jag fortsätter längs med vägen

                             

  

Jag skriver inte sådär jättemycket om yoga just nu. Egentligen behöver jag inte förklara mej, men det känns ändå som att det vill bli sagt. Min fåordighet är ett högst medvetet val. Jag har yogabloggat i sex år exakt, började i juli -07, inte här utan på ett annat ställe. Skrivit har jag gjort i hela mitt liv, det är en livsnödvändighet, men att ta steget att outa mej i en blogg har inte alltid varit självklart. Det finns en hudlöshet, som skrämmer mej ibland och när något (eller någon) kommer för nära är det lite läskigt att veta allt finns online. Allt.
Yoga är något av det mest personliga. Så nära livskärnan. Ibland har det varit lätt att dela, ibland har jag fått krama ut orden med bara för att-känsla. Detdär med att skriva av sig har fått ett en helt ny innebörd. När jag brottats med större frågor, vägval och annat omvälvande har delandet varit lätt. Eller. Kanske inte lätt, men det har funnit djupare substans att ta av. I det mer lättsamma, när yogamattan rullats ut lika självklart som jag borstar tänderna varje dag, är det faktiskt lite svårare att få till texter.
Var är jag nu då? Är det svåra tider eller är det tandborstläge? Både och. Fast snarare är det. Det är precis som det ska vara. I tio år har yogan funnits i mitt liv. I tio år har jag bjudit in till förändring. Nu skördar jag. Jag är äntligen i ett liv, som jag är tillfreds med. Jag tänker ofta att shit, vilken kamp det varit. Hur tungt de facto det är att bli medveten och tvingas ta itu med allt, allt, allt. Går inte att gömma sig någonstans, det är ett evinnerligt skyfflande. Mocka dynga. Men också en ständig närvaro av ljus. Av tillit och omhändertagande. Att jag inte bara är lämnad åt slumpen, utan allt är utstakat och komplett – jag behöver bara vara lyhörd och öppen.
Särskilt sedan Kundaliniyogan klampade in i mitt liv. Pang! Rätt in i hjärtat och inget blev sig likt. Det är lite mer än två år sedan nu. Två år av hårt jobb. Aldrig varit tuffare. Aldrig varit mer fantastiskt.
Faktum är att jag stängt av mycket de senaste åren. Har inte kunnat göra annat. Vänt ut och in på mej själv, ja hela mitt liv. Inte funnits utrymme för något annat. All tid har gått åt till det yogiska arbetet, både det egna och så alla klasser som jag hållit jämsides. Att jag ens fungerat som mamma, fru, väninna och arbetstagare är en gåta. Faktiskt. För jo, det finns en smula grottvarning över yogan – den är högst nödvändig för utvecklingens skull, men kan vara förödande för livsglädjens skull. Om och om igen har jag påmint mej om att vi är själar på besök här för en mänsklig upplevelse, inte tvärtom.
Så varför jag inte skriver och delar så värst dessa månader, är att jag landar. Jag landar småningom efter en tio år lång resa. Där yogan gått från att uppta i princip all min tankeverksamhet och vakna tid, till att finnas där som det nav jag alltid strävat efter. En stabil grund. En mittpunkt. En självklarhet. En självklarhet, som inte behöver förklaras, skärskådas och analyseras i minsta molekyl. Med det inte sagt att arbetet är färdigt, avklarat och fått sin punkt. Nejgudnej. Det är en livslång resa och medvetenhet. Däremot har jag, för nu, inget behov av att bevisa att yogan finns i mitt liv. Den är mitt liv.
Och jag känner att jag för första gången på många, många år har utrymme för annat än den inre resan. Den tär och tar tid. Den är nödvändig, men krävande. Jag stänger inte dörren, men jag står inte heller och dörrvaktar – det som ska komma, det kommer ändå. Jag behöver inte ha garden uppe. Jag kan slappna av. Jag kan fortsätta längs med vägen, den för mej dit jag ska. Sat Nam.

7 reaktioner på ”jag fortsätter längs med vägen

  1. Ha en underbar resa!
    Sat Nam

  2. Jamen visst är det så. Att när man bloggat några år om sin inre resa kan man upptäcka att det som kommer det visar sig i olika skepnader, likt men ändå inte. Och allt måste inte delas. Det är min känsla idag. En del saker går ju inte ens att formulera eller sätta ord på. Men jag som läst dig så länge och tycker så mycket om det du skriver kan känna att du verkligen landat. På ett annat sätt. Kanske när du började löpträna som allt föll på plats? Kramar och kramar

  3. Jag är glad bara du skriver! om yoga eller annat.. Kram

  4. Livet är ju en resa, vägar stängs och dörrar öppnas. Hoppas allt faller på plats för dig!

  5. Detta var fantastiskt att läsa!

  6. Du är ju bara för underbar. En enorm inspirationskälla. Tänk att livet baxade mig tillbaka till lilla Jakobstad. Och sen öppnade havet av fantastiska läkemedel, möjligheter och lärare. Jag är så tacksam över att få ha dig som lärare. Både i yogan och livet. Tack & Kram. Sat Nam.

  7. Tacksam för era ord, Sat Nam Wahe Guru!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s