när det stannar litegrann

I måndags fick jag känningar. I tisdags konstaterade jag faktum. Ett förargligt senfäste i vänster fot smärtar för varje steg jag tar. Överbelastning pga. lite väl roligt i både skidspår och längs med vägrenen. Ändå, tycker jag, har jag hållit tillbaka rätt bra, så jag skyller lite på löpskorna också och har provat mej fram till ett nytt par, som är på väg med posten. Tills dess gör jag rekommenderade övningar och avlastar så mycket jag kan.

Yoga är okej. Alla gånger. Till och med mer än bra för dylika besvär. Tar det ändå med lätt ro, dumt att deppa ner sig, jag mår ju bra annars. Bättre än på ett bra tag. Kände mej så stark i plankan ikväll och upplevde en helt ny sträckning i hunden. Gjorde ingen särskild serie, den yogade jag undan imorse, utan töjde och pushade bara tröttheten och segheten ur systemet. En gnutta vardagsmedvetenhet och det är lättare att hållas på banan igen. Vad är väl en trilskande sena. Allt är relativt.

Vila är inte så dumt. Det heller. Inte när vi packat upp ett gäng efterlängtade böcker på jobb – skulle liksom inte ha tid för annat nu. Helt perfekt att helgen är lös & ledig då. Att jag borde börja strukturera upp min instudering till sluttenten på yogalärarutbildningen låtsas jag inte om. Jag gör det sen. Ska bara…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s