längta bort

Jag har nästan alltid haft en längtan bort, som om jag inte riktigt sett det som finns rakt framför näsan på mej. Haft en rastlöshet i mej. Ni vet – tron att gräset säkert är grönare någon annanstans. Jag brukar säga att jag är född i fel land. Kanske till och med på fel breddgrad. Liksom intalat mej att det blev fel från första början. Försökt hitta något att skylla på. Eller någon.

Sånt är tungt. Jag inser ju det nu. Förut fanns bara inte på kartan att det var något jag kunde förändra. Trodde liksom att enda sättet att lösa det på var att sälja allt jag äger och fly – inte att ta itu med de känslor, tankar och övertygelser som gjort det jobbigt att vara i mitt eget skinn. Varför mitt längta bort alltid varit så starkt närvarande har nog ingen enkel förklaring, det är något som fyllts på med åren och i grunden varit ett skydd mot osäkerhet och otrygghet. Lite som att man släcker små eldar vartefter, istället för att gå till grunden med problemet.

Inte förrän jag fick in yogarutin varje dag fick jag rätsida på rastlösheten. Inte förrän jag verkligen gick till grunden med mej själv. Vartefter har perspektivet förändrats och det är inte längre så svajigt i roten eller otryggt i hjärtat. Jag är väldigt mycket mer fine med allt. Vågar se det vackra på den plats, inte bara bokstavligt, jag är just nu. För det handlar också om mod. Att våga vara hemma där hjärtat är.

Inte heller förrän jag vågade andas djupt gick det att sluta längta bort. För andetaget skalar bort onödig oro, ångest och förvirring. När man vågar stanna kvar, oavsett vad som kommer upp. För mej handlade det mest om det. Hitta modet att ta itu med osäkerheten och känslan av att inte duga – verkade så mycket lättare att fly och börja om någon annanstans. Som om en palm lutande över en vit strand skulle få mej att må bra?! Idag känns tanken nästintill absurd. Vad trodde jag och vad visste jag. Okej för att vit sand är välgörande i stunden, men den är inte på något sätt avgörande för att jag ska må bra i mej själv.

Nej, längtan bort är en spegel på ett oroligt hjärta.
Som bara kan bli tryggt om det blir omhändertaget och sett.

22 reaktioner på ”längta bort

  1. Jag blir så glad, när jag läser dina ord. Jag har haft precis samma känsla i perioder i mitt liv. Jagat förändring och längtat bort. Och så. I sommar, förlorade en vän sitt barn i en olycka. Det har verkligen skakat om mig i grunden, och känslan av att stanna upp, och vara här och nu, eftersom ingen vet vad som ligger framför oss, är viktigare och mer självklar än det någonsin varit. Det fick mig att stanna. Och precis som du säger, vara hemma där hjärtat är.

  2. Stor kram till dej! Att förlora någon är som att själv dö en smula och när vi läker blir vi starkare – så ser jag det. Och plötsligt blir det så uppenbart vad mjuka värderingar är. Sat Nam.

  3. Fint och tänkvärt skrivet! Tack!

  4. Tack för dina ord!

  5. känner igen mig.
    Vackert skrivet!
    Kram

  6. Du formulerar dig klockrent som vanligt! Och jag tänker också att det inte bara handlar om platser. Utan om – bara jag tappar de där kilona, bara vi kan köpa det där huset, tänk om jag ändå fick det där jobbet – då skulle allt bli bra. Men att skala ner är verkligen något som man inte kommer undan när man yogar, och tänk så skönt det är!

  7. Visst handlar det om mer än bara platser! Men för mej har det handlat mer, mycket och mest om känslan av att inte vara hemma här, utan tro att bara jag kom mej härifrån skulle jag få det perfekta livet. Nu står jag här och är hemma här. Äntligen.

  8. Så fint Nina. Välkommen hem♥

  9. Så fint du skriver och vad skönt att du känner att hittat hem. Kan känna igen mig,en känsla av oro som ligger där och skaver.Även om det inte just har varit platsen för mig, utan ”om jag bara löser det här så kommer det att bli bra” Har kommit till Insikt varför jag gör det, men att stå stabil och våga vara kvar är lättare vissa dagar än andra. Men yogan sköter jobbet <3

    Kram Lotta

  10. Nickar igenkännande. Där har jag varit och där är jag fortfarande till viss del. Men nu jobbar jag med det. Dags att se rastlösheten i vitögat. :)
    Kram yoginisyster <3

  11. Absolut, yoga är nyckeln. Återigen.
    KRAM

  12. Där sade du nåt! Face it liksom!
    Kram sis!

  13. Hej Nina!!

    Vad fint du skriver!!
    Jag känner igen mig i allt det du skriver här ovan om att känns rastlöshet,va så orolig att det bara kryper i kroppen & vakna med en ångest som inre ens går att beskriva & för oron att inte duga.
    Ibland känns det som jag håller på att bli knäpp!!
    Hur gjorde du för att börja förändra?!vad var första steget?!

    Ha en underbar dag idag!

  14. Hej Alexandra!
    Jag kan inte peka på något första steg – eller jo, det kan jag. Jag började yoga då för 10 år sedan. Ingen quickfix i världen kan åstadkomma det som yoga kan. Det tar tid, men det är värt all tid. I allra högsta grad handlar det om att stilla sig, våga sitta still (helt konkret alltså!) och andas. Börja där. I stillheten. Låt det ta tid. Det kommer!
    ♥♥♥

  15. Tack Nina! Känner igen mig men faktiskt har jag precis som du kommit vidare med denna längtan, litegrann i alla fall!Det handlar nog om att hitta sin plats i sitt innersta, i sitt hjärta för att stilla längtan… Vad jag fortfarande brottas med är en gnutta av rastlöshet, i att vilja göra saker, känna engagemang, vara på ”g” etc. Ibland vet jag inte om jag bara ska acceptera denna sida och se det som en del av min personlighet…. Hur tänker du där?

  16. Jag tror att en gnutta rastlöshet är ett sunt tecken på livslust och som ett extra bränsle, eller driv, för saker som gör livet ännu roligare. Tänker att den dag jag sätter mej ner och inte vill någonting, då har nog en viktig del av mej gått förlorad. Så jag ser det som en godbit(!) av personligheten ;)
    Kramis på dej!

  17. Fint skrivet! Jag känner verkligen igen mig. Hoppas att jag med hjälp av bland annat yoga ska hitta hem och lära mig att älska mig själv. Det är inte lätt, har jobbat med mig själv i mer än 10 år på olika sätt men ändå finns min dåliga självkänsla kvar, verkar sitta djupt djupt… men skam den som ger sig.
    Kram

  18. Tack!
    Det tar tid, men är så värt det. ”Do your practice…” är så sant!

  19. ”Jag har nästan alltid haft en längtan bort, som om jag inte riktigt sett det som finns rakt framför näsan på mej. Haft en rastlöshet i mej. Ni vet – tron att gräset säkert är grönare någon annanstans.”

    Jag känner igen mig så sjukt mycket!
    Inget är någonsin tillräckligt bra.
    Med yogan märker jag att jag tar små steg i rätt riktning, mot kärlek och acceptans.

    Bra skrivet!

  20. Tack ♥
    Alltid lika välgörande, när man skriver ur hjärtat, att inse man är aldrig ensam om sina tankar och grubblerier!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s