den högst personliga och intima

Den som följt min blogg ett tag vet ju att jag allra helst går min egen väg. Jag är inte den man skriver på näsan utan att jag rynkar på den. Jag tar ogärna emot färdigt serverade lösningar, föredrar att klura ut saker själv.

Så har det varit i yogan också. Även det har ni fått läsa om tidigare. Det finns något ytterst envist i mej, som inte går att blidka hursomhelst. Kan och vill själv! Ibland ställer det till lite oreda, men för det mesta är det en rätt skön egenskap. Det kan låta lite tvärtemot, men faktum är att det ger mej en stor frihet. Att gå den egna vägen skapar helt andra förutsättningar än om man blint litar sig till andra eller följer andras övertygelser utan att tänka själv.

Jag funderar emellanåt på vilket sätt yogan integrerades i mitt liv. Hur började det egentligen? Faktum är att jag inte riktigt kan svara på det. En första minnesbild har jag från en bokhandel där jag tittar bland reaböckerna och hittar denhär – idag en av mina guldgruvor i bokhyllan. Nästa minnesbild är hemma på vardagsrumsgolvet där jag står skakande i hunden framför en Poweryoga-dvd. Hur kringelkrokig har inte vägen varit sedan dess? Hur hattifnattig har jag inte varit i mina val och yogavägskäl sedan dess?

Det enda som varit beständigt är mitt ifrågasättande. Hur jag tar till mej yogaintryck utifrån. Idag ser jag tydligt att under de perioder då jag förlitade mej mer på någon annan än mej själv, så blev det svajigt. Då jag trodde att jag behövde prestera på ett visst sätt. Eller trodde att jag inte hade egna ben att stå på. Med det menar jag förstås inte att mina lärare eller att teknikerna i sig var dåliga på något sätt, utan det handlar om (ännu idag) hur jag tar till mej, upplever och gör av det jag får till livs. Hittar jag mej själv i teknikerna? Hittar jag en egen erfarenhet i det som en lärare säger? Kan jag stå för det här? Finns det något i detta, som känns obekvämt för mej, men som kunde tas om hand på ett annat sätt så att det når ända in i mitt hjärta?

Det handlar om att se yogan i sin helhet. Möta an allt det som börjar röra på sig inuti när yogan rumsterar om. Våga släppa in det obekväma och ge det ro att hitta en plats, som till slut ändå kan vara helt okej.

Någonstans där har jag funnit min frid. Bortom prestation och informationshysteri. Jag har läst enormt mycket om yogan genom åren, ibland läst mer än jag yogat. Lite snedvridet sådär. Först nu har jag börjat kunna sätta ifrån mej böckerna. Lita till att jag har egna ben att stå på. Inte lämna bort teorin, nej, men just nu jobba mer på att skapa erfarenhet och insikt utgående från det som händer i mej när jag yogar & mediterar. Allt har sin tid. Ju.

Däri ligger också min ständiga uppmuntran att yoga själv. Hemma. Inte bara förlita sig på klassen man går på, kanske en gång i veckan. Den är också jätteviktig, men än viktigare är din egen relation till yogan. Den högst personliga och intima. Den tysta stillheten, verkligen, där bara dina andetag hörs. Släppa taget om alla krav, alla krångliga positioner och tankar kring hur det borde vara eller inte.

För du är din egen lärare. Det vet du redan. Bara våga lyssna. Så kommer du lära. Och ingen kommer någonsin kunna skriva något på din näsa, som du inte redan vet.
Sat Nam.

8 reaktioner på ”den högst personliga och intima

  1. Tackar och tar emot!
    Satt fint detta då jag ju inte kom iväg på min lektion idag som jag tänkt.
    Sat Nam

  2. Om du inte hade läst allt och träffat alla olika lärare genom åren tror jag det hade varit svårt för din inre lärare att komma till tals. Jag tror också på att allt finns där inne men att man behöver en guide, som man litar på för att hitta rätt. Jag är envis som du och ofta är det en tillgång men inte alltid. Ibland har envisheten faktiskt stått i vägen för mig. Men när jag böjt huvudet har jag fått mycket. Kram och det är härligt att följa din väg!

  3. Det är sant att det egna medvetandet och det egna livet är det bästa laboratoriet, och det enda laboratoriet man behöver. En lärare kan vara bra för att skaka upp en urens mentala spärrar. Sa att man kan vidgas. Men för ig är det sa att jag maste själv ha koll pa mina mal oh utvärdera om radet leder eller inte leder dit jag vill komma. Kram Anna

  4. Sat Nam för det! ♥
    Vi är så lika på denna punkt även om jag själv varit lite för envis genom åren och vägrat släppa in lärare. Äntligen tillåter jag mig att göra det men jag kommer alltid att köra mitt eget race ändå.
    Keep up!
    Stor varm kram!

  5. Tack, än en gång, för insiktsfulla kommentarer!

  6. Min yogaresa började så hackigt att det är ett under att jag fortsatte. En kall och sträng ashtangayogalärare i Stockholm som fick mig att känna mig dålig och dum. Men någonstans visste jag att hon hade fel och att yogan visst var något för mig. Vilken tur!!!

  7. Åh vilka viktiga ord, som alltid här. Ja, den inre läraren är den rätta, men för mig har det också tagit tid och en del villospår innan jag hittat rätt.
    Kram till dig!

  8. Och alla omvägar är liksom viktiga. Ser man sen. Ävenom det i just i stunden kan kännas lite hopplöst.
    Kram på er!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s