att vara yogi. och människa.

Skalet till en rock’n’rollig själ.

Jag funderar en del på dethär med att vara yogi (med risk för att jag upprepar mej). Vad det innebär. Hur det eventuellt förändrar och omdanar. För visst händer något när yogan blir en allt viktigare del av livet. Den smidigare och starkare kroppen tackar. Andningsapparaten tackar. Metabolismsystemet tackar. Nervsystemet tackar. Endokrina systemet tackar. Ja, listan är hur lång som helst. På det fysiska och på det, i alla fall något så när, påtagliga planet. Vad som händer där allra längst inuti är däremot svårare att väga och mäta.

En måttstock är ju frågan:  vad är det du gör, som får dej att se så fräsch och livsglad ut?  Många förväntar sig att man svarar ett visst vitamintillskott eller att man börjat springa maraton, eller bådadera. Liksom något konkret och rejält. Det kan bli ett tyst ögonblick då man svarar yoga & meditation.

Så finns den andra aspekten, som jag känner att jag fajtas mer med än att blir tillfrågad om vilket preparat jag pudrar min müsli med. Det är hur jag förhåller mej till en del högst mänskliga grejer. Kort och gott. Att jag dricker och njuter hejdlöst av kaffe. Till exempel. Och att jag är väldigt glapp i käften och levererar en del grodor och skitsnack den tid på dygnet jag är vaken – som om jag inte visste bättre. Hur jag rätt ofta upplever att jag inte riktigt kan hålla med och anamma de allra mjukaste värderingarna, som går  mot det gröna hållet  om du förstår hur jag menar. En del av mina åsikter, som kanske inte upplevs som helt rumsrena i yogiska rum. Att jag är uppväxt på landet och ett liv i absolut närhet till naturen, med allt vad gäller jakt, fiske, viltvård, kötthantering, jordbruk, ja, skit under naglarna och stövlarna alltså. Hur naturligt det är, men hur fel det kan bli när saker rycks ur sitt sammanhang.

Hur otroligt mänsklig man ändå är som yogi. Och jag vill inte vara något annat heller. Jag vill stå precis här, i mina skor. Ha det liv jag har. Med alla fel, brister och mänskliga olater. Bara tanken att behöva förändra mej till något oigenkännligt finns inte. Sträva mot att sväva en decimeter ovanför marken ligger inte för mej. Inte att leva på små frön och gräs heller (ironisk tunga dras jag ju också med). Eller gå långsamt, prata långsamt och mynta Di Leva-fraser på löpande band. Missförstå mej rätt, det är inget fel med det, men det är inte jag att bli någon annan än den jag är.

Jag rycks också med. I känslor. Ja herregud vad jag gör! Som något löst i vinden, gormar, gråter och kiknar av skratt om vartannat. Har åsikter och tycker en massa. Gör bort mej och sårar oavsiktligt. Får i mej för mycket socker ibland. Kaffe likaså. Äter kött igen, men väljer med omsorg och köper från ekologisk gårdsbutik. Och det är det jag menar – att vara yogi är att göra medvetna val. Och misstag. Det finns inget perfekt över att ägna sig åt yoga. Att det per automatik skulle skära bort det som anses mänskligt och världsligt. Nej, jag vill vara högst mänsklig. Närvarande i mitt liv. Kvinna, yogini, finlandssvensk, mamma, fru, löpare, arbetstagare, en sucker för snygga armmuskler, glappkäftad, kortstubinad… allt dethär. Det är mitt liv. Det är sådan jag är.

Och jag får faktiskt lust ibland att skaka av mej föreställningar och gamla bilder av mej själv. Det känns så förlegat med sånt. Jag är och kommer nog alltid vara lite rock’n’rollig i själen och det kan inte hjälpas, men det syns utåt också.

Sen är det något helt annat när jag tonar in i yogan. På min matta och i mina klasser. Då förändras vibrationen och kontakten till det själsliga gör att allt annat tonas ner. Allt. Just i de stunderna är det allmänmänskliga satt åt sidan, och det är så det ska vara.

Att vara yogi är att vara människa.

14 reaktioner på ”att vara yogi. och människa.

  1. Alltid lika kolk. : )

  2. Å så befriande att läsa här idag.jag kämpar ju febrilt med att vara yogisk.
    Tack!
    Kram

  3. Så sant bästa bästa Nina :) Och jag är inte yogisk om man ska dricka grönt te och le harmoniskt. Jag är träningsgalningen som slutat kämpa emot mitt beroende av hantlar, slutat oroa mig för att nån ser mig med ett glas vin, erkänner villigt att jag själv går balansgång men känner mig trygg i mitt varande på mattan och mitt behov av meditation. I am what I am. Vi är väl för gudsskull olika. Däremot kan jag ärligt säga att jag sällan bråkar om ngt eller med ngn. Du är en sann förebild för oss yogisar för det är så skönt att du öppet skriver om hur du känner. Tror att vi alla nickar igenkännande när vi läser!

  4. Jag rodnar litegrann, tack!

  5. Sluta kämpa, börja leva. Så heter väl en bok av Sanna Ehdin?! Det är min hjärtliga uppmaning till dej ;) KRAM

  6. Men du som har ett så vackert, harmoniskt leende! :) Som vanligt känner jag hur systerliga vi är, du och jag – lika, men ändå så olika. Kram vännen!

  7. Jag bara älskar ditt inlägg härliga Nina!!Så bra skrivet. Sluta kämpa och börja leva,så sant!!!

    Kram Lotta

  8. Grymt skrivet!
    jag håller verkligen med, lite rock'n'roll yoga sådär

    jag och jeanna(i mina träningstajts)har precis spelat in en pod i ämnet: när får en känna sig som yogi? är det efter 20 år, när en bara äter vegansk mat, och kan gå ner i split. Eller är det när en känner sig som en yogi i hjärtat?

  9. Tack snälla!
    Joooo, jag såg ju om er pod och den ska lyssnas på! Absolut.
    Är ofta inne på dehär frågorna då jag inte alltid känner mej så bekväm i det softa, ljuva, viskande, högtidliga… Det är liksom allt annat än jag :

    Jag tror på yoga mitt i livet!!
    och att det kommer från ♥:t

  10. Amen, Lotta!
    och bamsekram!!

  11. Jamen så är det ju! Vi är ju inga profeter eller mäktiga förebilder, vi försöker få ihop vår tillvaro så gott det går. Och ingen är perfekt, och vad är det förresten? Jag har också humör, skrattar för högt, äter inte alltid det jag vill. Men det mesta inombords har stillat sig sedan yogan klev in i mig. Humöret kan vara hett men väldigt sällan. Stor kram!

  12. Fina människa! För mig handlar yogan mer och mer om att vara sann. Att vara sig själv fullt ut. Det handlar inte om vilken mat man äter, om man tar en öl eller inte. Men däremot kanske man börjar göra saker som gagnar en själv och andra. Välja bort det som inte är sant för mig. Kram

  13. Just precis så. Vara sann.

  14. Att det får vara lugnt inombords är den röda tråden, sen får det andra vara ganska precis vad det vill. Kram!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s