s(k)öndagstrail.

När jag bestämt mej för vilken led jag ska springa och hängt på mej min löprygga, så är det synonymt med söndagförmiddag. Då tänker jag mej åtminstone ett par timmar i skogen. Allt annat får bero.

Idag åkte jag till andra sidan Larsmosjön och en av de leder jag gick med syster en kväll för något år sedan. Mindes djävulsåkrarna, men hade glömt hur stenig första delen av leden överlag är.


Vi har gott om djävulsåkrar här tack vare landhöjningen. För några veckor sedan (sisådär några hundratusen) var vi täckta av några kilometer is och mammutar spatserade omkring. Nå nej, men isigt var det och det har satt sina spår. Vi har kanske inte de mest spektakulära vyerna, men vår (natur)historia är inte desto mindre intressant.

Hade tunga moln med mej hela vägen, men det doftade så himla gott överallt och jag kan inte njuta nog av att slippa übersvettas och koka över. Regnet kom först sista kilometern, sådär lagom tills uppförsbackarna radade upp sig innan jag var framme vid bilen. Flåsade som en blåsbälg. Har bara en växel just nu – rostig diesel. Bättre än ingen växel alls. Förstås.

Lite knepigt tekniskt ställvis, men gillar utmaningen att få satt ner fötterna rätt. Får skynda långsamt. Eller egentligen inte skynda alls. Det härliga med trail! Det är vad det är i tid och distans, inget att hänga upp sig på, men desto mer att leva på. Yoga hjärta löpning.

yogayobb.

Yogabakis. Både skönt och jobbigt. Tycker om känslan att ha fått vara i närande energi, men samtidigt tar det på krafterna att vara yogaläraren. Brukar därför se till att inte ha jättemassor att stå i efter ett retreat eller liknande. Så idag har jag mossat runt härhemma och trott det varit lördag.

cof

Hade bjudit in till kvällsretreat i yogahuset bland träden igår. Så glad att vi kan vara där ibland. Mysa ihop oss, men också utmana oss i de mer krävande teknikerna. Jag väljer ofta kriyor och meditationer, som gör gott att göra tillsammans. Den egna sadhanan är grunden, sen tänker jag att när man kommer till klassen ska man få sig ett skrovmål. Få energi. Få en puff framåt. Få ork att fortsätta jobba vidare på egen hand.

cof

Jag stannade kvar över natten. I ett av trädhusen. Och jag var så trött. Månen har bråkat med mej i veckan. Länge sedan den gjort anspråk på min sömn, men nu har den både hållit mej vaken, ruskat om i min energi och plussat på min pms. Tack bara.

Så när alla yogisar åkt hem, bäddade jag ner mej och sov mej svettig. Vaknade och fick göra min sadhana medan tranorna ropade ut över vattnet och solen gled in mellan träden. Ja, lätt romantiskt, men meditationen lät nog mej veta att jag lever och fortfarande behöver ta hand om blåsten inuti. Sjätte dagen.

Nu är det skönt att veta att hela helgen ligger framför. Jag har yogayobb (sic!) att stå i, både klassplanering, pappersplock och webinars att ta del av. Allt är som det ska, till och med lite bättre än så. Sat Nam.

fortsättning på temat #lyftdig.

lvrslf

Direkt efter jobbet åkte jag till södra staden för att få en Ajara Facelift-massage. En alldeles genomljuvlig behandling med rötter i ayurvedan där den heter Mukha Abhyanga. Jag har gått en gång förut, men unnade mej inte just då någon regelbundenhet, något som jag tänker mej nu under hösten. Man blir ju inte yngre, haha, ävenom det inte är mitt prio ett att försöka se ut som tjugo igen.

Det är något helt fantastiskt skönt att lägga sig i någon annans händer. Händer som masserar hårbottnet, nacken, övre ryggen dekolletaget, armarna och ansiktet. Mjuk olja, kunniga händer.

Det viktiga i att ta hand om sig. På det stora hela se till att maten gynnar och när. Att templet är omhändertaget. Att rörelsen stärker och balansera hela kroppen. Precis som det står på bilden här överst.

Inte alltid är alla bitar på plats, ibland har vi fullt upp med att ens hinna äta, än mindre gå på massage. Men kanske är det just då som varningsklockorna ska ringa som högst – då blundar man och bokar en tid. Värt allt.

Har sovit lite svajigt senaste tiden. Har lite för mycket Vata i systemet, eller, det är lite obalans. Den obalansen märker jag i huden också. Och i magen. Jag funderar inte så mycket längre, jag vet jag ska göra för att få ordning på torpet igen. Grunda mej (yoga! meditation! massor!). Äta bättre och långsammare. Inte titta Netflix precis innan läggdags (läsa bok istället). Gå på Mukha Abhyanga regelbundet i höst. Sat Nam.

Så smart att vara uppmärksam på kroppens och livets signaler. Ha ögon och öron öppna. Våga se det som skaver och göra det som måste göras. Inte alltid en kakbit, men hellre svettas lite i ansträngningen en kort stund än att sen hitta sig själv i en återvändsgränd.

By the way. Om du hittar mej i lätt meditationsställning med händerna framför hjärttrakten, fullt fokuserad på andningstekniken, så har du förmodling bongat mej i min sadhanameditation. En helt suverän för Vata:isar och andra gungflyn. Dag tre idag. Nu ska det keepas up!

blåst, regn och lite feng shui.

IMG_20160813_101712.jpg

 

Grått och grönt. Det är det jag ser när jag tittar ut genom köksfönstret. Gården är mättad med vatten och det känns väldigt lågmält med allting. Glad att det är så. Faktiskt. Regn bekommer mej sällan. Hellre vått än blåsigt. Igår blåste det rakt genom huvudet på mej när jag masade mej ut på en hundpromenad. Jag blir helt stirrig då. Blåst är inte bra för mej. Enligt ayurvedan är det självklart att jag reagerar så, jag har så mycket Vata i mej att jag borde ha sten i skorna.

Därför är det viktigt för mej med rutiner också. Att ha tung rumpa på yogamattan varje dag. Göra det jag ska. Oavsett vad. Utan rutiner flyter mina dagar ihop och jag blir rastlös och virrig. Glömmer det bara ibland.

Extra perfekt att jag därför äntligen är igång med mina yogaklasser. Happy heart efter onsdagens kickstart med både nybörjarintro och hjärtegänget. Hade uppehåll i sommar med klasserna, sörjde litegrann, men samtidigt så nödvändigt att backa och pausa ibland. Hinna få längta.

Ser jättemycket framemot allt som ska hända i höst. Mycket rör på sig och tack vare lite envishet känner jag mej inte längre så ensam i yogan – nya kontakter har knutits i sommar och det finns fler möjligheter att yoga tillsammans med andra än någonsin. På torsdag i veckan blir det yogakväll i trädhuset och efteråt stannar jag kvar över natten, som ett eget litet get away-retreat. Snart kommer också Inderjit Kaur Khalsa hit. Och Malin Berghagen. Inte länge tills kundaliniyogalärarutbildningens andra år i Vasa kör igång heller. Sat Nam Wahe Guru helt enkelt.

Dagens tacksamhet alltså. Som motvikt till en liten, märklig snuva, som gör mej lätt seg och trög. Passar på att röja i vårt svarta hål aka skräpgarderoben. Leker att det är som att snyta sig enligt Feng Shui. Eller något.

extremt fredagsflum.

Lediga fredagar i augusti är som en mjuk filt kring frusna fötter. Minuset är att femdagarsveckorna, som sköljer in i september, kommer kännas som en toppbestigning av valbart fjäll. Men nu är nu och ännu är det några långhelger kvar.

En del av mej fajtas fortsättningsvis med att inte alltid carpe diemma ihjäl alla lediga dagar. Inte knöka in femtielva saker bara för att ta tillvara varje minut. Gamla tankemonster, som härstammar från åren i ekorrhjulet. Glad att jag numera oftast får syn på dem innan de hinner äta upp mej.

Det är litegrann som med allt man borde. Eller. Allt som kommer i ens väg och som säkert är hur intressant och bra som helst, men som man inte behöver. Som man helt enkelt inte har behov av att processa eller lägga sig i just nu.

Som alla tusentals tips vi matas med varje dag. Jamen, det tar bara tre minuter att smörja in sig med denhär oljan. Och bara tre minuters ryggflex om dagen. Fem korta minuter så har du mixat ihop den gröna smoothien. Sju upphopp medan du steker frukostägget… Allt vi matas med och i svaga ögonblick får oss att känna värdelöshet då vi inte ens fixar tre minuter.

Som när flera undrat varför jag inte börjar med triathlon. Eller ens mtb-cykling. Eller ställer upp i en bänkpresstävling. Och hur jag snurrar in mej i förklaringar om att jag ju varken gillar att simma, cykla eller tävla överhuvudtaget – när det enkla svaret kort och gott är; jag är inte intresserad. Punkt.

I svajiga ögonblick kan allt detta bli större än vad det egentligen är. Att man borde gå så himla all in i allt att man inte ens orkar börja. Som med träning. Eller för all del yoga. Man behöver inte veta allt innan man börjar. Ingen börjar en språkkurs och tror att man måste kunna prata flytande första kurskvällen. Lika lite som man måste veta hur en knäböj med skivstång går till eller att man måste veta skulderbladens exakta placering i hunden, innan man ens försökt.

Jag flummar hejvilt. Jag gör. Just do it. Jag freestylar, testar, misslyckas och gör om. Tycker det är roligare och mer intressant än att allt sitter som ett smäck från dag ett. Tröttnar genast på besserwissers, som med glödgande ögon påpekar detaljer och vikten av exakthet. Tröttnar strax om det inte finns utrymme för egna erfarenheter – ”gör såhär, annars blir det fel”. Då lägger jag ner – för något av det viktigaste jag vet är att plocka ner kunskap i sin egen kropp, inte bara blint luta sig mot andras sanningar. För att förtydliga så handlar det inte om att negligera råd och kunskap, det är något helt annat, men att bli påtrampad och överkörd är inte rätt sätt att lära sig något på.

Vart vill jag komma. Jag vet inte. Kanske landa i nånsorts ödmjukhet inför det inte helt perfekta. Att saker blir som de blir ibland. Att vi inte måste veta allt, vara intresserade av allt och absolut inte behöver anamma allt som ramlar över oss. Att allt är föränderligt. Att ena dagen vill vi något för brinnkära livet, nästa dag not so much. Att det alltid finns en början med allt och att det inte är skämmigt nånstans att vara fumlig i begynnelsen. Och acceptera att allt inte ryms in i huvudet. Vi måste inte veta allt, inte ens om våra hjärtesaker. Det är okej att inte veta. Förstå. Greppa.

Det är okej att inte carpe diemma jämt och att inte smörja in sig med olja medan man steker ägg och gör upphopp. Helt okej.

springa med hund.

pic_9

Försök få till en vettig bild på nya löpbältet inkl. hundar och trassliga koppel.
Det. Går. Inte.

Har haft ett gammalt skruttbälte, som skurit in i höften och som på senaste tid varit uttänjt till bristningsgränsen. Har dessutom behövt ha mitt flipbälte runt midjan för att få med mej mobilen och nycklar. Nu slipper jag dubbla bälten, för det nya har allt-i-ett, inklusive flaskhållare. Amen. Det är dessutom rejält bredare och sitter skönt över ryggen.

Springer sällan med mer än en hund åt gången. Det är inga små krafter vi talar om, trots våra relativt små hundar (beaglar). Men igår fick båda grisarna komma med. Sällan jag springer sådär snabbt numera, heh. De galopperade som aldrig förut. Alla tre njöt vi av den lite lägre temperaturen (förlåt). Fast lite läskigt är det. Skulle bara behövas ett litet snubbel så står jag på näsan.

Men vilken glädje!

Det är ju inte mina hundar i ägarbemärkelse. Det är makens jakthundar. Sommarhalvåret behöver de få motion, då de inte får springa fritt i skogen, och eftersom jag ändå rör på mej så har det blivit naturligt att jag tar med någon av dem. För det mesta är jag okej med det, ävenom ju hundar har sina idéer om sniff på varje tuva och kiss på minst varannan. Sen beror det på hur flitigt och ofta jag är ute med dem. De lär sig snabbt vad som gäller när matte håller i kopplet – då är det motion som gäller, inte att spåra.

Den stora behållningen är draghjälpen. Går så himla lätt att springa (snabbare) med en hund i bältet. Såklart. Jag behöver inte dra mej själv framåt. Förutom i tuffa uppförsbackar då minsta grässtrå är mycket mer intressant än att hjälpa mej uppåt. Små grisar som sagt.

Så är det rätt fint att ha sällskap ute i djupa skogen också. Jag läser mycket av hunden. Hur den får vittring på något och hurudan vittring. Blir den ivrig, rädd?! På så sätt vet jag, i alla fall ditåt, om det är något vilt i närheten och av vilken kaliber. Fågel eller fisk. Typ.

Fyrbenta vänner absolut, men överlämnar med varm hand marktjänsten åt maken och dottern, som har hand om hundgården, matandet och annan skötsel. Jag står för rörelseglädjen.

sdr

 

#lyftdig

1470676361851

Väldigt mycket av det jag sysslar med handlar om att lyfta, förhöja, förnöja. Det är en skön motvikt till det tjafs som finns runtomkring idag.

Jag har inte skrivit så mycket i sommar och kan ännu känna att tröskeln är rätt hög. Istället bjuder jag på ett och annat i min Instagram (nej, du behöver inte ha ett konto för att komma åt mina inlägg). Det har blivit en hjärtesak att lyfta fram det bra:iga och peppa andra att våga vara lite smågalna, det gör liksom livet lite roligare. Min sommar blev lite annorlunda än jag tänkt, då det visade sig att jag var tröttare än jag trodde. Istället för massor av rörelseglädje blev mitt fokus på att komma i balans på alla plan igen. Inte påfresta kroppen mer än nödvändigt.

När jag går till botten med yogan, så sätter jag allt krut på det. Det är en process som inte hör hemma i text och bild. För att klara av att peppa andra att lyfta sig själva, behöver jag mitt eget space när jag lyfter mej själv.

Och så är det lite så att när jag inte busar så mycket med rörelseglädje, så har jag inte så mycket att skriva heller. Fast nu. Nu när augusti dundrat in och vardagsrutiner med det, så har det varit som att trycka på en knapp. Jag känner igen mej själv igen. Kroppen längtar efter tyngre träning och jag kan knappt vänta på alla långpass i skogen, som väntar på mej.

Jag har mina rädslor. Jag har mina tvivel. Ibland. Men jag låter dem ytterst sällan infektera hela mitt liv. Det är inte lätt, men det börjar sitta i ryggmärgen att försöka se förbi hindren och mata på i uppförsbackarna – för bakom bråtet och motgångarna finns både vila, glädje och förnöjsamhet. Det är som en egen liten hashtag #lyftdig. Se till att ha verktyg till hands. Lär dej hur du fungerar. Gör det som lyfter dej. Stärker dej. Balanserar dej.

Själv har jag gottat mej åt en massa knäböj, bänkpress och löpning senaste dagarna. Verkligen matat på av hjärtans lust. Gjort det som jag tycker är roligast när det kommer till träning. Det är så jag lyfter mej själv.