stillhet vs rörelse

                            

 

Från djupt material och absolut stillhet, till mjölksyra. Tuggat backe och spånbana ikväll. Tuuungt. Kvinnan på bilden har allt att göra med texten, men ger inte rättvisa åt hästjobbet strax innan. Jag var betydligt svettigare och mer slutkörd än vad bilden förtäljer. Spånbanan är belägen på en av de få kullar vi har här, i anknytning till skidstugan. Den upptrampade stigen längs med slingan skvallrar om att jag inte är den enda som höjt pulsen där i sommar.
Min högra axel börjar klara av större belastning (jag jobbar duktigt med triggerpointbehandling på egen hand) och när benen gjort sitt fick magen, ryggen och armarna sin beskärda del. TRX is da shit, slår all coreträning jag någonsin ägnat mej åt. Är inte ett dugg intresserad av situps, crunches, rygglyft och allt vad det heter, nej, jag vill involvera så mycket kropp som möjligt när jag tränar. Funktionellt, starkt och fokuserat. 
Att jag skulle mäkta med mjölksyra, som jag gör idag känns som värsta vinsten. Jag är den som slängt in handduken genast det blivit jobbigt, ens bara litegrann. Viljan har funnits, men inte motivationen att fortsätta. Nu är kampen annorlunda och jag har ett helt annat driv. Det känns som att jag investerar klokt – i mej själv och min kropp. Och att både se och känna resultaten är mer än bonus, det är en grym vinst!
Annonser

10 reaktioner på ”stillhet vs rörelse

  1. Heja! Heja! Du har verkligen kommit långt under året som gått. :)
    Kramar till dig!

  2. Känns som att jag är där jag ska vara. Exakt. Just nu.
    Kram tillbaka, en varm och innerlig!

  3. Ah du alltså! Amen på det!

  4. Värsta träningstjejen. Stor inspiration för mig♥

  5. Det bjuder jag på :)
    Amen!

  6. Jamen, det är ju så roligt och spännande och härligt nytt!
    Love Ulrika!

  7. Så sugen på TRX!!! tror jag ska klicka hem ett :)KRAAM!!

  8. Gör det!
    Eller fixa själv med remmar från Biltema eller motsvarande ;)

  9. ”Jag är den som slängt in handduken genast det blivit jobbigt, ens bara litegrann. Viljan har funnits, men inte motivationen att fortsätta.”

    Det där är jag. När det blir jobbigt så vänder jag vad det än handlar om. Springer med huvudet i väggen åt ett annat håll. Är inte alls bekväm med att vara obekväm. Nu försöker jag vänja mig ett steg i taget. Men det är en så svår balansgång. Jag har ju kört mig slut. För att jag sprungit för hårt på fel vägar. Och nu är det svårt att veta när jag ska stiga ur den bekväma zonen och när energin verkligen inte finns där.

    Hm. Det där är en riktigt svår en. Kanske jag först ska lära mig att inte behöva prestera och sedan börja gå sakta men säkert utanför linjerna. Men den balansgången kommer knappast att sitta stabilt någonsin.

    Tack för tankeinspis. Jag är inte springredo ännu. Men tycker det är kul att läsa. Springa är så fantastiskt.

    Ps. Jag trodde aldrig att du hade varit en som slängde in handduken. Ah. Fördomar.

    KRAM!

  10. Så härligt med din långa kommentar!
    Du skulle bara veta hur många handdukar jag lämnat efter mej, men jag tänker sällan på dem numera. Finns nya fräscha i skåpet! Så du, vänta bara – och vänta in dej själv, du har snart kraften och lusten tillbaks. Kram bästa, bästa Pamela!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s