same same

Man pratar om runner’s high och att springa kan vara som meditation. Jag blir bara mer och mer benägen att hålla med. Då syftar jag inte enbart på de smått magiska stunder då man nästa flyger fram (händer ju inte sju gånger i veckan precis) eller när tankarna bara existerar utan inbördes rangordning. Nej, just idag var jag tvungen att skratta högt medan jag sprang.

Plötsligt kommer jag på mej med att behöva rätta till hårtofsen för n:te gången, klia bakom knäet lika många gånger och hade en obändlig lust att behöva stretcha vaderna varje kilometer.
Aha. Exakt. Där var den igen. Rastlösheten.
Dendär samma som sitter bredvid mej på yogamattan och stör min meditation. Som gör allt för att jag inte ska gå inåt, lyssna, koncentrera mej. Ta itu med. Så lustigt det är. Så lika det kan vara. Fast det visste jag ju redan. Att springandet är en förlängning av min kropp, min andning, min yoga, min meditation. Same same. Självklart ska samma demoner ge sig tillkänna. Nu blir det till att jobba pannben. Bara göra. Bara springa. Låta det klia och låta vaderna vara lite stela, de lär ju inte trilla av mej. Lika lite som jag exploderar om jag inte får röra mej när jag mediterar. När jag sitter stilla och allt som kan domna domnar och allt som kan klia gör det.
Men ändå sitta kvar.
Ändå springa vidare.
Same same.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s