från en minut till tjugofyra.

cof

Första december och vi översvämmas av julkalender efter julkalender. Inboxen full av erbjudanden. Nedräkning. Full fart framåt. Pynt, pyssel och sockrig glögg. Vi ska hinna med allt och hinner vi inte, får vi ångest av alla som ser ut att hinna allt.

Dethär är en av de tider då jag är som mest ambivalent. En tid då jag i mitt tidigare liv verkligen mådde dåligt. Levde kvar i föreställningen att det ska vara på ett visst sätt i advent. Hur allt sedan inte sällan kulminerade i en übertrött jul och en känsla av tomhet.

Jag ratar verkligen inte allt vad jul heter, men jag kliver barskt av måste- och bordetåget. Jag skriver nog om det varje år, men det är så väldigt viktigt för mej. Sedan lägger jag mej inte i hur andra har och vill ha det, men jag väcker gärna tanken på att det kanske går att göra det lättare, mjukare och skönare för sig själv.

Och om jag skulle göra en julkalender, så skulle det vara en meditationskalender, där du idag satte dej ner med slutna ögon och bara lyssnade till din andning i en minut. Imorron gör du det två minuter och ja, på julafton gör du det i… tjugofyra minuter. Om jag får säga det själv, så är det nog en av de vackraste julklappar du kan ge dej själv.

Sat Nam ♥

svepte bort den unkna lukten och dammet som lagt sig.

img_20161128_112340.jpg

Jag hade ynnesten, igen, att vara med ett par dagar av yogalärarutbildningen i Vasa. Det är ett tag sedan, som jag på riktigt upplevt att ett yogasammanhang gett mej något särskilt. Små insikter och bliss, javisst, men inte så att det klingat an mot något på djupet. Nu väcktes något – knackade på dörren till det som varit ordentligt inkapslat i höst. Ja, kanske ända tillbaka till i vårvintras.

Jag satt med huvudvärk på lördagens sadhana och visste inte hur jag skulle hållas upprätt. Jag var trött, yr och pms:ig. Hungrig. Liten. Suckande.

Sedan började en omvälvande dag. Inte omvälvande som i stort och yvigt, utan som i det knappt förnimbara. Som ett stilla regn inombords. Hela dagen ägnades åt Sat Nam Rasayan, kundaliniyogans healingteknik*). Det är inget man lär sig på en dag, men under lärarutbildningen får man en nypa teori och en nypa pröva på. Jag minns när vi hade detta då jag själv gick utbildningen, och hur jag bara ville springa ut! Jag hade noll koll på mitt space, noll koll på närvarandet och det bara kröp i mej.

I lördags var det något helt annat.

Jag kunde vara i mitt space. I min närvaro. En välsignelse att få landa i det allomfamnande. Om så bara för korta ögonblick. Bara få smaka på vidden och bredden av att vara här & nu med alla sinnen och allt som är runtomkring.

Vi pratar om expandering. Om att vara i sin kropp fullt ut, men samtidigt ta in allt som finns utanför. Som att inte längre bara omsluta sig själv, utan även innesluta andra och annat i ditt space. Vara fullkomligt närvarande och vibrera tillsammans med allt skapat. Det är låter väldigt stort, ogripbart och märkvärdigt. Fast det är inte det. Det är ren och skär närvaro. Meditation.

Jag inser att allt jag inte gjort i yogan senaste månaderna.  Inte  gjort. Hur det har frigjort något annat. Ett utrymme i mej, som nu är bäddat för närvaro. När jag drastiskt klivit av prestationstrappan och föreställningen att jag måste göra något i yogan.

Jag inser också att all tjära jag trampat runt i. All ovilja. All håglöshet. All irritation. All frustration. Allt. Bottnar i att jag haft ett tunnare ytskikt. Det är som att allt det som är jag haft sprickor och hål, jag har läckt ut energi och jag har varit alltför mottaglig för skit, onödigheter. Allt har kommit för nära och jag har inte kunnat värja mej.

När vi för n:te gången mediterade tillsammans i lördags och när vi för n:te gången praktiserade närvaro tillsammans, så radade sig aha-upplevelserna likt ett pärlband. Hål fylldes igen. Revor drog ihop sig. Och jag kunde vara där. Där! Och jag kunde ta in och omfamna allt i rummet. Och tårarna som länge hållit sig tillbaka, dansade ner längs med kinderna i pur tacksamhet. Ingen dramatik, ingen vånda, inga avgrundsvrål som behövde ut. Bara det stilla regnet, som svepte bort den unkna lukten och dammet som lagt sig.

Timme efter timme. I meditation. I närvaro. Bara avbrott för kisspauser, mandarinpauser och lunch. Om och om igen tillbaka in i det egna spacet, öppna sinnena, känna tyngden i kroppen, vara i allt det fysiska, men samtidigt vara i rummet, alla ljud, alla dofter och medyogisarnas närvaro och upplevelser. Vi skapade ett helande rum. Tillsammans.

Och huvudvärken rann ner längs med min ryggrad. I hålrummen lade sig ny energi tillrätta. I ärr och skavanker, smög sig en ny sorts närvaro in. Känslan av helhet och förståelse kramade om och lindade sin förlåtande filt omkring mej.

Där och då. I en av pauserna då jag skalade min mandarin, stod flera saker klart för mej. Om hur jag vill gå vidare. Om vad det är jag ska göra. Vad mitt kall är. Svar på frågor jag faktiskt inte visste att jag hade. Inte kunnat formulera.

Nu såhär efteråt ser jag en otroligt skarp bild på varför jag mått som jag mått, varför kroppen reagerat som den de facto gjort i höst och vad det är som retat mej ända sedan i våras. Det är klart nu. Fullständigt komplett och genomarbetat. Inpaketerat och levererat. Det är utstakat nu. Och jag bugar mej om och om igen. Pannan i mattan. Handflatorna ihop. Sat Nam Wahe Guru.

Och när jag tagit hand om en del praktiska och konkreta saker ska jag berätta. Berätta vart jag är på väg. Låt mej smälta lite till bara. Lite till.

 

*) Den yogiska healingtekniken
Sat Nam Rasayan betyder Djup Gudomlig Avslappning eller ”att ge sig själv till den sanna identiteten” och är en yogisk healingbehandling med en djup förankring i kundaliniyogatraditionen. Den ger dig djupavslappning både till kropp och själ. Med hjälp av Sat Nam Rasayan reduceras stress och spänningar, obalanser ges en chans att läka ut och kroppens egna självläkande krafter får möjlighet att bli effektiva igen, sinnet stillnar och helande börjar. Sat Nam Rasayan är ett effektivt redskap för att läka emotionella, fysiska och själsliga obalanser. Sat Nam Rasayans mästare, Guru Dev Singh, lärdes av Yogi Bhajan på det traditionella sättet, i tystnad från mästare till elev, men sedan slutet av 1980-talet lär han ut denna teknik helt öppet för alla som är intresserade.
[Texten saxad från Chandra KY]

som den hippie jag är.

 

Jag fylls allt oftare av stor tröttma. På allt. För nånstans i mej bor en hippie, en gröna vågare eller åtminstone en bohem och en obestridlig ensamvarg.

Jag romantiserar absolut inte att bo i gamla, dragiga hus där man måste klyva ved fem gånger om dagen och smälta is för att få kokat en kopp kaffe åt sig. Eller behöva planera en tripp till affären en vecka på förhand. Jag romantiserar inte heller ensamhet eller att vara utlämnad åt sitt öde när mobilnätet är avskuret och det närmaste man kommer något levande är en hungrig varg bakom utedasset.

Det är inte det.

Men i detta allt är min längtan väldigt stark. Jämsides med min obändliga bekvämlighet. Jag har verkligen ingen lust att odla min egen potatis och jag går ogärna tillbaka till barndomens dilemma då det ibland bara var att duscha kallt ifall ingen eldat just den dagen.

Men ändå.

Denna min längtan har tagit sig många uttryck genom åren. Ett tag ville jag inte ens veta av den, men ju mer jag bejakar den desto kristallklarare blir min egen resa mot less is more. Jag vill ha små cirklar och jag vill ha möjligheten att stänga av. Jag vill ha närhet till naturen, men det måste inte vara veckolånga vandringar med tält och spritköksmat. Jag vill ha begränsat med saker (skulle göra mej av med ännu mera, bara det var enklare att bli av med allt – brasa på gården?) och det jag har ska vara personligt. Jag vill bo bekvämt, men inte lyxigt. Jag vill inte ha tusen åtaganden och jag vägrar foga mej till kavajsamhället. Jag vill våga ha en råjsig (på ren finlandssvenska) trädgård och ogräs i uppfarten. Jag vill ha det lätt och förlåtande omkring mej.

Så jag tänker. Handlar det inte sist och slutligen om frihet?

Det kommer starkt till mej nu när mörkret verkligen är mörkt och jag i sanning inte har lust att ränna runt överallt (har jag förstås i princip aldrig). Det är yoga tidigt på morgonen, det är jobb och det är kväll. Det är eld i spisen. Det är en bra bok. Det är några tv-serieavsnitt. Det är långkok. Det är koka soppa på en spik (för jag har inte lust att rycka upp mej och åka till butiken). Det är promenader i ömsom spöregn, ömsom isblåst. Det är varma yllesockor, varm svartvinbärssaft och varm olja, som omsorgsfullt masseras in i torra armbågar, hälar och fnasiga underben.

Det är liksom inte så mycket, men ändå massor.

Och det fyller mej med en sorts saknad efter något som knappt finns längre. Sådant som skymtar fram hos tex. Jonna Jinton ibland när hon dricker kaffe av fatet med en sockerbit mellan läpparna eller som i klippet här ovan när Tinja eldar i kaminen. Det finns något oerhört grundande i allt. En närvaro till naturen och livet i sig självt. Jag tänker på det när jag rensar ut plast ur huset, struntar i om inredningen är harmonisk och faktiskt njuter av att vårt hus inte längre är nytt (vi byggde 98-99). Det är som att något glömt bubblar upp i mej och jag äntligen börjar hitta hem i den hippie jag faktiskt är.

med sat kriya ut i skogen.

img_20161120_154000.jpg

Det är mycket om och med vädret nu. Alla tycker något. Känner något. Jag är mest bara. Är. Spöregnar det så gör det. Blåser det, ja, då blåser det. Snöar det, okej, jag suckar över jobbet det innebär. Men ändå, det är vad det är. Jag kan inget åt det. Och ävenom jag såklart fryser när blåsten går genom märg och ben, så dras jag inte längre med som förut.

Mest är jag tacksam. Över det lugna och fina inuti. Ja, det är där igen, som om det aldrig varit borta.

Så slår det mej. När jag springer i skogen. Att jag gör ju Sat Kriya igen. Kan det vara så enkelt. Kan det?

img_20161120_132944.jpg

Det går inte fort idag. Jag är varsam med kroppen. Den har ju precis vaknat. Men värmen, pulsen och flödet av energi är så otroligt påtagligt. Rörelsen. Allt det som fattats mej ett bra tag.

Skogen doftar november. Getpors, förmultning och stillastående vatten. Jag inhalerar, njuter och lever. Nästan så jag börjar gråta. Så håglös som jag varit. Men att det vänt. Äntligen.

Sat Kriya. Hatkärlek. Min yogiska triggerpunkt. Min kraftkälla. Som friskt vatten. Hälarna inborrade i sätet, armarna invid öronen, pekfingrarna mot himlen. Navelpunkt. Mantra. Fokus. Hela jag behöver vara i hela mej för att det ska fungera. För att det ska gå. Sat Nam Sat Nam Sat Nam Sat Nam Sat Nam.

Ren kapitulation. Back to basics. Men det allra mest kraftfulla basala. Kundaliniyogans flaggskepp.

Allt dethär tänker jag på. Medan hunden går ner i varv och fogar sig till mina långsamma steg. Medan han tittar upp mot mej för att kolla att allt är som det ska. Det sällsynta samspelet oss emellan. Långa stunder då vi bara är. Lufsar.

img_20161120_153927.jpg

Han är fin. Den yngsta. Vi har inte dragit så jämt hittills. Hans äldre bror (fast inte på riktigt) är min springhund annars, men småningom har denna vildunge och jag hittat ett sätt att förhålla oss till varandra. Han får krämat ur mer fart ur mina ben och jag får lugnat ner honom.

Idag var det mjukt på alla sätt. Kanske för att jag bara var så lycklig att jag ville ut i skogen och att jag kunde gå ut. Kanske för att jag började dagen med min stund Sat Kriya och satte intentionen för hur jag ville hur dagen skulle bli, ja, för hur jag vill att resten av vintern ska bli. Sat Nam.

återuppväckt.

screenshot_2016-11-18-20-45-14.png

Igår. Igår var jag ute på andra sidan. Så tydligt. När jag vaknade, vaknade jag som mej själv. Halleluja.

I en dryg månad har jag vevat runt i dy och gegga. Känns det som. I början av oktober var det som att någon drämde en klubba i huvudet på mej. Allt blev tungt. Kroppen började krångla. Huvudet var som fullt av snor, men inget kom ut. Förrän förra veckan. Då jag snöt ut allt möjligt vackert. Och så magsjukan nu i måndags. Hej ofrivillig detox.

Som om jag blivit ångvältad. Eller klämd som en tandkrämstub. Ut med allt elände.

Igår var också första gången på någon vecka som jag vill träna-tanken susade genom huvudet på mej. Visst jag har rört på mej, tack gode gud för yogans mjukhet, men inte tränat. Tränat som i att ta i. Hann nästan förbereda mej på att nu var eran som tränande människa förbi. Bara att montera ner garagegymmet och använda löpskorna när jag klipper gräset.

Men nej, nu börjar det puttra i tröskverket igen. Hoppas på att få dammat av både skivstången och kroppen i helgen. Med största möjliga mjukstart såklart.

[Och om du undrar över bilden och varför det ser ut som en skärmdump, så kan jag nervöst deklarera att jag snart syns i ett nyhetsflöde nära dej, som en finlandssvensk ambassadör för kundaliniyogalärarautbildningen här i Österbotten. Waaay out of my comfort zone, kan jag berätta.]

det e mycke nu.

Jamen, när vi ändå är på gång, så tar vi lite kass mage också. Min inneboende Sherlock Holmes misstänker starkt att jag har ett elakt litet virus, som går bärsärkagång. Fick snällt ringa mej sjuk imorse och koka blåbärssoppa. Nu matchar mina läppar ringarna under ögonen. Inga bilder idag.

Undrar annars hur frisk luft känns? Och att gå en promenad i blek novembersol? Springa i blek novembersol? Lyfta en skivstång i garagets lysrörsljus? Nånej, ja e int bitter, bara lite förundrad över hur ointressant det är att vara krasslig. Känns lite onödigt att ligga här. Å andra sidan är det i sjukstugan, som de goda intentionerna vaknar till liv och önskningar om pånyttfödelse, en fullt fungerande kropp och ett mindre tungt huvud avlöser varandra.

På något plan berättar ju kroppen något. Det vet jag ju. Hela hösten har varit liksom sirapsseg. Som om kroppen inte riktigt velat något till hundra procent. För några veckor sedan smög sig en trötthet in och jag blev lite fundersam kring vad det kunde vara. Sen tänker jag att överanalyserande sällan leder till något bra, tvärtom, till sist kniper det här och är det inte något som gör ont där, och så ältar man halvt ihjäl sig.

Det är lite krassligt ja, men this shall pass, too. Ger det några dagar till och har det inte vänt åt det håll jag vill, så får det bli ett stycke blodprov. Helt enkelt.

Men karpaltunneln är lugn och fin.
Alltid något.

själen i en låda för sig.

img_20161113_211541.jpg

Malin Berghagen flög direkt från New York hit till oss. Hon var rätt trött imorse när hon äntrade scenen, men när hon väl landade och fick väglett oss genom morgonyogan så bländade hon oss med sin ödmjukhet, sina klokskaper och sköna humor resten av dagen.

Jag var inte fullt övertygad igår. Halv. Lite ledsen. Trött. Håglös. Men nånstans visste jag ändå att bara jag kommer mej dit och bara släpper taget om allt sirapssega, som kletat sig fast, så blir det nog bra. Och det blev det.

img_20161113_211138.jpg

Vi var väl omkring hundrafemtio yogisar idag. Hundrafemtio. Jag kan ha svårt för sådana mängder, men omkring mej fanns de kära. De yoganära. Yogavännerna. Och att få krama om dem man inte sett på ett tag. Mötas. Se varandra. Le mot varandra. Sjunga Aum tillsammans.

Sammanhanget och värmen.

Fast utrymmet var apa och stor känga till arrangören, som annars är helt suverän, som inte sett till att scenen var ens lite mer ombonad. Nästa gång tar jag vita lakan och ljuslyktor med mej.

Att Malin är väldigt hemma i Jivamukti-yoga sken vackert. Jivamukti är hjärtats yoga, innerlighetens yoga. Malin är bhakti. Hängiven, passionerad, rak och jordnära. Ordet förlåtande kommer till mej. I allt hon är och gör. Hon fick mej att liksom backa inåt och tillbaka i hjärtat. Jag har varit ute och svävat lite senaste tiden. Inte riktigt varit i mej. Kan inte helt förklara, men det har känts som att kroppen varit en sak, hjärtat en annan och så själen i en låda för sig… lite så.

Så ävenom Malins yoga inte är ”min yoga” kunde jag möta an mot yogan i mej – inte minst i mycket av det hon sade. Igenkänning och förståelse. Jag pallar kanske inte flow:ig yoga fullt ut idag, men när läraren har förmågan att lyfta fram vad yoga är, så blir den fysiska biten bara just det: en bit. Inte en hel kaka eller hela alltet.

Hon föreläste till allra sist. Skratt och gråt. Stolthet. Hon lyfte fram det vackra i att åldras, men inte i siffror. Att som femtioårig kvinna vara stolt och våga öppna upp bröstkorgen. Se tillbaka och omfamna. Se framåt, men leva här och nu.

img_20161113_211227.jpg

Så ja. Jag är tacksam att jag kom över gårdagens tvivel och att huvudet på alla sätt var lättare idag. Nu är jag visserligen trött och kroppen kvider så smått över rivstarten efter snuvan, av alla vinyasor och alla plankor vi gjort, men nånstans inuti har ett litet glitter skimrat till. Ett glitter, som jag inte fullt ut har velat erkänna ha varit lite sorgligt och trassligt några veckor. Nu har jag satt i kontakten igen. Sat Nam.