jag loggar ut till årets slut.

IMG_20171115_172245.jpg

Det har legat och grott ett tag. Ändå tänkt att det går över. Men det är nog dags nu, känner jag. För en time out. Bloggen har blivit ett dåligt samvete och jag är inte riktigt på den plats i mej där orden är till för det offentliga. Har ju en bok, som ligger halvfärdig dessutom och den pockar på uppmärksamhet – jag ska ge den det. Sen ser jag. Men för nu. Jag ger mej själv bloggsemester året ut.

may the long time sun shine upon you
all love surround you
and the pure light within you guide your way on
sat nam

håll mun och gör det istället.

IMG_20171112_105705.jpg

Söndagförmiddag och har precis, som sig bör denhär tiden på året, ätit frukost framför gårkvällens avsnitt av Så mycket bättre. Mitt favoritprogram alla kategorier. Det går rakt in under skinnet på mej. Nej, alla artister är inte lika intressanta och man får tycka vad man vill om än det ena än det andra, men jag tar allt för vad det är. Njuter, rycks med och berörs.

Rycks med i mycket lately. Faktiskt. Inte minst i sådant, som har en tendens att få mina horn att växa. Inte riktigt kunnat sätta fingret på varför, men som med så mycket annat behöver jag väl bara gå till min yoga så hittar jag svaren.

Det är en sak att landa i bound lotus dag efter dag. En annan sak att landa i bound lotus dag efter dag och recitera JapJi. Gudarna ska veta hur mycket som hinner hända under de tjugo minuter det tar att rabbla alla trettioåtta verserna. Jag kan gå från absolut ro till rejäl ilska, eller tvärtom. Jag kan snubbla nåt vansinnigt på orden ena dagen, för att nästa dag känna hur orden bara ramlar ur min mun utan att jag behöver tänka. Jag kan få en gammal känsla in my face av en strof, eller nästan börja gråta av en annan. Jag kan irriteras av att jag ens sitter och låtsas kunna läsa JapJi och jag kan förundras över hur självklart det är att jag sitter och läser Japji.

JapJi är verkligen själens sång.

Jag kan, än en gång, bara konstatera att det som blossar upp i min yoga, det är bara en spegling av det som händer utanför yogamattan. Och just nu har jag ett huvud värkande fullt av inspiration och idéer, som inte riktigt hittar ut. Jag känner mej låst och villrådig. Till och med lite frustrerad. Såklart påverkar det mitt humör.

Det är som att jag vet precis vart jag ska, men något står i vägen hela, hela tiden.

Detta något. Jag vet ju exakt vad det är. Egentligen. Men det är så himla bekvämt att blunda och hoppas det försvinner av sig självt.

Men så bråkar jag in benen i lotusställning, andas genom all den ovilja det skapar och börjar recitera ~Ek Ong Kar Sat Nam Karta Purkh Nirbhao Nirvair Akaal Moorat Ajoonee, Saibhang, Gur Prasaad Aad Sach, Jugaad Sach Hai Bhee Sach, Nanak Hosee Bhee Sach~. Mul Mantra, som JapJi inleds med och som är det mantra som kan ändra riktning i ens liv, styra in en mot det öde som sedan för alltid är uttänkt för en. Ja, det får åtminstone mej att hålla käft en stund. Och det är ju så mantran fungerar, de ska ta orden ur ens mun – få oss att sluta tänka i destruktiva banor och istället öppna nya dörrar.

Och nånstans. Långt inne. Börjar jag se en plan. Så börjar det tydliggöras vad jag rent konkret ska göra nu för att huvudet ska sluta värka. Därför morrade jag till i fredags också, inför nära och kära, att nu behöver jag få sitta på min rumpa i lugn och ro. Jag har saker att göra, texter att skriva och planer att förverkliga. Det är inte svårare än så, än att säga högt både för sin egen skull och andras. Första dörren öppnad. Ek Ong Kar Sat Nam, nu håller jag mun och gör något vettigt istället.

ingen glansbild.

yb quote_2

Åhhgud vad jag är trött. Fredagkväll och jag har gröt i huvudet. Lite för stressigt på jobbet, sådant som jag inte riktigt kan styra över, utan som är en orsak av en längre händelsekedja. Då är det bara att förhålla sig och försöka hålla i sina egna tyglar så att orken inte läcker ut i varje ansträngt andetag.

Behövt räcka till på andra håll senaste tiden också och kan tydligt känna konturerna av min utmattning dagar som denna, då jag slappnar av och välkomnar helgen. Jag må ha mycket och kunna i hög utsträckning leva mitt liv som jag vill, men jag har ingen som fångar upp mej och tar hand om mej sådär översvallande när jag är trött. Tänkt mycket på det i veckan.

Det är ingen som kokar mat till mej. Inte heller någon som sopar golvet framför mina fötter när jag kommer hem och är trött. Eller kokar kaffe åt mej bara för att. Eller bara ser vad som borde göras härhemma innan tvättkorgen väller ut över farstubron. Jag lever inte i ett perfekt glansbildigt, jämställt förhållande och är rätt trött på att låtsas om annat. Å andra sidan har jag genom åren verkligen skalat bort mycket onödigt, som jag tror kvinnor överlag inte riktigt vågar göra. Alla har inte lika lätt som jag att säga upp mej från jobbet som familjens projektledare.

Kommer från en familj där jag tidigt förstod att jag ska klara mej själv. Med en fyrtiotalist till mamma, som passade upp på min pappa och tydligt visade att det är så det ska vara. Sedan mamma dog har det alltid funnits en gnutta bitterhet hos pappa, som behövt lära sig klara sig själv och jag kan ibland känna hur det faller över på mej att jag borde ställa upp på ett sätt jag inte mäktar med.

Så ibland behöver jag höja rösten och säga ifrån. Att jag inte kommer lyfta en finger för något eller någon. Jag tänker tänka på mej själv. Med det inte sagt att jag kräver uppbackning på silverbricka 24/7, men nångång skulle det vara skönt att bara få vara riktigt jävla lat och veta att allt runtomkring inte stannar för det eller blir att ligga tills jag orkar kavla upp ärmarna igen.

Nej, jag drar inte hela lasset hemma och det är inte så att jag i förtvivlan måste delegera hushållsuppgifter, men lite lätt skrapat på ytan sådär så kan jag ärligt säga att jag inte är bortskämd med att bli bortskämd.

En rejäl bit fredagschoklad på det. Och hundra tupplurer i soffan innan jag kravlar mej till sängs. Amen.

när yogan är ett fastnålat inlägg högst upp.

Jag tänker på det ibland. Hur det sett ut längs med yogavägen. Hur det var i början och hur det är idag. Inget är sig likt, samtidigt som allt är väldigt bekant. Det är en rikedom att ha texter att läsa tillbaka i, som för mej tillbaka till de första stapplande stegen, får mej att förnimma känslor och tankar jag hade då. Det gör mej ödmjuk och en nypa nostalgisk.

På något plan var det så enkelt när yogan var ny. Så är det ju med all förälskelse. Nyfikenheten, utforskandet.

Nu när yogan finns i hela mitt system och liv, så är det som vilken fördjupad kärlek som helst. Inte alltid så himlastormande, men otroligt tryggt. Det är därför jag gör min Sadhana, för jag vill vara kvar i detta trygga. I min Sadhana tvättar och tar jag hand om mitt undermedvetna. Ett väldigt osynligt arbete egentligen, men som blir tydligare vartefter åren går – när jag fått skalat bort mycket onödigt, bearbetat min historia och börjat få nys om vem jag egentligen är.

Att upprättahålla sin Sadhana är som ett första steg. När den är etablerad och manifesterad börjar vi nosa på Aradhana. Då har vi uppnått ett påtagligt djupare relation med oss själva och har lättare att se oss som en del av något större. Yogan och meditationen är liksom ett fastnålat inlägg överst i vårt liv. Det är också mindre drama på yogamattan, de stora sjoken av motstånd, gammalt bagage och emotioner är bearbetade och utslängda. En sorts förnöjsamhet och njutning tar plats i våra celler.

Prabhupati är som ett slutligt steg. Då är vi ett med vår Sadhana. Vi besitter en neutralitet och har ett space, som känns rent och lätt. Yogan är.

I höst har min Sadhana omformats och blivit mer stabil och etablerad. Så otroligt skönt efter en ganska svajig period. En gnutta nyförälskelse i det jag gör. Efter många, långa månader på autopilot, då jag ärligt inte riktigt vetat var jag har mej själv. Jag har märkt det både i min egen yoga och när jag undervisar. Nu börjar jag hitta tillbaka och det är som en enda lång, välbehövlig utandning – nu finns mer och mer plats för ny Prana.

bara säga stopp och stå stilla.

cof

All information. Flödet som aldrig tar slut. Nyheter. Skandaler. Fan och hans mormor. Vi måste inte vara en del av allt, veta allt och tycka något jämt. Faktiskt inte. Jag glömmer aldrig en workshop i qigong och healing, som jag fick vara med om för… ja, säkert snart tio år sedan. En äldre, klok man med rötterna i Irland, som verkligen fick mej att förstå innebörden av att bara säga stopp och stå stilla.

Det är väldigt lätt att bli överväldigad av allt som kommer emot en idag. Nyheter som ältas till förbannelse och information, som tutas ut tills öronen skrumpnar. Så lätt att tro man måste hänga med i allt, ha koll på allt. Så lätt att känna sig utanför om man inte exakt vet vad alla andra pratar om.

Tänk förut. Innan internet. En nyhet kunde ta dagar på sig för att nå fram. Ingen stressades av det. Idag är allt direkt och väldigt, väldigt intensivt. Och väldigt krävande.

Det kan vara skrämmande och främmande för en del att våga stiga lite åt sidan. Våga stänga ner och våga låta bli att veta allt. Våga säga stopp både till sig själv och andra.

Ända sedan dendär eftermiddagen då STOPP blev tydligt för mej har jag tänkt på det. Återkommit till det. För det handlar så väldigt mycket om här och nu. Exakt, precis där jag sitter nu så behöver jag egentligen ingenting. Inte ett dugg. Jag behöver inte heller veta något. Jag kan bara vara. Precis som när jag yogar och vilar på toppen av en inandning eller botten av en utandning, bara i absolut stillhet, i ett vakuum. Där finns ingenting. Bara en glimt av helheten, universum, gud, kalla det vad du vill.

Det säger ju sig självt. Vi hittar sällan något bra i informationen, i nyheterna, i skvallret, i smutskastningen, i sandlådan… Vi blir bara ännu mer pressade, stressade och utsatta. Det är först när vi stänger ner och andas ~andas!~ som vi har möjlighet att se saker för vad de egentligen är.

Nej, jag menar inte att vi ska krypa ner i något hål och blir världsfrånvända (för jag vet att man kan tolka det så, om man inte riktigt vill se vad STOPP i sanning betyder). Det handlar snarare om att bli mera av denna världen. I denna världen. Stå stadigt i sina skor, våga vara sig själv, stå emot trycket, vila i nuet.

Jag är inte en sämre människa för att jag inte har stenkoll på allt längre. För att jag vägrar dras med i samhällsnormen. Vägrar slava under traditioner. Undviker debatter där ingen i sanning någonsin tänkt ge vika för sin åsikt. Drar mej undan drama. Gör något av det jag redan har istället för att hysterishoppa. Struntar i vad andra tycker. Inte klarar av att dra forskningsresultat ur tröjärmen på sådant jag bara känner och bara vet.

Jag mår bra av att få vara i fred.
Smaka på orden. Fred. Vara i fred.
Att vilja vara i fred är inte att stänga in sig i skrubben. Det är att be in peace. I lugn och ro. Det går att vara det. Idag också. I denna värld, fast den ser ut som den gör.

rörelse(glädje)@jobbet

IMG_20171016_170751.jpg

Det där med rörelsen. Att röra på sig. Rörelseglädje. Träningsglädje. Magdamantrat. Det har fått en helt ny innebörd sedan jag bytte arbete. Egentligen en bekräftelse på allt det jag varit inne på i flera år redan – vi är gjorda för att använda kroppen.

Nu med ett jobb som innebär sex timmar i ständig rörelse är det inte marklyft och burpees det första jag tänker på när jag kommer hem. Prio ett är att gå en promenad i dagsljus och det är oftast that’s it. Känner väldigt tydligt att det inte går att tvinga på kroppen träning bara för att, utan den är väldigt nöjd med vad den får när jag arbetar.

Fast jag kan nog sakna att gå ut i garaget och dona med vikterna.
Men jag saknar faktiskt inte all tid som det tar att träna.
Istället har jag tid för annat i livet. Och de gånger jag ändå gör några lyft eller springer i skogen, så känns det mer kvalitativt än när träningen var något jag i princip behövde för att må bra.

Det är också en skön känsla att vara nöjd med mindre. Kortare pass, som nästan till hundra procent bara handlar om pur (tränings)glädje. Mindre ansträngande pass, som inte suger musten ur mej för dagar framåt. Jag får sannerligen det jag behöver i arbetet och det märks inte minst fysiskt i kroppen – känner mej mer råstark liksom. Det är på riktigt det jag lyfter, utan att kunna förklara det mindre fyrkantigt. En skivstång och en kettlebell är en… skivstång och en kettlebell. En tung låda eller en back med mjölkförpackningar är inte lika ”lätta” att styra som träningsredskap och kräver mer av kroppen.

Så ja, även om ett fysiskt krävande arbete är slitsamt i längden, så är det åtminstone alldeles rätt i tiden för mej just nu. Det lugnar min rastlösa kropp och det ger mej mer tid för annat.

so mai visar na jaa-ee.

IMG_20171027_140712.jpg

Steg upp extra tidigt imorse. För att verkligen hinna landa i yogan. Vill inte bara rusa igenom min sadhana. Bara get the shit done och borsta dammet av axlarna. Jag vill något mer. Och detta mer fås inte utan investering. I tid, hängivenhet och ganska så mycket viljestyrka.

Har tagit tid att hitta hem igen. Efter sommarens meltdown och höstens alla nya vindar. Så fast just denna vecka varit extra tröttsam (hade gärna sovit dygnet runt) och argbiggan i mej onödigt högljudd, så är det ändå som att jag börjar se struktur igen. Börjar ana konturerna av att vara ute på andra sidan.

Det må vara lite flummigt, men tog ett efterlängtat samtal med mina änglar igårkväll. Man får tycka vad man vill om korten och det går att läsa in så mycket tvivel man vill, men för mej är det en mjuk trygghet och glädje att meditera och sedan låta korten tala. Bara det att få någon ny tanke. Något ord. En känsla som väcks. Det gör att jag går vidare eller ser något jag inte tidigare sett.

Alla medel ska ju vara tillåtna, särskilt de hjälpmedel (aka vägskyltar) vi tilldelas längs med resvägen. Att stanna upp, reflektera. Ens att sitta stilla med sina tankar en stund. Så viktigt. Så nödvändigt.

SABNA JIA KA IK DATA SO MAI VISAR NA JAA-EE
There is only the One, The Giver of All Souls. May I Never Forget Him

Ett mantra som skär genom oro och ängslan. Ett mantra för att överlämna sig, lita på och nå upplevelsen av att vara en del av något större. En väldigt förtröstansfull slinga ur JapJi, själens sång, som varje gång jag reciterar ger mej något att ta med ut i dagen.