ansvarstrött.

img_20170228_081635.jpg

Jag har varit ansvarstrött ett tag. Planeringstrött också. Jag som annars tycker så mycket om att ta tag i saker, organisera, arrangera och få i hamn. Nu vill jag helst bara sitta i båten och slippa ro. En känsla, som inte varit helt lätt att erkänna för mej själv.

Nu har jag en del på gång närmaste veckorna, både yogiskt och annat, men jag har satt en stor punkt i min kalender efter en viss vecka och jag tänker vara benhård med den. Inga extra yogaklasser. Ingen spikad sommaryoga. Inget lovande till höger eller åtagande till vänster.

Jag är inte utmattad eller vidbränd, men jag är ansvarstrött. Tröskeln att öppna mailen är högre och det är trögt när jag ska planera pass. Jag kommer rodda i hamn de workshops jag har på gång redan, samma gäller den träningsdag jag varit med och planerat, samt medverkar i, men inget nytt ska plussas till. Vårveckorna ska sakteliga få plana ut i mer skön ansvarslöshet, helt enkelt.

Det liknar inte den sedvanliga trötthet, som brukar smyga sig på i slutet av vårterminen. Jag har haft dethär med mej sedan sent i höstas nångång, men skickligt tittat bort. Vet ju att det hänger ihop med behovet av input och vägledning för egen del. Hänger också ihop med behovet att dra mej undan litegrann – det växer. Lusten att logga ut och logga inåt istället. Skapa egen tid i min yoga. Skapa utrymme för meditation två punkt noll. Det är liksom dags nu, och då behöver jag mera space och jag behöver krasst slippa tänka på ansvar för andras skull.

Jag vet också att allt går i cirklar. I perioder behöver vi dra oss undan, medan vi i andra dansar glatt mellan klassplanering, anmälningslogistik och inspirationsöverflöd. Den dansen dansar jag inte nu.

hej.

Hej från ledigheten! Här är mjukt och rätt trevligt att vara. Har verkligen behövt dessa dagar och jag bara älskar att vara hemma. Ta dagen som den kommer. Inte styra upp för mycket. Inte hamna i Nu när jag är ledig-fällan och skruva upp förväntningarna.

img_20170226_101816.jpg

img_20170226_101852.jpg

Vovven mår så bra han kan och börjar bli så pigg att han snart river huset. Imorgon tar medicinkuren slut och det är väl med delade känslor vi ger honom sista pillret – kommer anfallen tillbaka eller har medicinen tagit kål på det onda?! Vi har varit ute allt längre stunder tillsammans och idag ska vi springa en runda. Fysiken är det inget fel på och han skulle nog bli tokig(are) om han inte fick vara ute och röra på sig. Kan jag ju känna igen.

Har löjligt mycket träningsvärk. Förutom en hel del kilometer längs med soliga vintervägar har jag passat på att variera min styrketräning. Aj. Aj. Jag och dottern gjorde Vasa igår och jag kunde knappt gå, än mindre lyfta armarna. Helt galet hur lite variation tar kål på en. Mitt sk. garagegym är ju… ett garage och just nu har det varit fullsmockat med bil och jag har inte orkat krångla med att köra ut och in för att få till mina lyft. Istället har jag burit in hela arsenalen av kettlebells och hantlar i vardagsrummet.

Fast idag är jag himla sugen på vanliga, hederliga knäböjar och att bänkpressa. Särskilt efter Styrkebyråns senaste avsnitt om just bänkpress. Hur jag nu ska få ordning på mina mörbultade muskler. Fast det brukar ordna upp sig när man väl blivit varm och kommit igång.

Så ska det ju skidas 10km i tv:n idag också. Hårt jobb.

fluffsnö och träningslängt.

img_20170224_113142.jpg

Vi har skottat snö fler gånger på två dygn än vad vi hittills gjort i vinter. En halv meter har dunsat ner över taken. Tack och lov ingen blötsnö, utan ett mjukt fluff, som solen kommer dåna ner över idag om väderleksrapporten håller i sig.

Jag har lite sportlov just nu. Var ledig igår och ska vara det fram till torsdag nästa vecka. Inga stordåd inplanerade, men sport lär det ju bli i form av långpromenader, lite garagegym och en del VM-soffa. Så länge hundskrutten håller sig någotsånär stabil och symptomen i reträtt, så ser jag framemot mjuka dagar. En dag i Vasa tillsammans med dottern is comin’ up också, ni vet, äta gott och hålla i plånboken-dag.

Annars har det inte varit så mycket av garagegymmandet. Jag har varit i otakt med allt möjligt. Istället har jag rullat ut yogamattan inne och satsat mycket på rörlighet och apmånga repetitioner av tex. axelpressar med hantlar och kettlebellswingar. Sådant som jag annars inte tycker är särskilt spännande – nog rörligheten, men inte det andra. Jag vänslas ju helst med skivstången, både för att det är effektivt och för att jag gillar att ta i. Samtidigt förstår jag ju vikten av underhåll av hjälpmuskulatur, men det är så tråååkigt. Fast nu längtar jag verkligen ut till det skitiga golvet, såhär efter ett par veckor med sjukdom av alla de slag och osynk i kalendern.

Eller så bär jag ut gymmet i fluffsnön. Lite sådär som Kalle gör. Han kommer förresten ut med en uppföljare till sin förra bok nu i vår, Starkare som en björn, snabbare som en örn. Har redan förhandsbokat ett signerat exemplar. Bara för att.

skruttvecka, mysprutten och jordiska ting.

b_2

Det har varit en skruttig vecka. Vår ena hund, mellanhunden på sju år, har visat sig vara sjuk. Nångång i höstas märkte vi att något hade ändrat med honom, han visade tecken på stress och var lite personlighetsförändrad. Det kom liksom i skov, utan att kunna förklara det bättre. Nu i början på veckan kraschade han helt igenom och gick på tusen övervarv, rusade bara runt runt, skällde och flämtade. Tills han började krampa. Eländes elände. Vi trodde han skulle stryka med. Så hemskt med allt det okontrollerade. Och att han helt slutade sova. Vaken dygnet runt. Usch.

Tumör? Infektion? Trauma? Ingen vet.

Men så började medicinen bita. Sakteliga. Kanske att nån bakterie i hjärnan ger med sig. Kanske att en infektion drar sig tillbaka. Vi vet inte. Men han sover äntligen. Vilar. Och trots att han fortfarande får okontrollerade ticks, så är han sig mer lik. Han kanske inte blir helt frisk igen, men han är en liten mysprutt så bara han mår bra och inte har ont, så får han gärna vara kvar hos oss några år ännu.

img_20170223_200246_653.jpg

När någon är sjuk, om det så är en tvåbent eller en fyrbent, så ställs allt på ända. Hela jag försätts i undantagstillstånd. Jag får knappt ner någon mat och jag sover dåligt. Att ens tänka på att utsätta kroppen för ansträngning finns inte. Men så igårkväll när allt lugnat ner sig och mysprutten allt oftare låg ihoprullad som en liten boll och snusade lugnt, så sänkte sig pulsen äntligen.

Eftersom jag fick hämta ut nya trailskor på posten igår och snön vällde ner, så kändes det som menat att jag skulle ut och springa av mej veckan! Kopplade fast yngsta hunden och vi galopperade som galningar i snövirvlarna, snoret och mascaran rann, men det var så jävla skönt. Skorna har jag trånat efter länge, men först nu hade de gått ner såpass i pris att det kändes rimligt. De satt som gjutna, sådär som bara Merrell (extremt icke-sponsrat inlägg) gör på mina fötter. Me love att de har inbyggda gaiters, så jag slipper få grus och snö i skorna.

img_20170224_092844.jpg

Och så investerade jag i nya vandringsskor också, en lättare variant då jag inte kan med styva, klumpiga doningar. Ibland är det bara att blunda och köpa – det händer alltmer sällan, men desto mer uppskattat när man verkligen behöver något och satsar det lilla extra när det är dags. Nu slänger jag med gott samvete mina utslitna, håliga och nedtrampade.

Så att. Det är som att allt rymts in denhär veckan. Allt från bottenskrap till nya kängor. Lifvet.

en välsignelse.

pic_3

Att jobba med lotusställningen, Padmasana, är ett ständigt utforskande. Varje dag är ny. Varje Padmasana är ny. När jag började i början av december så bestämde jag mej för att Padmasana, eller Baddha Padmasana som den bundna positionen heter, ska få vara med mej över tid. Med det bestämde jag mej också för att inte stirra blind på #everydamnday enligt Kundaliniyogans principer att man gör en specifik sadhana 40, 90, 120, 1000 dagar eller längre utan avbrott. Det var en välsignelse att jag hade uttalat det högt för mej själv initialt, för när jag var sjuk förra veckan så fanns inte på kartan att yoga. Förut hade det varit en stor grej, ett nederlag att behöva börja om från dag ett igen, men nu var det bara okej. Helt okej.

Jag gick in i detta med helt annan inställning än jag tidigare gjort i min yoga. Det har funnits beslutsamhet så det har räckt och blivit över genom åren och jag har ibland nästan stångat mej fram i min sadhana. Men nu har jag gått in i detta med större förlåtelse och acceptans på flera plan.

Jag jobbar också helt förutsättningslöst. Jag går in i positionen, varje dag, utgående från hur jag och min kropp har det just den dagen. Ibland håller jag halv lotus, greppar min scarf vid ryggslutet med armarna i kors och böjer mej ner med pannan mot golvet eller en kudde. Ibland håller jag bara om armbågarna och skippar scarfen. Ibland sitter jag i hellotus med händerna i gyan mudra på knäna. Ibland i hellotus och greppar scarfen bakom ryggen. Ibland sitter jag en stund i hellotus upprätt, för att mot slutet av min stund böja ner pannan mot golvet. Ja, jag letar och känner mej fram helt enkelt.

Allt beror på vad kroppen berättar åt mej när jag andas genom den innan min Padmasana. Verkligen andas igenom den!

Elva minuter. Det är min stund. Just nu.

Småningom och över tid, när jag har en mer fullständig och vilsam knut av mej själv, så kommer jag förlänga tiden. När jag säger över tid, så kan det vara allt från fem veckor framåt till om några år. Eller så blir det på något annat sätt. Det är inget jag vet eller kan bestämma på förhand.

Det är vad det är. Idag.
Allt som kommer sedan behöver jag varken bry mej eller bekymra mej om. Idag.

Så fast det kommer komma dagar när jag är sjuk eller när livet helt enkelt står på ända och den fysiska biten inte kan bli gjord, så kommer min bundna lotus vara med mej. Jag kommer vänta in mej själv och inte minst min kropp. Redan nu känner jag att det händer saker i allt från små knäpp i höften, till att domningarna flyttar sig i fötterna, benen, armarna och händerna från dag till dag. Det är spännande. På riktigt spännande.

Precis som domningarna flyttar sig, flyttar också mitt inre fokus från dag till dag. Det är ännu mera spännande. Jag är uppmärksam på ett helt nytt sätt i kroppen och jag hör (tyvärr?) mina tankar ännu tydligare än förut. Det är som att ha gått omkring med fönsterputs och tallsåpa inuti. Grundligt. Sen är det inte enbart positivt, för att spegla sig i allt det rena gör allt så otroligt tydligt och skarpt i kanterna. Auch, det bränner till här och var.

Samtidigt har jag längtat efter det lite brännande och brinnande en längre tid. Att något äntligen ska bli synligt och röra på sig. Att jag ska komma någonvart, ävenom det är det sista vi ska sträva till i yogan. Vi behöver inte komma nånstans, men för egen del vill jag verkligen att det inte ska stagnera heller. Bli stelt och oframkomligt. Det ska få flöda fritt och om det är något Bound Lotus gör, så är det att öppna upp flödet. Ordentligt.

Sat Nam.

det sista jag behöver är ”jamen…!”

img_0274

Har sovit och sovit och sovit. Känns som att det läkt massor, rent konkret, men också på subtila plan. Så mycket som pågår i huvudet på mej just nu. Det pirrar och puttrar av något, som inte riktigt vill visa sig helt tydligt. Min rationella sida får spunk och roffar åt sig lite väl mycket hjärnkapacitet.

Fast jag vet ju att allt hänger ihop. Inte minst efter alla timmar med bonussömn senaste dagarna. Och den långsamhet, som kommer av att vara sjuk och tid finns att tänka tankar till punkt.

Jag skrev idag på Instagram om hur jag bytt väg och riktning hur många gånger som helst. Bytt intressen och ändrat mej. Jag har knölat ihop dumma beslut, gjort om och gjort rätt. Och allt har varit en del av min resa mot den jag verkligen är. All förändring finns till för att vi ska hållas levande och fulla med lust. Så när någon säger; jamen, du sade ju… jamen, en gång gjorde du… jamen, förut tyckte du… jamen, du hade ju redan tagit ett beslut… Så rycker jag bara på axlarna och säger; du vet, det enda vi säkert vet är att allt förändras och att vi en dag ska dö.

Och just nu är jag mitt uppe i en twist, helomvändning och förändringslängt inkl. beslutsångest.

Det sista jag behöver är ”jamen…!”

Jag är som en flipperkula mellan resor, som precis ska beslutas, planeras och bokas. Jag vet ena dagen exakt hur det blir med min Sat Nam Rasayan-utbildning, men nästa är jag villrådig igen. Över allt är ett paraply av tröttma uppspänt – all information, som bara vräker ner, klimatet på nätet och känslan att den ständiga uppkopplingen snart är intravenös och omöjlig att få ut ur systemet. Längtar efter någonsorts pilgrimsvandring, utloggning och istället för dyra utbildningar lära mej längs med vandringen, både bokstavligen och rent bildligt.

Det är liksom för mycket av allt och trots att jag har verktygen för att stänga ner och av, är det svårt att se klart när allt bara snurrar fortare och fortare.

Bara i vilan. I sömnen. I tystnaden. I nedkopplingen. Får jag den ro, som jag tydligen är i stort behov av nu. Och i min sadhana såklart. Min bundna lotus, där strävan är att nå tårna med mina fingrar, knyta ihop och skapa en evighetssymbol. Det är min fasta punkt. När jag knyter ihop mej själv. En yogisk kokong där fjärilen får utvecklas i lugn och ro.

force majeure.

img_20170217_150709.jpg

Det är tunnsått här. Ungefär som lika tunn som jag känner mej. Vi har haft sjukstuga här sedan tisdagkväll och idag när vi äntligen kunde åka och handla var det skrattretande bleka ansikten som mötte oss i butiksspeglarna. Ja, Den Sjukan då man stiftar närmare bekantskap med toalettgolvet. Det är något av det värsta jag vet.

Ävenom det är dottern, som hittills, drabbats värst, har min version med migrän och illamående inte varit nådig. Att inte kunna äta, men samtidigt behöva göra det annars blir allt ännu värre. Och att behöva ta tabletter på alltför tom mage för att ens kunna existera i sitt eget huvud. Nä usch, det finns trevligare tillfällen i livet att minnas.

Det är efter sådana dagar som det är en smärre lycka att få röra kroppen tillsammans med dammsugaren, skurmoppen och tvättmaskinsknäböjen(!). När vanlig, hederlig marktjänst får utgöra återuppväckning av ihopknyckad kropp.

En ännu större lycka är att borra ner tårna i ullmattan och få sadhana gjord. Bara landa ner i kroppen och låta andetaget göra rent på insidan. I all enkelhet och kravlöshet. Som alltid, såklart, men extra ömt och extra förlåtande efter dagar av time out.

Hoppas på att vi är ute på andra sidan nu. Litar inte ett skvatt på denhär sortens virus. Usch.