precis sådär härligt

Att jag skulle fixa dethär med löpning har långtifrån varit en självklarhet. Visst, jag har alltid haft mer eller mindre spring i benen, men särskilt mycket uthållighet eller sunt förnuft har inte funnits med i bilden. Sprungit hellre än bra liksom. Och aldrig tyckt om att bli varm, svettig och få blodsmak i munnen. Om det är något jag varit, och fortfarande är, bra på är det att maska. Ta den enkla vägen. Inte utmana mej själv tillräckligt. Ge upp. Kasta in handduken. Göra allt för att slippa bli just varm, svettig och få blodsmak i munnen.

Mina tidigare löpförsök har i stort sett mynnat ut i att jag fått världens huvudvärk (jobbat med för hög puls för länge), benhinneinflammation (gått ut för hårt, för snabbt och med för dåliga skor) och ont i ländryggen. Det var innan min kroppsmedvetenhet fick huvudet över vattenytan.

Innan kroppsmedvetenheten kunde jag inte läsa av min kropp i tid. Jag kunde inte andas rätt. Och jag hade inte bålstabilitet.

Nu har jag detdär. Banne mej. Det är med en helt annan känsla jag snörar på mej löpskorna och springer iväg. Jag kan ta till mej teknik och anamma den. Fast jag har inte vågat filma mitt löpsteg ännu, tänker att jag vill bespara mej det nederlaget någon vecka till – medan jag fortsätter slipa på fotisättning, höftjobb, armpendling och linjering. Nej, det är inte så avancerat som det låter! Det är bara roligt på ett nybörjarnördigt sätt. Allra roligast är det de kilometrar då kroppen bara jobbar på och jag är någon annanstans i mina tankar. Andra andningen, som bekant. Precis sådär härligt som jag tänkt att löpning måste bara – meditation i rörelse. Amen.

4 reaktioner på ”precis sådär härligt

  1. Ta mig tusan om jag inte sitter och blir lite sugen på att springa…bästa att inta soffan snabbt ;)

  2. Skratt! Du hittar dej säkert snart på någon väg, någonstans… utan att ha vetat om hur du kom dej dit, fötterna bara pallrade sig iväg ;)

  3. På något konstigt sätt blir jag lite provocerad av dina löpinlägg :) Det skaver i mig. jag har aldrig lyckats hitta någon glädje i att springa. Jag måste ju ha haft det som barn tänker jag. När jag drömmer mardrömmar springer jag alltid för sakta, fastnar liksom. Kanske dags att göra något åt det där gnagandet inombords. Jag läser hos dig och ser var det landar!

  4. Känns lite fint, sådär, att kunna provocera med några ord :) Och du ska veta att jag känner igen det! Är det något jag själv blir provocerad av, så har jag lärt mej att det kan löna sig att titta lite noggrannare på det – fast jag helst gick och gömde mej nånstans :)
    Vi landar där vi ska! ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s