hej då dagbok.

Tror jag vågar ropa hej. Har vilat och reciterat formler över min häxkittel. Det tycks gå vägen. Ingen rinnande näsa och inget halsont. Bara en liten föraning om att en förkylning varit på gång. Säger hej lite tyst alltså. Tar det lilla lugna resten av veckan också, för på lördag vill jag verkligen vara fit for fight. PT-mötet blir visserligen inte av då pt:n fick oväntat förhinder, men det öppnar istället upp för en förmiddag i traillöpningens tecken. Jippiii.

Funderar att springa ett terränglopp sista söndagen i september, men gör det bara om det känns rätt ända ut i fingertopparna. Det fina är att man kan anmäla sig först på plats och slipper våndas på förhand över eventuell utebliven löpform eller allmän olust. Ifall jag springer gör jag det i tidlös klass, bara för att det enda jag egentligen vill är att komma åt atmosfären och springglädjen bland gelikar.

På tal om tidlös, och tid. Det förespråkas om vikten av träningsdagbok och att följa med sin egen utveckling. Genom åren har jag antecknat från och till, men aldrig så mycket att det blivit sammanhängande och överskådligt. Under yogalärarutbildningen uppmanades vi också att föra yogadagbok, något jag gjorde första året, men skippade det andra. Allt systematisk, statistiskt och inrutat stressar mej. Alltid gjort. Förut gjorde jag det som en tvångsmässig handling och för att prestation var det enda som räknades. Idag vet jag bättre.

Visst. Det kan vara intressant att titta bakåt och se sin utveckling på svart och vitt, men för egen del så vill jag hellre vara här & nu. Varje gång jag suttit med en dagbok och försökt endera sätta ord på min yogiska del av dagen eller skriva ner hur långt jag sprungit och på vilken tid, blir jag irriterad. Som sagt, det stressar mej. Ofta går flera dagar utan att jag skriver nåt och det är verkligen worst-case scenario att sen tvingas fylla i i efterhand.

Sen är det en helt annan sak när jag laddar ur min pulsklocka eller använder en telefonapp när jag springer. Dethär registreras ju automatiskt på nätet och jag kan logga in och enkelt kolla av. Men att hålla koll och skriva långa kommentarer och nörda ihjäl mej på tider och intervallhastigheter ger mej gråa hår. Jag springer för att jag kan och blir glad, hellre än fort. Jag yogar varje dag, inget att dokumentera särskilt eller ingående. Det är vad det är.

Skrev inte dagbok som barn heller. Eller ja, typ en vecka och sen glömde jag alltihopa. Dokumentation är inte min grej.

8 reaktioner på ”hej då dagbok.

  1. Säger som min son; du sparar ju ändå allting i ditt hjärta.
    Kramar

  2. Skulle kunna skriva under på det också, samtidigt har vi ju våra bloggar som är dagbok i dess kreativaste form som jag ser det :)

  3. Sannerligen! Det har jag också tänkt. Bara att bläddra bakåt.

  4. Härligt att förkylningen gett sig av!
    Jag önskade alltid när jag var liten att jag kunde skriva dagbok, jag läste tidigt Anne Franks dagbok och ville skriva jag med, jag kom typ till… Kära dagbok!

  5. Haha, tjära dagbok, så var det ju!

  6. Jag vill gärna skriva dagbok, ja tränings- då alltså. Det brukar hålla ett par dagar, eller förresten, oftast bara en. Sedan blir det till ett grått moln av tvång som jag bara skjuter upp. Märkligt det där…

  7. Ah, tänker det är ändå världsliga ting. En text säger ändå aldrig mer än vad kroppen kan berätta. Brukar sätta nån kråka i min vanliga kalender om det är nåt särskilt… typ sprungit ”snabbast hittills” eller ”längst hittills” eller ska göra en yogagrej i 40 dgr. Kalendrarna sparar jag, så det funkar alltid att gå tillbaka och söka i dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s