cykeln, armhävningarna och tacksamheten

Satte mej på cykeln igårkväll. Det är inte min tékopp egentligen. Har aldrig varit särskilt förtjust i att trampa mej fram, men jag gör det i princip varje dag mina korta kilometrar till och från jobb. Däremot är det inget jag sätter under kategori: träning. Vardagsmotion ja, men that’s it. Spontant kan jag ändå få för mej att cykla en runda, som igår. Har en nygammal cykel nu dessutom, tack syrran!, då dottern tagit över min (hm, jag är minst i huset vilken dag som helst!) och den är bekvämare än min förra, så kanske jag kommer mej ut lite oftare nu. Bra komplement till löpträningen och inte minst när jag ska reka vägar och kilometrar. Känner just nu att jag är aptrött på de vanliga rundorna, som jag gått längs i snart hundra år och nu springer i ur och skur. Faktum är ju också att ju mer man springer, desto längre rutter behövs… Och jag vill helst inte färdas samma väg fram och tillbaka, nej, en runda ska det vara.

Helt perfekt, hursomhelst, att få trampa ihjäl sig i motvind – tror banne mej det var motvind hela tiden fast jag svängde av hur många gånger som helst och bytte riktning! Uthållighet, här kommer jag liksom.

Färdigt uppvärmd gick det av bara farten att ta itu med mina armhävningar. Åh, vad jag jobbar med dem. Pur envishet. Vill klara av så många fler. Med bara tårna i golvet och stenhård kontakt med coremuskulaturen, inget häng i axlarna, ingen gamnacke. Raka, starka linjer alltigenom. För varje gång jag tränar känner jag hur muskelkontakten blir mer etablerad och hur jag klarar av att aktivera rätt muskler – så istället för att börja joxa med konstiga knyck, bita ihop och hålla andan klarar jag allt bättre av att aktivera det som ska aktiveras. Det är en magisk känsla, faktiskt, när man hittar rätt muskler och klarar ytterligare tre armhävningar, utan att ge avkall på tekniken. Sen låter jag vara osagt att det kanske inte alls är så tekniskt som jag inbillar mej att det är…

Så glad. Tacksam. Över rörelselyckan, träningslyckan och löplyckan. Att det så enkelt, ändå, gick att flika in det i livet. Fick utrymme. Hur det väcker något inom mej och gör det så mycket trevligare att vara jag. Så självklart att jag inte längre vill grotta ner mej i tröttheten, soffan och den heliga segheten. Att det går att förändra.

2 reaktioner på ”cykeln, armhävningarna och tacksamheten

  1. Du ger mig hopp!♥

  2. Fint så, kära du ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s