mina tankar kring löpning

Mitt och dotterns fredagsnöje var denhär backen. Regnigt, svettigt och roligt.

Att bli en löpare behöver inte vara så komplicerat. Det är en fälla man lätt hamnar i. Varit där, gjort det. Snöat in på pulsklockor, veckoprogram och stapplat fram med blodsmak i munnen. Däremot har jag aldrig ångrat dyra skor jag köpt, har slitit dem med hälsan och inget par har blivit stående på skohyllan oanvända. Har jag inte sprungit med dem, har jag åtminstone gått med dem. Mycket.
Så bra skor, ja. Resten, inte lika viktigt.

Denhär gången smög jag mej på löpningen. Tog köksvägen. Bestämde mej i absolut tysthet att börja på. Skippat allt vad veckoprogram heter, visserligen använt mej av pulsklockan (men inte haft bältet på mej en enda gång) för att ha lite koll på intervall-tider, men annars har jag gått på känsla.

Det kan säkert vara hur bra som helst att följa ett program, om man är den som behöver viss disciplin för att nå sitt mål. Är man som jag, däremot, så är det bara bra att inte vara så inrutad. Jag behöver oftast bromsa, jag går in för saker till hundraelva procent och följer jag dessutom uppspikade regler så är risken stor att glädjen försvinner.

Följ din egen rytm i början. Lyssnar du bara på din kropp (och din andning!) så vet du hur länge du kan springa utan att storkna – varva spring med promenad. Gör det på känsla, jogga långsamt. Verkligen långsamt. Oftast vet vi inte hur långsamt vi faktiskt ska springa, det ska inte vara blodsmak i munnen, det ska vara lufsande, skönt och inkännande. Ta dej tid att lyssna på andetaget, benens rytm. Lär känna ditt löpsteg och hur du landar på foten. Strunta i klockan, strunta i hur många lyktstolpar du lyckades springa förbi och strunta i de som springer förbi dej.

När du börjat känna dej själv bättre, vet ungefär hur länge du orkar springa långsamt, så kan du bli lite mer systematisk. Jobba mer på allvar med intervaller. Det innebär att du väljer ett intervall, ett rimligt, där du springer i jämn fart typ två minuter och promenerar fyra minuter. Upprepa så många du bestämt dej för och håll så jämn springfart som möjligt intervallerna igenom – det är poängen; att inte springa ihjäl dej första två intervallerna för att knappt orka ta tre steg de följande. Jämn fart, lär dej hushålla och lär dej din kropp. Igen.

Känns intervaller för allvarligt, så kör med fartlek. Du bestämmer dej för att springa som sjutton mellan två lyktstolpar, lufsa eller promenera mellan de två följande, för att sen rusha allt du bara kan uppför backen. Och så vidare. Fartlek. Tänk inte så mycket. Ta naturen till hjälp. Spring, gå, rusha, stå och flåsa en stund, vadsomhelst, men ha roligt och låt kroppen njuta av rörelse, nytänk och utmaningar.

Så det riktigt roliga. Backlöpning. Mums. Det gör dej stark, uthållig och jobbar på att utveckla ett bra löpsteg. Här kan du också läsa dej till femtielva varianter och upplägg. Gör det om det är sånt du går igång på. Jag gör det inte. Jag väljer en backe, ibland en kort & brant, ibland en lång & flack, ibland bara den som råkar komma i vägen när jag är på… vägen. Spring upp för backen, gå eller spring ner. Upprepa. Spring allt vad du orkar upp, med bröstkorgen strävande uppåt, framåt och med kraftig armpendling. Eller. Spring mer återhållsamt, segt (med hjärtat först och armarna med också här). Eller gå upp! Hur du tar dej ner bestämmer din ork och form. Bestäm dej för att göra detta tio gånger, tjugo gånger eller två gånger. Gör det. Jogga sen hem och var sjukt nöjd med dej själv.

Alltså. Löpning är inte att hålla samma fart, i samma växel, i samma antal kilometer tre gånger i veckan. Nej.gud.så.tråkigt. Löpning är att använda sin kropps kapacitet och ha roligt under tiden. Okej, det är inte alltid räkmacka, men jag kan lova att det är väldigt mycket roligare att variera och inte minst efter en tid märka hur mycket mer man orkar!

Dessutom är det tidseffektivt att inte ”bara springa”! Ett intervallpass behöver knappt ta 30 minuter och så är du skönt slut och genomtränad. Snöra på dej skorna, öppna dörren och gå ut. Jogga 3-5 minuter, intervallspring 4 minuter, gå/jogga lugnt 2 minuter, gör totalt 4 gånger i jämnt tempo – jogga ner 3-5 minuter. Gå in, ta av dej skorna, duscha. Var löjligt stolt.

Och jag upprepar.
Vi springer oftast för snabbt! Det är otroligt hur långsamt vi behöver lufsa fram för att bygga upp grundkonditionen och kroppen. Springer vi för snabbt (speciellt i början) skadar vi oss mycket lättare, vi bryter snarare ner oss än bygger upp oss och lusten tenderar att dala för varje gång foten stöter i marken. Hellre känn att du har mycket mer att ge än att du återvänder hem efter varje löprunda med dreglet hängande och smärta i knäna. Enjoy it istället. På riktigt.

(…nej jag är ingen löpguru, jag är en envis nybörjare, som gärna vill göra det svåra enklare!)

4 reaktioner på ”mina tankar kring löpning

  1. Å jogg. För mig måste det gå långsamt eftersom det för tillfällen bara finns två lägen: hurtig promenadtakt eller godmodigt lufs.
    yåz

  2. Ser att jag använt ordet jogg mera i texten än vad jag vill. Tycker.inte.om.ordet.men.fråga.inte.varför :) Gå, springa, löp. Typ.
    Hursomhelst. Bara det far framåt i den rätta, individuella takten ♥

  3. Bra bra! Jag är ingen direkt snabb löpare, och märker att jag tappar springlusten när jag hamnar i klockarundanträsket. När jag påminner mig om att det inte är hastigheten som definierar en ”riktig” löpare, så blir det så mycket mer lustfyllt!!

  4. Det ska vara roligt – förutom när det är tungt, men man springer ändå ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s