hör du?

yb quote

Sällan är det enkelt. När man harvar på i sin yoga. Dag efter dag. Jag brukar prata om änglakörer och att de verkligen inte är generösa med sina melodier… eller hör vi dem bara inte?! Åtminstone jag har många gånger fått omvärdera hur jag ser på min yoga och effekterna av den.

Det är så lätt att fastna i jakten på bliss och sällsam närvaro. Glömma bort att det är i rutinen, disciplinen och vardagen, som under sker. Jag har fler gånger än jag kan räkna, sagt att utan yogan hade jag sannerligen inte varit den jag är idag. Och då handlar det inte om att jag når upplysning varje morgon där på yogamattan, utan snarare vad som händer med mej medan jag lever. Hur jag ser på beslut idag. Hur jag bemöter motgångar. Hur jag väljer annorlunda. Ja, helt enkelt hur jag förhåller mej till mej, mitt liv och allt som går att innefatta i det.

Min kropp är liksom vägen in. Jag gör inte en framåtböj för böjens skull, eller för att sträva efter nånsorts perfektion. Jag gör min framåtböj för att det i den finns en väg till något bortom fysiska förutsättningar. Liksom när jag flätar ihop mina ben i Bound Lotus och fäller ner pannan mot golvet. Ja, det är en fysisk form av knut, men det är bara en aspekt av just den asanan. Och så vidare.

I kundaliniyogan pratar man om vikten av tillit. Och att just do it, som ett visst klädmärke också uttrycker det. Lita på teknikerna. Lita på att den kriya, det flöde, den andning och det fokus vi använder oss av, är uttänkt på fler plan än det som är synligt för det fysiska ögat. Och att det har effekt, oavsett om änglakören uppenbarar sig eller (för det mesta) inte. Att du gör är den stora skillnaden.

För det är när jag gör. När jag upprepar mej dag efter dag. Som något händer inuti. Rör om. Expanderar. Löser upp. Stärker. Tight:ar till. Yogans syfte är ju att balansera och stärka, se till att vi tar hand om alla delar och aspekter av oss. Det handlar väldigt mycket mycket om att vi litar på oss själva, gör det vi ska göra, inte sviker oss själva genom att smita undan och söka genvägar.

När jag ser tillbaka och får lite perspektiv på mej själv och min yoga, så ser jag väldigt tydligt att där är visst änglakörer mest hela tiden. Jag är bara hopplöst låst vid att tro de ska uppenbara sig varje sketen tisdagmorgon när det är sumpgrått utanför fönstret och stearinljuset dränker sig självt. Nej, änglakörerna finns i möjligheter som yogans expansion fört med sig. De finns i glädjehoppet när man äntligen vågar ta ett beslut. De hörs när man plötsligt träffar människor som går rakt in i hjärtat på en. De spelar sin trudelutt när man i en stressig situation får kontroll genom djupet i sitt andetag.

De spelar mest hela tiden.
Hör du det också?

kalle, min kalle.

IMG_0369

Jag såg på senaste avsnittet av Kalles sex liv igårkväll. Om när han hälsar på i 1800-talet. Det skärmfria livet, du vet. För trots att jag inte helt vill lämna bort skärmarna, internätet och uppkopplingen, så kan jag bli så förbannat trött på dem också. Att allt kretsar kring om det delats tillräckligt många gånger och om något nått tillräckligt långt fram i flödet. Usch.

Leker ibland med tanken att skita i allt. På riktigt.

Sedan i somras och särskilt efter yogaretreatet, så har jag faktiskt trappat ner. Missar säkert halva Instagram och ännu mera på Facebook. Ändå kan det stå mej upp i halsen. Men. Jag väljer bättre. Jag väljer oftare att inte scrolla på måfå.

Samtidigt hade jag tex inte nått ut med min yoga om jag helt stängde ner. Eller jo såklart, men det skulle vara väldigt mycket krångligare. Jag hade inte heller fått möjligheten att arbeta med administration hemifrån. Bloggen hade fått stryka på foten också. Det är inte bara on eller off. Däremot är det, som Kalle summerar, ett val. Vara aktiv i valet att slentrianmässigt tafsa på mobilen, eller att låta bli. Istället lyfta blicken, bli skitig under naglarna och leva mer här och nu.

Och jag vet. Det är så väldigt klyschigt att ens skriva om detta. För vi vet redan. Ändå slår det mej allt oftare hur sjujäkla sjukt det blivit! Fastlåsta vid skärmar. Vid något som verkligen inte är livet.

…på tal om Kalle. Han kommer hit nästa vecka. Händerna mot himlen för alla engagerade själar, som finns här på de Österbottniska slätterna, och som bjuder hit intressanta människor. Jag väntar som ett barn på julafton.

wahe guru helt enkelt.

cof

Så mycket som varit i baklås. Så mycket som varit lagt på is. Så mycket som jag inte mäktat med. Inte haft lust med. Inte kommit mej för.

I flera år har långpass i skogen utgjort en stor del av mitt välmående. Jag har tagit mej tid att vara ute länge. Njuta, röra på mej och bara vara. Men så är det lite som med meditation – när man känner att man inte har tid, så borde man ju meditera ännu mera…! Lite så har det varit med mej och skogen. Jag har bara tagit några nypor nu och då, fast jag i sanning borde ha trampat så mycket oftare på barriga stigar och andats grön energi för att hållas hel(are). Jag har nog också gjort det, men inte alls i samma utsträckning som förut. Bara gått de korta rundorna kring husknuten och inte varit nyfiken nog att utforska nya stigar.

sdr

Nu känner jag äntligen att lusten finns där igen. För de längre stunderna och för de stigar, som går lite längre bort.

Som att hela jag andas ut. Andas ut allt som hejdat mej och satt käppar i hjulet. Jag har nog hållit andan mer än jag förstått.

Hur skönt var det inte därför imorse, när jag relativt tidigt tassade iväg genom färgmättad skog och spegelblanka vatten. Vått gräs, röda lingon och så ljuvligt doftande luft, sådär som bara september kan erbjuda.

cof

Bästa sättet att starta en söndagmorgon med. En söndag som annars till stor del kommer tillbringas mellan en stolsrygg och ett tangentbord. Kontraster, som tycker om varandra och som får mej att må bra. Wahe Guru helt enkelt.

hur många tankar ryms inte på ett år.

IMG_20170914_145411_193

Det är nog lite förunderligt. För ett år sedan, någon vecka efter att sommarsemestern var slut, flyttade några kilo sirap in. Något segt och klistrigt tog över mer och mer. Till en början gick det relativt lätt att rycka på axlarna och tänka det går över. Sedan smög det över mot något beständigt och jag blev helt enkelt van. Van med tröttman.

Nu har det gått ett år och det är lite hisnande att se tillbaka. Såklart ingen jättelång tid, men hur många tankar ryms inte på ett år. Hur många stenar hinner man inte vända på och hur många saker hinner man inte älta. Fantastiskt många och mycket!

Genom allt jag tänkt, ältat och problematiserat löper faktum att jag tarvade ett rejält bryt. Jag behövde göra ett avslut och jag behövde få börja på något nytt. Att i tjugo år ha jobbat heltid på ett arbete, som jag mer och mer tappat geisten inför, har dränerat rejält. Till slut var det ingen skillnad hur mycket jag vilade, jag var ändå trött. Ända in i märgen.

Nu efter en dryg vecka i nya arbetsskor, så har jag visserligen både hunnit tänka vad jag gett mej in på och undrat om det är värt att vara såhär trött i både kropp och knopp om kvällarna, men också njutit och på riktigt känt mej glad. Och jag är stolt. Stolt att jag gör detta! För varje dag som går så återvänder också krafterna och nu i slutet av denhär veckan kunde jag verkligen glädjas åt att vara klar med min arbetsdag så att jag kan cykla hem lagom till eftermiddagskaffet. Hur mycket välfärd ryms det inte i det?!

Det är inget lätt arbete. Det är rätt stressigt, mest pga såhär i början då jag ännu inte har helhetsbilden och kommer ihåg varje moment. Men det är också ett väldigt självständigt arbete och det är det jag uppskattar allra, allra mest. Jag får också röra på mej och det gör så himla gott. Min kropp är så tydligt designad att vara igång. Sådant som varit stelt och gjort ont, gör det inte längre. Helt märkinnerligt (sic!). Min högra axel och skulderblad, som högljutt protesterat sedan något år, myser tyst och stilla i varje lyft och vridning. Pepparpeppar såklart. Men ändå. Ändå! Rörelse is the shit. Så är det bara.

Och fastän jag inte har en aning om när jag nästa gång får vara ledig lite flera dagar i ett sträck, förutom lördag-söndag, och fastän jag inte har full koll på hur det fungerar om och när jag behöver vara ledig något extra pga yoga(jobbet), så känner jag ingen stress. Jag har en helt annan ro i kroppen redan nu. För jag har varje eftermiddag ledig. Varje kväll. Jag har tid att leva. Vara. Yogajobba. Lapa dagsljus. Ynnest efter ynnest.

Jag sover dessutom om nätterna igen! Herregud, jag har i sanning sovit som en kratta senaste året. Den insikten gör mej rätt sorgsen. Hur vanedjuret i mej bara anpassat sig efter nattångesten, marorna och skruttiga lakan. Så sorgset hur människan vänjer sig vid tröttma och sömnbrist, så att hon till sist tror att det är så livet är.

Så. Jag är glad. Stolt. Lättad.
Glad att jag fick denna chans. Stolt att jag tog den.
Lättad att jag på riktigt vågar och kan slappna av nu. Oro och ångest har planat ut i tillit och tro att allt kommer ordna sig, trots mindre på fickan och trots att inget är färdigt för all framtid, men vad är nu det?!

jodå, jag lever.

cof

Är fullt levande. Ävenom det inte märks här. Har bara gått all in med att komma underfund med nya jobbet och anpassa mej till ett helt nytt dagsupplägg.

Jag börjar sju eller halv åtta på morgnarna och så är det fullt ös till halv två när jag slutar. Korta, intensiva dagar. Har hand om förskolornas mellanmål och frukostar. Kör ut lunchmat. Hjälper till i köket. Och tycker det är väldigt roligt, om än småstressigt och bundet till särskilda klockslag.

Känns såklart i kroppen att jag är i ständig rörelse, att jag lyfter många (en del rätt tunga) lådor varje dag och hoppar in och ut ur bilen. Men ändå inte så att jag är helt slut och får ont, nej, snarare förnöjd! Denna min kropp vill jobba. Den vill ha rörelse. Fast tänker se till att få massage regelbundet, så att jag hålls hel och kurant.

Att jag skulle vara såsig i huvudet var jag också förberedd på. Och visst vet jag att jag lever – särskilt som jag inledde allt detta nya i pms-veckan och verkligen fick kämpa med tankespöken och känslan av otillräcklighet. Tänker att om jag fixade första dagarna med nästintill totalstopp i hjärnan, så kommer jag nog fixa fortsättningen också.

Sen är det riktigt lagom att ägna en stund varje dag åt att komma in i yogaadmin-arbetet. Få sitta på rumpan, lyssna på något mjukt mantra och fullt ut få ägna mej åt det jag i så många år velat göra, men inte vetat hur jag ska få till.

Så jodå, jag lever. Är. Andas. Jobbar rejält, men har en skön kontrast att luta mej mot… och en septemberskog att ösa Prana ur. Sat Nam.

hejdå, mitt fyrtioettåriga jag.

2ABDDF7C-4537-4C6F-8B1F-E62652677E7C

Jag ska försöka skriva. Trots feelings all over the place, som en viss prins sade. Samtidigt är jag så väldigt lugn och tillfreds. Det är exakt som det ska vara. Jag har alltså fått ett jobb. Ett vikariat som antagligen löper över ett år. Jag både visste det och inte. Jag hade magkänslan, men ändå inte.

Det är så många aspekter, delar, sidor, bitar… som fogas samman, placerar sig och bekräftas. Det handlar inte bara om att jag fått ett jobb. Egentligen är det bara den sista brickan.

Det första som slog mej när jag fick samtalet om att jobbet är mitt, var hur länge jag gått och väntat. Vi pratar om år. Väntat på att jag ska vara på den rätta platsen i mej själv. För det är min fulla övertygelse att ingenting sker av en slump och ingenting kan förändras eller tvingas i en särskild riktning, om inte kugghjulen sitter rätt.

Jag har spritt ut mej själv alldeles för mycket. Påbörjat, men inte avslutat. Eller gått för mycket all in och blivit kvar. Frustrerat velat massor, men inte haft möjlighet, kraft eller mod. Kämpat på med yogan, ja så krasst är det ibland, men hållit mej fast i övertygelsen att det kommer göra skillnad. Och vilken skillnad det gjort och fortsätter göra!

Varit rädd för förändring, fast jag älskar förändring. Varit rädd att orken ska tryta, fast jag i grund och botten vet att jag har all den power som behövs. Oroat mej för ekonomi, otillräcklig vila och för att utrymmet jag behöver för att känna mej fri ska krympa.

Och så blev det för mycket i våras. Droppar blev till hav. Egentligen gav jag upp. Helt enkelt. Jag lät allt få rinna över, komma ut och vara precis som det är. Det ledde till rannsakan, ångest och en sjuhelsikes ovisshet. Men det ledde också till att jag klart och tydligt kände att min tröttma härrör sig till hur låst jag känt mej i en arbetssituation, som inte passar min personlighet och inte är kompatibel med hur jag vill disponera mina dagar och mitt liv.

Det ledde också till att jag hann utforska vart jag är på väg med min yoga och vad som ska komma härnäst. Och just när jag vågade kapitulera så hörde mina lärare av sig och presenterar det allra mest självklara alternativ – jag visste med en gång att det skulle ordna sig. Att jag bara behövde ha tillit. Nej, kanske inte riktigt så enkelt, men det landade ändå väldigt självklart när jag fick förfrågan om jag kunde bli Kundaliniyoga institutets administratör – och nu sitter jag på två arbeten, som går att kombinera rent praktiskt. Bara det!

Jag har ända sedan vi fick vår dotter vetat att hon skulle bli enda barnet, men jag har ändå skämtsamt många gånger sagt att vem vet, kanske det blir en sladdis när jag fyller fyrtiotvå. Och här kommer universums humor inskridande till ljudet av änglakörer… För flera gånger i sommar har jag dragit Children-kortet och nästan fnyst litegrann och undrat om änglarna skämtar aprilo med mej. Jo visserligen, jag skulle säkert må bra av att vara lite mer lekfull och sprallig, men det har ändå inte känts som att det handlar om det. Men så i fredags när det bestämdes att jag byter jobb på torsdag, så inser jag att det är min födelsedag på onsdag ~japp, jag blir fyrtiotvå~ och är det inte rejält symboliskt att jag dagen efter föder fram ett nytt sätt att arbeta. Mina dagar kommer se helt annorlunda ut, hela mitt liv tar en splitterny vändning. Jag får lära mej nya saker, se på allt med ett barns ögon.

Jaja. Jag må vara flummig och speciell, men det är, som sagt, så många aspekter, delar, sidor, bitar… som fogas samman, placerar sig och bekräftas. Det handlar inte bara om att jag fått ett jobb. Egentligen är det bara den sista brickan. Wahe Guru bara.

Så ävenom jag fortfarande dras med lite rädsla för hur allt ska gå. Ska jag orka? Blev det rätt nu? Och klarar mitt huvud och min kropp att hålla tröttman stången – så att jag vet skillnaden mellan att vara sunt trött (det är ett väldigt fysiskt arbete, jag kommer delvis jobba i ett storkök, dels distribuera ut mat till för- och småskolor) och att helt enkelt vara slut i huvudet. Ändå, nej, jag är inte orolig på riktigt. Det blir en stor omställning, men jag vill den så hemskt gärna och allt är färdigt bäddat inuti. Hejdå, fyrtioettåriga jag, nu gör vi om och gör rätt. Sat Nam!

nämen, det får bli en höstlista.

IMG_20170830_181236_793

Beskriv din höst med tre ord.
Jag vet inte.

Vad är det bästa/sämsta med hösten?
Jag älskar höst! Det är min årstid. Jag tycker om dofterna, det mättade syret och färgerna. Jag tycker om skymning och svarta nätter. Jag tycker om kravlösheten – fast det i och för sig alltid är legitimt att mysa i soffan, så är det liksom ännu mera självklart när kvällarna mörknar.

Hur höstmyser du?
Jag ser till att lapa i mej så mycket natur som möjligt. Vara ofta i skogen eller vid något vatten. Prioriterar att få dagsljus mot ögonbottnen istället för att stressa med saker inomhus – vintern är lång för sådant sen.

Och såklart. En massa tv-serier, film, böcker, Instagram och bloggar ♥
Och choklad.

Hur ser din höstoutfit ut?
Den ser lika ogenomtänkt ut som min sommar dito, vår dito och vinter dito. Jag är inte mer intressant än så.

Vad har du på TO-DO listan just nu?
Göra klart hemmakontoret så jag får tillräckligt med space för mina kommande uppdrag, vilket hänger ihop med att jag måste (vill) få röjt undan en del surdegar och igengrodda hörn (men först går jag ut i skogen!).

Bästa musiken för regniga dagar?
Jag är inte musikmänniska. Skulle ärligt aldrig falla mej in att tex. lägga mej i soffan och lyssna på musik. Lika lite som att jag lägger mej i soffan och lyssnar på en pod. Jag är inte en lyssnande människa. Däremot, på tal om poddar, så lyssnar jag faktiskt numera på ett fåtal, noggrant utvalda – men gör det när jag tränar i garaget eller går långa promenader (se där, har lärt mej ha hörlurar såhär på äldre dar). I hallonsnåret och blåbärsskogen har jag senaste veckorna lyssnat ikapp alla avsnitt av Skäringer & Mannheimer, fan vad bra de är!

Vilka serier rekommenderar du att följa? Eller kanske någon sevärd film?
Har harvat genom alla säsonger av House of Cards i sommar. Tyckt oväntat mycket om den, trots att jag annars inte går igång på dylika (kostym och pennkjol) serier. Förväntar mej att hitta en serie för hösten nu. Är kräsen som få.
Tycker överlag det sällan kommer bra filmer idag – jag är ju den som hellre ser en actionrulle än ett kärleksdrama (förlåt, men snark).

Vad är den höstigaste maträtten?
Den som kan tillredas på fem röda och som det finns ingredienser hemma till. Året runt.

Var hänger du helst under helgen?
Hemma. Alltid. Jämt. Helst.

Har du någon inplanerad resa för den närmaste framtiden?
Nej, men det blir väl något yogaretreat, eventuellt både som duty and pleasure.
Vill ju verkligen, verkligen inte vara hemma över julen, men pga ovisshet med jobb, så har vi inte bokat något. Lever ändå med förhoppningen att julmiddagen intas på lämplig restaurang i någon mysig kullerstensgränd en bit söderut (minus palmer, för så långt har vi inte råd att åka just nu).

Hur förbereder du dig för vintern?
Inte ett dugg. Den kommer när den kommer. Vantar och halsduk ligger på hatthyllan året om.