ojanteistisk hyllning

Förebilder. Målbilder. Åtminstone jag hittar driv där. Låter mej hellre inspireras än nedtryckas, eller ännu värre, låta avundsjukan få fäste. Skäms inte heller för att uttrycka min entusiasm eller låtsas att jag inte ser upp till någon om jag gör det. Finns lite jantelag här också, sådär lite omvänt; uttryck icke din beundran, ty det skola upphöja den andre för mycket. Bullshit.

Om det är något som får mej att andas lätt är det människor, som lever sitt liv. Människor som inte hukar för något i onödan. Gör sin grej och lever med hela hjärtat.

Jag är lättrörd. Klumpar till mej i halsen åt minsta lilla. Särskilt när det kommer till personer, som på olika sätt visar hur öppna och livsbejakande de är. Senast igårkväll när jag såg på En svensk klassiker och såg hur Fredrik, med sin obotliga cancer, tar sig genom Lidingöloppet. Perspektivgråt! För en stund betyder ett litet skavsår på lilltån inte ett skit. Inte heller att jag flåsade lungorna ur kroppen på mej ett par timmar tidigare i mina 1-minuters intervaller och undrade om jag skulle bli kvar där på vägen, inte orka hem. Småpotatisgnäll. Perspektiv som gör att man uppskattar det lilla och slutar gräva i sitt navelludd ett tag.

Njuter gör jag av att följa personer, som använder sin kropp fullt ut, men inte lämnat bort den innersta biten. Som Jona Dahlqvist, hennes blogg Sinne & Sport (och yoga dito) är en sann powerinjektion. En Ironmantävlande yogini, say no more. Inte för att jag ens har lite dragning mot triathlon-hållet, men får fantastisk pepp av hur hon delar sitt liv, sin yoga och sin träning.

Eller Ida och hennes Alla kan träna. Bara älskar hennes driv och hennes kärlek till allroundträning. Hur det inte handlar om att ta sig tid, utan att prioritera – inte bara i fråga om träning, utan i allt. Väljer jag att sätta min energi på sådant jag verkligen inte vill, men tror att jag måste, så är det väl självklart att jag kör slut på mej själv?! Prioriterar jag istället det som fyller på och stärker, ja, då är livet så mycket skönare. Jag får också ta ingen skit-känsla av Ida. Rätt ofta går jag i försvarsposition när någon ifrågasätter mitt nya, brinnande träningsintresse (eller vadhelst jag nu råkar brinna för), som att det vore allmängods som kan kommenteras hursomhelst – istället för att endera bara knipa igen eller förgudsskull, låta sig inspireras av.

Jag kunde göra en hur lång lista som helst, men ska bespara er. Min blogglista (uppdateras lite ojämt) är en idel hyllningssång till fantastiska människor, som jag mer än gärna följer och lyfter till skyarna så ojanteistiskt det bara går!

Jag trycker också ‘gilla’ hellre för mycket än låter bli, för det finns inte mycket som är finare än att veta man har folk omkring sig som stöder, peppar och visar tummen upp. Det handlar inte om att skaffa nya vänner, eller söka bekräftelse i det oändliga eller vilja bli någon annan. Det handlar om att låta alla vara precis som de är – och låta sitt eget liv inspireras av det.

13 reaktioner på ”ojanteistisk hyllning

  1. och…jag är med på din blogglista…hahaha!
    Tack fina Nina men det är faktiskt du som inspirerar.
    Så det så!
    Kram

  2. Håller med dig till hundra procent! Visst är det väl fantastiskt att bli inspirerad och att även inspirera? Och att hitta människor att följa vad än passionen handlar om? Kram kram

  3. Jag gillar dig Nina, skarpt♥

  4. Lättrörd var det ja ;) Tack <3

  5. Men såklart du är med!!!
    Kram du härliga kvinna!

  6. Passion som passion, exakt. Härligt med alla som lyser upp vägen!
    Kramkram!

  7. Så underbart!
    det behövs mer osjälviska hyllingssånger!!

  8. Det är fantastiskt hur mycket man kan inspireras av andra människor! Du är så klok, Nina. ♥

    PS. Vad är det för trailskor du har? Speedcross? Eller Fellcross? Eller Fellraiser? (Alla ser så lika ut). Haha! :-)

  9. Klok är lite nytt för mej. Är mest van att kalla mej envis ;)
    Tack för dina ord hursomhelst ♥

    Speedcross 3:or är det jag trampar stig med nu. Mina första trailskor ever så jag har inget att jämföra med, men är nöjd såhär långt.

  10. Ja!
    är min korta&koncisa reaktion :)

  11. Jag har haft mina speedcross 3:or i ca 2 år och är också nöjd. Men nu har jag skaffat ett komplement (som jag skrivit om idag). När jag byter ut speedcrossen så småningom, så kanske det blir något som är aningens lättare. Men vi får se. :-)

  12. Åh. Du är så magnifik!

  13. Meh, nu ser jag ju att Du inte är med på min blogglista! Ska rättas till å det snaraste = då jag är inloggad från nåt annat än en ipadda som vägrar blogger! Kram min favoritPamela!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s