Jag hakar på. Känns mjukt och nödvändigt.

♥♥♥

livet håller på att landa.

Åh, jag tycker det är jättesvårt att skriva just nu. Det är så skönt att bara vara mellan varven och inte fylla ut varje tomrum med känslan att jag borde producera något eller scrolla genom nätet. Periodvis är det nästan skrämmande att släppa taget om alla uppdateringar, medan det som nu mest bara är skönt. Jag är dessutom fullt upptagen med att sätta mej in i Kundaliniyoga institutets alla förgreningar och behöver ha utrymme för det i lugn och ro. Så efter att ha suttit med texter som ska skrivas eller översättas, rett ut kursupplägg och resvägar till retreatplatser, är det väldigt skönt att bara lägga huvudet på kudden och titta på Netflix istället. Haha.

Annars börjar mina dagar få sitt mönster. En rätt stor omställning att först jobba sig svettig i sex timmar, sedan komma hem och strukturera upp bästa möjliga så att jag får administrationsjobbet gjort och så att resten av livet landar fint där det ska. Kan nästan, nästan känna stråk av stress vissa dagar, innan jag inser att det finns inget att vara stressad över!

Är så inrotat i mej att jag inte brukar hinna med Livet när jag kommer hem från jobbet. Fast nu har jag alla förutsättningar att göra det, jag kommer ju hem två och en halv timme tidigare! Jag hinner absolut! Och mer därtill. Särskilt vartefter omställningströttheten lägger sig och kroppen börjar vänja sig rent fysiskt. En välkommen känsla – att stressen bara är ett hjärnspöke, en efterleva från en lång tids överbelastning i hjärnkontoret.

En annan ljuv sak är att jag i eftermiddag ska hålla en söndagsklass hos en kär yogavän. I hennes yogarum. Hur har jag inte saknat dessa extra tillfällen! Förut hade jag ju rätt ofta workshops och bjöd in till specialklasser. Man jag har bara inte orkat senaste åren. Inte utan att jag efteråt fått kippa efter andan onödigt mycket. Nu kommer det finns mer space för det och jag är så tacksam. Innerligt tacksam.

Ja tänk. Det ordnade sig. Till slut. Det blev som det skulle efter sommarens alla våndor och vändor. Och även om jag inte måste ursäkta mej, så gör jag det ändå, för maken till navelskåderi har nog inte denna blogg varit med om tidigare. Jag har verkligen låtit allt komma ut, ältat i skrift och upprepat mej otaliga gånger. Fast det behöver kanske få vara så, i en tid av förändring. Jag tror det.

hör du?

yb quote

Sällan är det enkelt. När man harvar på i sin yoga. Dag efter dag. Jag brukar prata om änglakörer och att de verkligen inte är generösa med sina melodier… eller hör vi dem bara inte?! Åtminstone jag har många gånger fått omvärdera hur jag ser på min yoga och effekterna av den.

Det är så lätt att fastna i jakten på bliss och sällsam närvaro. Glömma bort att det är i rutinen, disciplinen och vardagen, som under sker. Jag har fler gånger än jag kan räkna, sagt att utan yogan hade jag sannerligen inte varit den jag är idag. Och då handlar det inte om att jag når upplysning varje morgon där på yogamattan, utan snarare vad som händer med mej medan jag lever. Hur jag ser på beslut idag. Hur jag bemöter motgångar. Hur jag väljer annorlunda. Ja, helt enkelt hur jag förhåller mej till mej, mitt liv och allt som går att innefatta i det.

Min kropp är liksom vägen in. Jag gör inte en framåtböj för böjens skull, eller för att sträva efter nånsorts perfektion. Jag gör min framåtböj för att det i den finns en väg till något bortom fysiska förutsättningar. Liksom när jag flätar ihop mina ben i Bound Lotus och fäller ner pannan mot golvet. Ja, det är en fysisk form av knut, men det är bara en aspekt av just den asanan. Och så vidare.

I kundaliniyogan pratar man om vikten av tillit. Och att just do it, som ett visst klädmärke också uttrycker det. Lita på teknikerna. Lita på att den kriya, det flöde, den andning och det fokus vi använder oss av, är uttänkt på fler plan än det som är synligt för det fysiska ögat. Och att det har effekt, oavsett om änglakören uppenbarar sig eller (för det mesta) inte. Att du gör är den stora skillnaden.

För det är när jag gör. När jag upprepar mej dag efter dag. Som något händer inuti. Rör om. Expanderar. Löser upp. Stärker. Tight:ar till. Yogans syfte är ju att balansera och stärka, se till att vi tar hand om alla delar och aspekter av oss. Det handlar väldigt mycket mycket om att vi litar på oss själva, gör det vi ska göra, inte sviker oss själva genom att smita undan och söka genvägar.

När jag ser tillbaka och får lite perspektiv på mej själv och min yoga, så ser jag väldigt tydligt att där är visst änglakörer mest hela tiden. Jag är bara hopplöst låst vid att tro de ska uppenbara sig varje sketen tisdagmorgon när det är sumpgrått utanför fönstret och stearinljuset dränker sig självt. Nej, änglakörerna finns i möjligheter som yogans expansion fört med sig. De finns i glädjehoppet när man äntligen vågar ta ett beslut. De hörs när man plötsligt träffar människor som går rakt in i hjärtat på en. De spelar sin trudelutt när man i en stressig situation får kontroll genom djupet i sitt andetag.

De spelar mest hela tiden.
Hör du det också?