när det klaffar



Sat Nam. En yogisk närstudieträff till ända. Återigen. Den åttonde i raden – tänk! Snart är dessa fyra terminer över och ävenom jag inte kommer kunna lösa ut min certifiering nu i maj (jag har Vit tantra kvar att göra), så är denhär resan snart slut. Skönt och vemodigt på samma gång.

Dethär var en av de bästa träffarna. Jag har landat i massor och börjar få den större bilden klar för mej. Yogan känns i sanning etablerad på ett djupare plan och jag har lättare att placera saker och fakta där de ska. Lösa trådar kommer, och ska, alltid finnas, men på det stora hela upplever jag att utbildningen verkligen förankrat mej i det yogiska helhetstänket. Mycket ayurveda och de tre gunas, mycket djupgående yoga och meditation.

Och kaos.

Visade sig att båten som tog mej till Umeå fick tekniska bekymmer och blev inhiberad tills jag skulle åka hem. Strandsatt. På yogiskt vis tillät jag mej att känna både oro och ilska, men inte dras med helt. Och det löste sig ju, med lite kringelkrokar. En av klasskompisarna kunde skjutsa mej första biten, sen en bussresa och sista biten tåg. Ett pussel, som bara klaffade om allt höll tiden – smått osäkert såhär i vintertider då både väglag och temperatur kan leda till förseningar. Men jag hade flow och kom lyckligt hem. Wahe Guru.

Jag och mina färger. Alltid. En skön känsla att helhjärtat ha kunnat släppa att jag borde bära enbart vitt. I början på utbildningen hade jag färg i ren protest, nu har jag det för att det är Jag och för att det är min väg att gå.
Det yogiska köket. Samlingsplatsen på yogacentret där vi lever som i ett kollektiv, vi som bor på centret under utbildningen. Det mjuka, trygga när jag får sätta mej i soffan och ta min första temugg efter resan hit. Här försiggår också samtalen – de viktiga och djupa, men också de högst världsliga och alltigenom mänskliga 
Shalan. Ullmattorna. Ljuset. Orkidéerna. Som ett yogiskt hem.
Resan hemåt. Den långa. Istället för några timmar på havet blev det över tolv timmar längs med väg och räls. Det gick det också. Och ljuset var magiskt när vi körde norrut.

Så den sena kvällen. Uppe i Haparanda. Ensam väntande på busstationen. Små böner om att bussen verkligen kommer – i tid och att den sen hinner fram tills tåget ska gå. Lättnaden när allt rullade på som det skulle och jag fick lägga mej i min egen säng på morgonnatten. Shanti!

4 reaktioner på ”när det klaffar

  1. Tack för att du delar med dig. Hoppas du har återhämtat dig från den långa resan. Stor kram!

  2. Är så glad att du kom hem ordentligt. Och att du fick en sådan fin yogahelg. ♥
    Värme och kärlek till dig!

  3. Välkommen hem! Och skönt att det löste sig längs vägen. De tre gunas, så intressant att du nämner dem. Läste precis Bahgadvita när jag var ledig, där står det en hel del om dem! Kram och skön helg önskar jag dig!

  4. Det finns flera sorters resor :)
    Tack för era omtankar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s