bakhalt, men skönt!

Jag dras till havet. Till ställen där hela himlen syns. Fast någon närmare relation till det salta vattnet har jag inte, är varken båtägare eller har någon stuga på klipporna. Däremot känns det som att en längtan stillas varje gång jag närmar mej hav och vattnet öppnar sig mellan träden. Det första salta andetaget. Nu ligger vattnet stilla längs med kustremsan. Is och snö. Andetaget är inte salt, det är bara friskt. Lite småkyligt och sådär blåsigt, som det är vid vinterhav.

Spände fast skidorna idag, tillsammans med dottern, och åkte ut till en gammal lotsstation. Sportlov när det är som bäst. Kravlöst, men också svettigt. För som vi har stakat idag! Nästintill hopplöst att valla en sådan här dag, novis som man ändå är. Det är bara att trycka på istället. Funkar det också. Turen över isen var ändå inte särskilt lång och väl framme belöning i form av varm kakao och något okristligt sockrigt. Kolhydratladdning, harkel.

Så skönt.
Och bara det att få med sin truliga tweeniedotter börjar bli guld värt!

Nu har jag mättat mitt havsbehov för ett tag. Isarna är inte att lita på alls i år och jag är själaglad att jag ens fick komma ut en gång. Mättnad eller inte, hemma igen var jag inte beredd att sitta inne, utan tog mej an spåret härhemma runt knuten också. 10 km stakning till. Tur att jag mediterade imorse och rättade till mitt fokus, hade nog lagt mej ner och skrikit något fult i skidspåret annars. Bakhalt och triljoner barr. Men känslan när man sladdar in på gården igen är ju helt enkelt obetalbar. Bastun sen går inte av för hackor den heller. Eller kantarellsåsen.

Nöjd som attan. Jadå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s