det är det jag gör.

satnam

Så trött igår. Så trött. Har ungefär hundra veckor bakom mej med hög växel av både roligheter och måsten. Plussa på fullt ös på jobbet, så är det inte undra på att det börjat ryka lite ur öronen. Tack och lov har jag vetat nu i september att det kommer plana ut när oktober knackar på.

Är det något som blivit väldigt tydligt i höst så är det hur energilös jag var i somras. Jag har fått en välbehövlig påminnelse om vilken mäktig kraft yogan är och hur livsvibrationerna påverkas när anden är svag. Så att säga. När jag har mina dippar idag så är det som att falla tillbaka till livet innan yogan. Då jag kastades runt som en sladdrig trasa i mitt eget liv. Herregud.

Jag börjar känna igen mej i människor, som springer undan sig själva. Som har undanflykter och förklaringar på varför de inte hinner yoga, inte har tid att vila och absolut inte ta itu med sin livssituation. Been there. Och jag blir bokstavligen illamående när jag märker att jag börjar nosa på det där igen. För det är det jag gör jag när jag släntrar runt i yogan och inte, i sanning och krasshet, anstränger mej. När jag inte bryr mej ett skit. Och att inte bry sig, betalar tillbaka sig väldigt, väldigt snabbt. I kaos. I martyrskap. I dålig karma.

Känner att jag skrivit tillräckligt om det här nu. Min sommar och min höst. Om hur yogan varit lite kämpig, men att jag hittat tillbaka hem igen. Fast det har varit ett ganska oangenämt uppvaknande, så lite skrivterapi har varit nödvändigt. Nödvändigt i sig har mitt besök i Energidipparnas land också varit. Jag har behövt det både för min egen skull och för att jag inte ska glömma vem jag är i yogan och inte minst i min yogalärarroll. Det finns enormt mycket att lära och lära ut när man been there. Utan been there finns bara en tvådimensionell bild, om ens det, av vad ett yogaliv är. Eller ens vad Livet är.

ra ma da sa.

img_20160920_103036.jpg

Lite för trött för att skriva, men vill ändå. Min yogaklass ikväll väckte så många saker i mej. Eller egentligen har de senaste dagarna varit en enda lång déjà vu.

Jag vet inte om det är min meditation (fyrtio dagar imorron, men jag kommer fortsätta) eller mitt beslut att gå Level 2 eller bara det att jag varit väldigt hängiven min sadhana senaste tiden. Eller en kombination av allt och inget.

Letade efter något specifikt på Spirit Voyages Global Sadhana sida häromdagen och fick flashbacks till känslor, platser och omständigheter kring flera av meditationerna. Några hänger så tajt ihop med åren i Umeå och allt vad det innebar att gå lärarutbildningen.

Jag har djuptdykt i Tredje ögats kvaliteter i dagarna och i min egen sadhana har det gjort enorm skillnad att jag läst på. Plötsligt ser (!) jag flera saker, som liksom gömt sig bakom Livet och dagarna, som bara går och går. Nästan lite magiskt att få upp ögonen igen. På det viktiga. På vart jag är på väg. Och att beslut med ens är väldigt smidiga att ta, inte sådär hopplöst omöjliga som jag länge tyckt.

Dansat till BenJAHmins Bhand Jammeeai (länken går till Spotify) i vardagsrummet och känt hur jag hittat tillbaka till så mycket i yogan. Hur min energi börjar ta ny form. Hur något urstarkt bubblar upp i mej.

Det är som att något vänt. Något väsentligt och fundamentalt. Det kanske inte syns utanpå, men inuti, oj det bara ångar på. Särskilt i de stunder när jag är nära mej själv, i yogan, som ikväll framför min klass. Då vi tillsammans hittade nya, små muskler, nerver och sensationer i utforskandet av vårt tredje, allseende öga. Vårt fyrljus, vårt ledjus och vårt kommunikationscenter.

Och att till slut förenas i kundaliniyogans helande flaggskeppsmeditation, var som att komma hem. På alla plan. Ra Ma Da Sa SaSay So Hung. Sat Nam.

träningsvärk 2.0.

Herreminskapare vilken träningsvärk jag har. Den har kommit smygande under dagen och efter en kortis med ena hunden ikväll så kan jag knappt böja benen. Vet inte när jag senast haft såhär onda lår?! Gjorde några rejält tunga front knäböj igår (då stången vilar frampå axlarna) och antagligen bet de bra. Det gjorde också höftlyften med skivstång, mumma för springande ben, men dagen efter är man ingen gasell.

Gjorde ett gästspel på lilla gymmet i byn, som fått sig en uppfräschning (tackochlov) och roade mej med några rejäla genomkörare då jag hade mer svängrum än hemma i garaget. Hade lyxen att få träna ensam (förutom någon tonårskille, som mest bara pillade på telefonen…) och tog i lite mer än vanligt. Tydligen.

Jag har ju inga ”skyddsräcken” hemma i bänkpressen, så jag måste ha någon (läs: maken) som passar mej om jag ska testa högre vikter.På gymmet väljer jag alltid den bänk, som har säkerhetshakar (eller vad det nu heter) så jag slipper vara rädd att få stången över mej. Det har hänt massor i bänken. Inte sådär att jag pressar upp min kroppsvikt ännu, men jag känner mej stark och stabil och har fått känsla för hur jag ska hitta in i min båge. Blir helt lyrisk de gånger jag känner att jag pressar med hela kroppen och inte tappar kontakten med ryggen.

Blev en ordentlig genomgång med de stora, som just knäböj och bänkpress i olika varianter. Gillar att bröta på med högre vikter och få repetitioner, passar mitt korta tålamod perfekt.

Är ju såpass vrickad att jag gillar träningsvärk, men det är hårfin skillnad mellan skönt/ont och när det uppstår viss problematik i rörelseapparatens funktioner, är lite rädd för att det sistnämnda är min status imorronbitti. Fast jag är nöjd ändå. Tankad med helgens solskenspromenader, god choklad och tung träning, ja då kan jag leva med sviterna också.

tre saker.

Listtajm. Bara för att.
Struntsvårt att lista tre saker. Å ena sidan är det ofta högst världsliga saker, å andra sidan djupt spirituella, fast syvende og sist blir det den salig röra som det är meningen att det ska vara. Här och nu.

3 saker jag ser fram emot.
ૐlevel 2 i min kundaliniyogalärarutbildning.
ૐhöst- och vinterkvällar med förlåtande kravlöshet.
ૐslutresultatet av en medveten (långsamt) pågående röjning hemma.

image

3 saker jag inte kan vara utan.
ૐberöring.
ૐmaaaaat.
ૐmitt soffhörn. min laddningsplats.

image

3 saker som jag hoppas blir verklighet.
ૐen vision jag har om att leva mer på mindre (ongoing både rent konkret med redan nämnda röjning, men också då det kommer till jobb och min syn på att det går att leva utanför ekorrhjulet).
ૐen längre tids vistelse utomlands. På något sätt. Någongång.
ૐen smulsugare i mitt kök, en robotgräsklippare, en robotsnöröjare och automatisk fönstertvättare. Bara det. Tack.

image

3 saker jag inte gillar.
ૐdagens klimat överlag – hur sunt bondförnuft fått ge vika för ohyfs och anonym elakhet.
ૐsmulor!!
ૐatt ta ut rädslor, oro och ”jaja, vänta bara” i förskott. Jämt.

image

3 saker jag blir lugn av.
ૐmin sadhana, den sätter mej på plats och då kan jag vara lugn.
ૐnär någon pillar i mitt hårbotten eller med mitt hår, alternativt masserar mina fötter. Mmm.
ૐordning och reda. Litet tyvärr på det kanske, men det är nu sådan jag är.

image

3 saker jag blir stressad av.
ૐfullklottrad kalender.
ૐoflyt i trafiken.
ૐfolk som inte har respekt för andras tid (och energi).

image

3 saker jag ska göra i veckan.
ૐhålla yogaklass.
ૐstyrketräna och springa.
ૐgå på föreläsning med Kristin Kaspersen. Jippie.

Är ju lite nyfiken på Dina tre saker. Såklart.

paketet klart för leverans.

img_20160916_090332

Hjälp, vad jag har sovit på saker i natt! Vaknade tidigt och kände mej seg, men klartänkt som bara den. Ruskade av mej natten och tassade till yogamattan. Det var som en fördämning brast igår när jag fick prata med mina lärare, eller egentligen tack vare några specifika saker som Maja sade och som parkerade sig vänligt och bestämt i min kropp.

Allt jag tragglat och tuggat särskilt nu i sensommar är plötsligt färdigbearbetat. Paketet är klart för leverans. En märklig känsla.

Jag är rätt bra på att vilja saker, men är samtidigt rädd för att det inte blir som jag tänkt eller att det ska ta mer energi än vad jag har på lager. Jag är ju Nykter Utmattad och fast jag inte var ända ner på nedersta botten då för dryga tio år sedan, så var det tillräckligt för att jag skulle bli rejält kantstött. Jag drar mej för att ta på mej vissa saker och säger hellre nej än ja. Det här har också gjort att jag inte vågat ta beslut om min fortsatta lärarutbildning.

Igårkväll var jag inte klar med att berätta ännu, men idag är allt på något vis så färdigt att jag ändå vill göra det. Jag har alltså bestämt mej för att börja på med Level 2. I långsam takt. Det innebär en del resande, en omsorgsfull budgetplanering och några famnar hängivenhet. Den modul som ligger närmast är på Kreta nu i oktober, men den åker jag inte på. Det får bli den som kommer upp nästa gång, vet inte när och vart ännu.

Du vet känslan när bitar fallit på plats. Åh, där är jag nu.

Så fast allt är skört och nytt, så är det en välsignelse att ha tagit beslutet. Att inte veta när nästa modul jag kan åka på blir av är bara som en skön karamell att suga på. Det blir som det ska, jag är inte ett dugg orolig.

Ett par andra saker har hittat sin rätta plats också. Rätt stora bitar. Men dem håller jag för mej själv ännu. En av dem kommer snart att synas, bokstavligen, här ute på det stora nätet. Förtjust, lättad och med små glädjehopp i hjärtat. Do your practice and all is coming. Sannerligen. Att keep:a up och hålla sig kvar i sin sadhana betalar sig tillbaka tusenfalt – inte sällan på sätt man inte ens räknat med eller kunnat föreställa sig. Lite som på julafton, eller nä, bättre.

lite bönesvar och så.

Skönt med en lugnare vecka, ävenom det räckt till ändå. Känner mej på hälft med flera saker, men bara jag får ha mina andrum så är det ingen fara.

Märker av stabiliteten, som min meditation ger mej, tydligare nu. Meditation for balancing the nervous energies alltså. Jag är inte lika svajig längre och ett och annat har utkristalliserats i mina frågor.

För ja, jag ställer frågor när jag går in i min sadhana. Jag lägger liksom mina frågor, funderingar och problem på fatet. Lyfter fram dem för mej själv. Det är inte så att jag alltid får svar, men det finns absolut en kraft i att sätta ord på det som ställer till det för en.

Imorse åkte jag till Vasa för att vara med på kundaliniyogalärarutbildningen. Tänk, nu börjar de redan på andra året. Till våren får de sin certifiering. Amazing. En ynnest att få vara med på deras resa, ävenom jag inte deltagit så ofta i träffarna som jag hade tänkt. Ändå känns det som att jag är med dem och det är jag jätteglad över.

Jag hann också prata med mina lärare och det var just i det samtalet, som en del svar kom fram. Sådant jag grubblat över ett tag. Inte riktigt vetat hur och vad jag vill. Jag behöver och vill gå vidare i min egen utveckling, fördjupa mej som yogalärare, men det är inte så bara. Jag har velat jättemycket. Men nu har jag åtminstone en plan och det känns fint att veta åt vilket håll jag ska gå.

Jag blev också tillfrågad om en lite speciell sak inom kundaliniyogainstitutet och ser framemot att kunna berätta mera småningom. Gläds åt att det rasslar till under yogafötterna nu igen, efter en tids sirap och stiltje.

Allt är som det ska. Happy helg på dej.

omätbar livskvalitet.

img_20160912_092540.jpg

Steg upp extra tidigt imorse. Dels för att hinna krama om hemkommen dotter, som varit borta hela helgen, och dels för att få i mej en tidig frukost. Ville hinna springa innan jobbet (började vid lunchtid), men det är alltid lite bökigt med yoga, frukost och löpning. Det är liksom inget som funkar om jag är proppmätt eller tvärtom, vrålhungrig.

Nåja, det löste sig och ut kom jag. Med krampkänningar i hamstrings efter gårdagens batalj i garagegymmet. Aj aj. Gick som en stelopererad tennsoldat till att börja med, men sen gav det med sig. Vet ju att rörelse är bra, när det kommer till träningsvärk och mej funkar rörelse ungefär fyratusen gånger bättre än stretch .

img_20160912_092127.jpg

img_20160912_092151.jpg

Så fint imorse. Så fint. Älskade september. Benen blev lättare för varje steg och jag var tvungen att bromsa mej flera gånger för att inte komma ur återhämtningsläget. Ville gärna ha kvar mina ben när jag kom hem. Men det är så svårt när stigarna är lättsprungna och allt bara är så…. perfekt.

img_20160912_092225.jpg

Är förvånad att alla älgflugor, som krälade i håret på mej, inte syns på bilden. De är äckligt många i år, men jag kan bara inte trava runt på asfalt för att slippa dem. Då dör jag litegrann. Det är värt att behöva trassla dem ur håret. Har också erfarenheten att det är när man står för mycket stilla (och fotar!) som de flesta landar på en, eller när man går lite för långsamt. Visst landar de också när man springer, men inte sådär hysteriskt. Jag kan leva med dem. Nästan. Lite. Uäk.

img_20160912_091021.jpg

Dryga sju kilometer njutning. Och krampkänningarna lämnade ute på någon åker. Älska kroppen, älska rörelse, som jag skrev på Instagram. En del dagar och en del träningspass är det extra tydligt hur stor skillnad det gör. Det går åt en hel del investering i tid och prioriteringar, men det betalar sig tillbaka hundra gånger om. Min livskvalitet har stigit omätbart mycket sedan jag blev en sådan där som tränar. Innan var jag rastlös och hade en mycket skevare självbild. Nu är jag mer centrerad både i mej själv och i mitt liv. Det var det där med att hålla själv i ratten.

img_20160912_095102.jpg

Ett stycke omätbar livkvalitet. Take it or leave it.