om att kompromissa, men ändå leva fullt ut.

Jag är inte särskilt pluttenuttig av mej. Är inte mycket för fix och stilleben i alla hörn, men har inte heller mycket till övers för det avskalade, vita. Jag är rätt indisk av mej och hade helst duttat mer färg på våra väggar hemma än vi redan har. Lassat på ännu flera udda filtar och kuddar i vår soffa. Hängt upp och placerat ut ytterligare lyktor bara för att det ger sån skön feelis. Fast nu är det ju fler än jag som bor i vårt hus och ävenom ingen hyser särskilt stort intresse för inredning, så kan jag hursomhelst inte köra över dem med alla buddhastatyer och ljusbrickor jag äger.

Konsten att kompromissa. Inte bara med inredning, utan med hela livet. Hur jag ibland kan känna mej instängd och lite nedtrampad. För ävenom jag inte kräver att jag ska ha möjligheten att göra precis som jag vill, uppleva och ta för mej, så önskar jag att det hade varit lättare. Inte så inrutat och tillrättalagt. Inte så mycket ifrågasättande och bromsande fötter på alla håll. Jag är en all in-människa i mycket, när jag brinner för något så har jag väldigt enkelt att engagera och disciplinera mej. Förstår inte riktigt vitsen med att gömma sina drömmar under en nerdragen mössa. Däremot förstår jag om mina närmänniskor inte alltid hinner med i svängarna, jag förstår deras höjda ögonbryn och plumpa kommentarer – för de kan inte läsa mina tankar och de ser inte hela bilden.

Så när jag placerar ut ytterligare en liten buddha i mitt hem eller dekorerar köksbänken med en låda Power Thoughts-kort, så är det ett statement. Att jag får ta plats i mitt eget hem och liv. Det är ungefär som när jag är på gränsen till gräl med maken, om huruvida min nyförälskelse i träning är sund eller inte, väljer att inte höra på det örat utan säger rakt ut att det sårar mej att bli ifrågasatt på det sättet. Att inte bara svälja och stuva undan löpskorna längst in i garderoben bara för att ens medmänniska kanske tycker man är lite too much. För allt planar ut med tiden. I kompromissen. När den ena vänjer sig vid den andres liv. Man får påminna sig om att förändring alltid är oroande och ofta stressande för ens omgivning, själv ser man det inte så – inuti har man ju värsta Buddha Mind:et, eftersom allt är precis som det ska.

Mitt Buddha Mind har kanske inte varit det största och mest lysande i helgen. För att stå i kompromissandets virvel tar på krafterna. Jag vet att det är övergående, att det inte alltid ska vara för bekvämt. Ändå blir det så påtagligt hur mycket av livet som går åt till att forma, slipa och bearbeta för att allt ska passa ihop med minsta möjliga friktion.

Och nej. Det är ingen familjekris på gång. Bara ett brottstycke vardagsgnabb. Diskussion och klargöranden. Sådär som det behöver vara för att nötas samman ytterligare.

4 reaktioner på ”om att kompromissa, men ändå leva fullt ut.

  1. Jag förstår precis vad du menar.
    Det är jobbigt att gå på tå länge.
    Då bara måste man rensa ut lite.
    Det gäller ju alla komponenterna i en familj.
    Stor Kram

  2. Feng shui på familjenivå ;)
    Kram!!

  3. Jag och min pojkvän håller just på att flytta in i vårt första gemnesamma boende. Inte lätt kan jag säga. Vi har inte riktigt lika stil… ; ) Jag gillar lite indiskt/marokanskt och lite chabbi chick, han vill ha mer stilrent. Sen är det detta med saker som vi redan hade med oss från våra olika hem, jag vill inte ha hans grejor framme men mina ska så klart upp. ; ) Han vill inte ha alla mina saker uppe (tex mina fina rislampor som jag köpt i Vietnam, ; ) ). Svårt det där med kompromisser men jag tror att det kommer att bli bra i slutändan. Jag tror faktiskt att han är mer medgörlig än jag om jag ska vara ärlig. ; )
    Kram

  4. Ja du, detdär med att mina saker absolut ska vara framme, men inte hans, låter bekant ;) Sen är det ju skillnad på saker och saker… sådär lite flummigt uttryckt. Hos oss är det kanske mest detdär med att jag inte bryr mej fast jag inte har det ”som alla andra”, medan han kanske är av annan åsikt :) Utan att utelämna honom helt här.
    Med tiden växer man ju ihop och småningom blir ju det gemensamma hemmet ett hem för båda två, man får helt enkelt se till att göra det bästa av alla och ja, kompromissa.
    Kramis!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s