mitt spring. och ditt!

  
                                               

Efter ett drygt halvår i löpskorna börjar jag få koll på en del mönster. Hur jag påverkas, hur jag springer och varför det är som det är ibland längs med vägen. En sak är kanske tydligast av allt – hur väl min kropp anpassat sig till löpningen och att själen också hunnit med, hur flummigt det än kan verka. Sen får jag ofta påminna mej själv om att jag gör inte dethär för att tävla om medaljerna vid pärleporten, utan jag gör det för att jag tycker det är så himla roligt! Min enda medtävlande är mej själv och det mår jag till och med bra av – hon får mej att kliva ut ur bekvämlighetszonen och hon peppar mej med nya idéer så inspirationen får fortsätta finnas där.

Det som däremot känns som min utmaning är att komma fram till hurudan löpare jag är. Förut har jag trott att det är det snabba, explosiva som är min grej, men så känns det inte idag. Istället fajtas jag med att vara trögstartad och långsam. Det vill sig liksom inte när jag trycker på och försöker få upp farten. Det inte heller sällan jag är beredd att kasta in handduken när jag bara kommit en kilometer hemifrån – skenbenen svider, andningen piper och kroppen känns som en betongklump. Då får jag verkligen skrapa ihop all karaktär jag någonsin haft i mitt liv för att fortsätta springa.
För jag vet. Kommer jag bara uppemot fyra, fem kilometer så lossnar det. Då landar andetaget, benhinnekänningarna är som bortblåsta och fötterna trummar snällt där under mej. Fråga mej vid 4 km hur jag har det och du riskerar se mitt långfinger i en obscen gest. Fråga mej vid 10 eller 15 km och jag gör tummen upp. Det rullar bara på. Visst, jag blir stum i benen ibland och såklart både svettig och trött, men det är bra feeling på det hela taget.
Är det ett tecken på att det finns mer av en långdistansare i mej?
Jag vet också att jag njuter så mycket mer på grusväg och skogsstigar än att springa på asfalt. Cyklar hellre transportsträckan till naturstigen än nöter asfalten. Att nöta asfalt/plant underlag är sporrande om man vill ha koll på sina tider och tränar inför ett specifikt lopp med just det underlaget. I terrängen går det långsammare, för du har ett mer spännande underlag att hela tiden parera med. Jag kan glömma det när jag i min nördighet jämför kilometertider – att det inte är jämförbart i tid, men däremot i upplevelse. För mej är asfaltupplevelsen platt! Småvägarna & skogsstigarna ger alltigenom en mer njutbar känsla.
Är dethär ett tecken på att jag snart måste investera i ett par trailskor? Snart ligger blöta löv och barr på stigarna, som kräver bättre grepp i skon än vad vanliga dojjor erbjuder.
Jag vet också att jag kräver omväxling. På tal om bekvämlighetszonen. Jag lufsar helst runt i myspys och lagom, finns inte särskilt mycket Nordic Military Training över mej. Därför behöver jag planera och sätta in kvalitetspass varje vecka, annars njutspringer jag bara min 10 km-runda och är nöjd så. Värsta pinan är intervaller, något jag fortfarande behöver (och vill) lära mej mer om. Korta, explosiva rusher, som kör igång mej och gör mej förbannad har bäst effekt. Längre, plågsamma som gör mej kräkfärdig har också effekt. Jag märker ju resultat när jag ”testkör” mina vanliga rundor sen. Men jag borde ha bättre struktur och mer kunskap. Så jag funderar på att göra något då läskigt som att anlita en online PT för att ett tag gå all in med dethär. Vet bara inte om jag vågar, är ju liksom lite rädd om min glädje och vill inte den ska gå förlorad om det blir för seriöst. Samtidigt, varför fega?!
Jag är också nyfiken på Din löpning. Jag vet att flera av er som läser –och ni börjar bli många oj!- springer en del – jag vill veta och tar jättegärna del av din resa i löpskorna. Var började du och var är du idag?
Inspirera mej och alla andra som läser! Jag kan sammanfatta i ett inlägg sen, så shoot!

8 reaktioner på ”mitt spring. och ditt!

  1. Sch säg inget men jag har med makens hjälp köpt ett par löpskor….hehehe! ;)

  2. Gå med the flow ;) …eller nej, spring!!

  3. Jag blir så inspirerad av din löpning och det känns som en perfekt kombination för mig löpning och yoga om jag får vara frisk och i mitt rätta jag.Jag började lite smått innan semestern och det kändes riktigt bra och jag var så lycklig över mina 3 km efter jag knappt kunnat gå den sträckan under min sjukdomstid. Ska ta tag i det igen nu. Det är så kul och känslan när man kommer lite längre hela tiden.

    Kram Lotta

  4. Visst gör det. Det är verkligen den kombo, som jag väntat på ska klampa in i mitt liv :)
    Ett steg i taget fina du! KRAM

  5. Jag har precis läst Heja Heja av Martina Haag, tycker hon har samma funderingar som du. Rekommenderas:-). Själv springer jag mest korta ruscher i mina foppa på promenaderna.. härlig barfotakänsla faktiskt. Hoppas att jag ska komma igång så småningom men prioriterar yogan nu. Tycker mycket om att läsa om din nya passion!! Stora kramen

  6. Springet behöver få komma av sig självt, inte bli påklistrat som ytterligare ett måste – det gör ingen glad. Låter helt perfekt med pulshöjare helt apropå under promenaden, exakt där ska man börja. Kram Ulrika!

  7. Jag är som du, kommer igång som bäst efter 6-7 kilometer så där. När jag är i form. Just nu räcker det att omma dit och några till, men springa långt och länge är det mest njutningsfulla jag vet. Egentligen.

  8. Jag visste väl att jag inte var ensam om det ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s