att vara nära leran

Det må vara hur det vill med vädret. Man kan sucka över kölden, över blåsten och allt annat (o)väder, men vackrare och mer krispig vårvinter kan jag inte dra mej till minnes. Snövita vidder med glittrig skare. Ljus, ljus, ljus. Jag är liksom på laddning hela tiden. Det blinkar inte längre rött. Naturens dragningskraft, den rena urkraften. Bara att ösa ur.

Någon trädkramare är jag inte precis, men jag har ett stort behov av att vara ute. Ibland känner jag mej smått hopplös. Jag kan nästintill slå knut på mej för att få tid att vara utomhus. Det är så självklart för mej, ett basalt och starkt behov. Det går före mycket annat. Inte alltid jag blir förstådd, då jag prioriterar att vara ute. Inte bara för att springa eller promenera, det kan vara att påta i jorden eller bara stå lutad mot en varm södervägg.
Rotchakrabalansering indeed.

Märker att mina kilometrar längs vägar och skidspår i vinter har påverkat mej på djupet. Det handlar inte bara om att få upp flåset och att bli starkare, det handlar minst lika mycket om livskvalitet. Att vara nära sitt ursprung, nära leran. Ha nära till andetaget, till syret och alla dofter. Jag tycker inte heller om att röra mej ute med musik i öronen, det avskärmar mej. Jag upplever att jag går miste om så mycket. Jag vill höra min andning, jag vill höra naturen och jag vill vara i allt som hörs – om det så är trafik eller andra (o)ljud. Som meditation – att vara i allt. Inte stänga ute, inte tvinga in. Låta vara, bara vara.

Nu längtar jag till sommarmornarna. Då jag byltar på mej och går ut i växthuset för att yoga och meditera medan världen vaknar. I höstas använde jag ännu i september mitt glashus, så glad att jag kom på tanken att flytta ut under sommarmånaderna. Föreställer mej redan den första svala försommarmorgonen när jag går ut. Det är back to basics för mej. Det riktiga. Det viktiga.

Annonser

En reaktion på ”att vara nära leran

  1. Åh jag gillar också det där att vara utan något i öronen, jag har faktiskt aldrig hörlurar. Aldrig. För att jag inte vill, för att jag vill vara närvarande i det jag gör just då. Inget annat. Och leran, jorden, ibland när jag rensar ogräs så gräver jag långt ner med händerna i jorden och blir ful och jordig men det är så skönt! Växthuset låter som en dröm!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s