när man får en stämpel

Jag tycker inte om att bli stämplad som det eller det. Bli synonym med något jag gör eller arbetar med. Att mitt görande på något sätt skulle förklara vem jag är eller berättiga någon att placera mej i ett fack. Jag försöker själv aktivt komma ifrån detta evinnerliga sorterande och lobbar för att ingen ska behöva dömas eller bemötas på ett visst sätt för att man jobbar på ett visst ställe, har ett visst intresse eller vad det nu kan vara som belyser en sida hos en person. En sida!

Jag är inte bara mamma, inte bara bibliotekstant, inte bara yogini, inte bara wannabelöpare, inte bara intresserad av att påta i min trädgård… Jag är allt detdär. Och en hel del till. Jag älskar det. Jag trivs i den mångfald det ger mitt liv. I det jag kallar mitt förra liv brände det ut mej, för jag hade varken koll på hur min pranabank fungerar eller hur jag skulle välja mellan hötapparna. Idag är det de många sidorna, som ger mej energi och vila på samma gång. Jag är bra på att prioritera och jag är inte rädd för att leva sådär lite tvärtemot vad de flesta andra gör. Kärringen mot strömmen.

Något som sårar mej är att bli bemött med skygglapparna på. De lite räddhågsna människorna, besserwissrarna, som öppnar munnen snabbare än deras hjärna hinner med. Frågorna om varför jag bara tycks springa nu och inte har tid med att hålla yogaklasser. Du förstår väl att inte träna när du är förkyld. Orkar du nog med ditt heltidsarbete bland böckerna, borde du inte prioritera vila när du är ledig och inte flänga runt nejden med din yoga – och nu, gudförbarme, löparskola dessutom. Ska det nu vara nödvändigt att träna så mycket. Var det inte du som var så trädgårdsintresserad, hinner du nog med det nu när du har så mycket annat på gång.
Frågor. Frågor. Frågor. Höjda ögonbryn. Vad är det som driver fram detta egentligen? Jag har personligen inget behov av att ifrågasätta någon medmänniskas val. Vill någon träna tio timmar i veckan, fine with me. Åker någon iväg på en triathlontävling med 39-graders feber, fine with me. Slutar någon hängiven yogi plötsligt dyka upp på mina yogaklasser, fine with me. Jag kan kanske tycka något, eller till och med mycket, men jag känner aldrig eller ytterst sällan behov av att konfrontera personen ifråga. Det är liksom inte min sak.

För jag påminner mej ständigt om att jag inte vet ett dugg. Egentligen. Jag har bara blivit tilldelad brottstycken av en lång historia. Utifrån det är det varken min sak att bedöma eller döma. Live and let live.

Något i mej dundrar till när jag lyfter fram detta. Dendär lilla, förhatliga känslan av att inte vara som alla andra. Lite märkvärdig och konstig. Tankar kring varför jag reagerar som jag gör när någon stövlar fram till mej och ställer dedär frågorna, ibland rakt ut och ibland inlindat i bomull. Det sårar oavsett, för jag är trött på att försvara mej. Mina prioriteringar står för mej och det vill jag ha respekt för. Ingen annan än jag kan leva mitt liv och jag vill ordna mitt liv så att det helt enkelt blir alldeles ljuvligt att leva i! I det livet finns min yoga, som den stadigaste grund (fast den kanske inte syns så tydligt alla gånger) och där finns min mammaroll, min träningsglädje, lyckan att vistas utomhus, läsa böcker, jobba med böcker, skriva, ja, allt detdär som blir min livsväv. Så jag säger som Yogi Bhajan: ”So please take away the ghost of your life and stop chasing round. Consolidate. Concentrate. Be you. And may all the peace and peaceful environments, prosperity approach you forever. Sat Nam”

9 reaktioner på ”när man får en stämpel

  1. Var tvungen att tänka ett varv innan jag kommenterade. Känner igen mig från förr, då jag har jobbat med äldre kvinnor som hade åsikter om det mesta, energitjuvar. Fast jag tror att det bottnade i min vilja att vara lite till lags & vara duktig. Så länge jag blev arg över kommentarerna hade de lite makt över mig. Vet inte om jag är så mycket klokare idag eller om det är så att jag inte träffar på den sortens människor så ofta. Consolidate, concentrate ljuder ofta i mitt huvud speciellt när jag undervisar. Tusen tack för att du förmedlade den till mig. & glad över att du är just du, Nina! Kram

  2. Tummen upp! Stay strong du härliga yoginisyster! ♥
    Stor kram

  3. Jag såg en del av kommentarerna och första jag tänkte på var avundsjukan. För hur har någon annan rätt att kommentera om träning när man är sjuk. Man vet väl bäst själv. Det är så typiskt folk. Man fastnar i gamla mönster o har det allmänt tråkigt. Jag har ju följt med dig länge, så jag minns. Jag är inte avudnsjuk utan jag beundrar dig o hoppas jag en dag ska finna den där energin o glädjen du hittade. Att du har många bollar i luften är så himla inspirerande. Heja!

  4. Jag tänkte jante. Du ska icke tro att du kan göra hur mycket som helst, eller ens vad du vill. Ledsamt när det är på det viset, tycker du ska säga till åt de som uppför sig på det sättet. Ja, kanske det är frågan om någon typ av välmening men isåfall en missriktad sådan.
    Åz

  5. Er feedback är som mumma för ögon, öron och ♥!
    En del dagar står man stadigare och bryr sig inte, andra dagar sårar det mer. Och det är väl så att när man är i en känsligare fas av livet (många förändringar på gång), så känns det mer att bli ifrågasatt och kommenterad.

    Men bara att få skriva av sig gör underverk för själen, tack sköna människor!

  6. Vilken bra text! Jag läser och tänker att vi nog är systrar och på ett plan är vi ju alla det, men ändå… Heja dig som vågar gå emot strömmen men följa ditt eget flöde!

    Kram Sara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s