fötterna har börjat gå

En tyst, molande värk i ryggslutet och en stelhet när jag ska svänga mej i sidled. Träningsvärk eller känningar av mer ihärdig joggning och lite skidåkning eller förkylning eller är det något kroppen vill berätta. Jag vet inte. Men jag tar hand om mej, smörjer mej med Maharishi Ayurveda Balm och känner att det verkar på djupet. Känner mej annars stark, frisk och nöjd i kroppen. Som att det äntligen vänt och det börjar bli som det ska. Rentav lyckokänslor när orken och uthålligheten överraskar, när endorfinerna strömmar till och den andra andningen inte längre bara är utopisk. Tänker att det, också, behöver få vara lite ömt i kroppen ibland – som en påminnelse så att jag inte glömmer att iaktta och känna in. Stanna.

Sen är det kanske inte så hejsanhoppsan på alla plan. Helgen på yogalärarutbildningen öppnade en del dörrar jag aktat mej för. Jag var förberedd, men ändå inte. Ingen fulgråt, men ändå gråt. Lättnad blandat med vemod. Samtal och insikter. Kriyor och meditationer som virvlade runt i kroppen i flera dagar. Teori och anteckningar, som gav svar och förklaringar på sådant jag grunnat på ett bra tag nu.

De flesta går en yogalärarutbildning för att bli lärare, rent konkret. Många har inte suttit framför en klass innan utbildningen och börjar undervisa först när de är certifierade och klara. En del går utbildningen för att fördjupa sig på ett personligt plan. Det är de två största lägren. Så att säga. Jag har lugnt och metodiskt mediterat, funderat och diskuterat mej fram till att jag faktiskt tillhör en annan grupp. En verklig minoritet vågar jag påstå.

Den som följt mej på gamla bloggen kan kanske dra sig till minnes att jag för någon sommar sedan bestämde mej för att ta en undervisningsfri höst?! Jag kände instinktivt att jag behövde få dra mej tillbaka och bara ägna mej åt min egen yoga. Jag har i princip haft klasser sedan jag själv började yoga intensivt och det har varit tufft många gånger. Otillräcklighet och trötthet har varit ständiga följeslagare. Samtidigt har jag inte velat lämna bort undervisningen, då den ändå ger så mycket och utan alla mina klasser hade jag inte varit där jag är idag. Hursomhelst. Dendär sommaren beslöt jag mej för att ta time-out, men vad händer – jo, jag blir erbjuden en deltidstjänst som yogalärare inom det vi här kallar arbets- och medborgarinstitutet. Jag tar chansen, hoppar på tåget och plötsligt befinner jag mej i en intensiv period med mer klasser än någonsin förut. Tvärtemot mina innersta intentioner.

Sedan dess har en längtan ständigt pockat på uppmärksamhet. En längtan om lugn, ro och tid för min egen yoga. Där jag faktiskt bara ser mej själv och mina egna behov.

I helgen tändes verkligen lampan! Strålkastarljus på vad jag behöver göra, snart. Jag behöver dendär time-outen. I sanning. Hur fel i tiden det på något sätt kan upplevas och verka, så bankar mitt hjärta villkorslöst för dethär. Hela mitt system säger ja, ja, jaaa, det är dethär du ska göra. Du ska ta ansvar för dej själv nu. Du har gått denhär yogalärarutbildningen för att kunna dra dej tillbaka, boa in dej i det nya, stora som öppnats upp och välkomnat dej.

Jag har ju oroat mej för symptomen i höst, varit rädd för att min utmattningsdepression är på väg tillbaka. Den har lite försynt börjat knacka på och ävenom jag känner mej stark, så vet jag av erfarenhet att den plötsligt och oväntat med full kraft kan pressa sin skuldra mot dörren och störta in. I samtal med min ena lärare blev jag mjukt guidad i tanken att en gång för alla ta itu med dethär. Jag har via yogan bearbetat orsaken till att det blev som det blev när jag föll handlöst för snart åtta år sedan och utan yogan hade jag knappast tagit mej uppåt och framåt så fint som jag gjort. Ändå har en del aspekter lämnat kvar obearbetade och oåtgärdade. En del symptom kvarstår och kommer så förbli ända tills jag klämmer ut det sista. Som en slutgiltig åtgärd är fördjupning i yogan på ett allra högst egoistiskt, men ändå så väldigt naturligt, sätt. Lämna bort det som ligger mej väldigt, väldigt nära hjärtat – mina regelbundna klasser. För så länge jag kör jämsides med heltid och eget företag, finns ingen tid för vila och den återkoppling till själen jag behöver för att läkas helt.

Några drastiska åtgärder och akut inhibering av mina klasser är det inte fråga om. Det kommer att ske pö om pö under vårvinterns gång. Veckoklasser kommer att övergå i lite annan form, mer på workshopbasis och upplägget formas så att både jag och mina elever ska landa mjukt i förändringen. Hur det sedan i förlängningen blir har jag lämnat över i universums händer, det kommer ordna sig och det kommer bli bra. Jag har så mycket spännande som ligger och lurar i min maggrop och jag är övertygad om att dethär lite vemodiga är början på något mycket bättre. Mitt hjärta bultar stilla och tryggt, hela jag är förvissad om att fötterna börjat gå åt rätt håll. Inte ens tanken att det blev så bakvänt att min yogalärarutbildning verkar föra mej till att vila från undervisningen en tid, känns särskilt omtumlande längre. Sat Nam.

4 reaktioner på ”fötterna har börjat gå

  1. Så olika vägar man kan ta och att det ändå blir ”rätt” till slut. Skönt att läsa dina ord idag. Har liknande tankegångar men är ju ensam i min verksamhet och allt står och faller med mig. Även om jag orkar mycket mer så tänker jag på den där tiden som du skriver om, den där tiden för eftertanke och annat att fördjupa mig i. Stor kram!

  2. Så långt & fint du skriver. I höst hade jag samma fundering som du att jag borde ha en paus i undervisandet & bara prioritera min egen yoga. Men än så länge har det inte blivit av. Min undervisning hjälper mig också att hålla i min egen yoga. Det har även blivit uppehåll över sommaren & vid jul. Jag tror dock att det är viktigt att ta en paus ibland i undervisandet & sen komma tillbaka med full kraft & blom. Du är så klok. Kram

  3. Så glad att du lyssnar på dig själv! Du är faktiskt värd att ta time-out och bara ta hand om dig själv ett tag. Vem vet vad för bra saker som kommer att komma upp under dessa stunder i lugnet, i den egna yogan.
    Jag blir glad av att läsa här i eget syfte också för det känns som att sådant jag nu behöver läsa nu dyker upp både här och där. På bloggar, i tidningar och på tv.

    Den rätta vägen uppenbarar sig när man är redo!

    Värme och tusen kramar till dig fina! Och en underbar helg på det! ♥

  4. Åh, tack så innerligt för ord på vägen! Det är så konstigt – jag upplever både att det svajar och är stabilt på samma gång. …det är bara att sitta med det och sätta dendär ena foten framför den andra :)
    Kram på er!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s