dagens predikan.

Att vara autentisk. Så svårt. Ett livslångt jobb. Kanske det svåraste? En del skriver fyratusen sidor om sin kamp, andra tänker aldrig på det och några av oss strävar aktivt till att förändra livet till det bättre. För det går.

Jag har inte alltid hört till de aktiva. Tvärtom. Många år levde jag ett vuxenliv, som inte var mitt. Det var påklistrat, oäkta och väldigt mycket inte jag. Var faktiskt så blind att jag inte insåg vad som var fel. Förstod knappt att något ens var fel. Sen kraschade jag, där nånstans innan trettio. Gudbevaremejväl vad jag inte vill ha tillbaka de åren. Det jag minns allra tydligast är orden min samtalsterapeut myntade: ”du kommer kunna se tillbaka på denhär tiden sen och se hur mycket den fick dej att växa som människa, du kommer märka hur den stärkte dej och gjorde dej helare.”

Så rätt hon hade.
Skulle inte vilja vara utan erfarenheten, men vill helst inte hamna där igen.

Detdär med att inte hamna där igen. Det följer mej ständigt. Hur toppenfint jag än mår och har det. Jag behöver hela tiden vara medveten om var jag sätter ner fötterna. På gott och ont. Dethär är jag aktivt inne på just nu. Därav tankarna kring det autentiska – och hur det suger musten ur en om man inte lever det liv man vill. Om man anpassar sig till oigenkännlighet eller ägnar mesta tiden av sitt vakna liv till något som inte i sanning är vad hjärtat vill.

Det går att vara martyr livet igenom. Jajjamän. Fast hur roligt är det? Jag trillar dit allt som oftast. Tycker synd om mej själv och min situation. Vill helst att någon ska komma och rädda mej. Förlåt mej själv, men det kommer inte hända. Jo, jag kan träffa en superduper samtalsterapeut, som hjälper mej nysta i alla trådar, men jobbet gör jag själv. Och jag har ett val. Vill jag ha balans i mitt liv, eller inte.

Såklart jag vill.
Då behöver jag rannsaka. Rensa. Ta itu med. Förändra. Programmera om. Och för min del, ha fokus på yoga och meditation. It is da shit, för det förändrar så fundamentalt. Det är kanske inte da shit för alla, men alla kan hitta sina verktyg. Välj själv.

Och nu. Dessa dagar. Då jag litegrann känt att det svajat och poppat upp lite gamla oförätter, så följer jag min vana trogen mönstret. Det gamla. Jag plockar fram martyrkronan. Jag tar genvägar på yogamattan. Jag kniper igen och kapslar in. Hah, men denhär gången kom jag på mej själv! Och jag gör det allt oftare. Går inte längre att smita ifrån mej själv. Av med maskerna, på med yogans stridsmundering (andliga krigare är vi) och dyk!

Jag växer som människa först när jag tar ansvar för mitt liv. Inte tidigare.
Jag blir helare som människa först när jag accepterar det jobbiga. Inte tidigare.
Jag hittar min balans först när jag villigt erkänner obalans. Inte tidigare.

Jobbet gör jag själv. Jag yogar för min egen skull. Jag mediterar av samma skäl. Jag gräver i mej själv och jag gör det för att må bättre. Jag tar ansvar. Jag väljer. Jag kan leva mer och mer autentiskt. Varje dag.

Dagens predikan. Amen, over and out. Sat Nam.

8 reaktioner på ”dagens predikan.

  1. & vilken predikan sen! Halleluja, Wahe Guru & Sat Nam kära Nina. Kram

  2. Själv har jag fungerat precis tvärtom. Jag har kastat mig ut i hetluften,varit ärlig, försökt se bortom och förbi. Har sedan nästan gått under av att människor är så tysta. Snackar bakom ryggen. Döljer sig själva. Med yogan har jag hittat ett skydd för att inte springa för fort och titta åt för många håll,stabiliserat mig och känt att jag duger. Som du. Fast helt olika. Kram och tack för predikan! Kan man lägga kollekt någonstans :)

  3. Undrar ju ibland, när jag skriver, varifrån allt kommer…! :)
    Kram!

  4. Jag är i grunden konflikträdd, lite för diplomatisk för mitt eget bästa. Visst, stor i truten är jag och har en massa (hårda) åsikter, som jag häver ur mej till höger och vänster, men längst in vill jag helst bara ha lugn och ro – då mår jag bäst. Äh, jättesvårt att förklara. Hursomhelst så vet jag vad du menar och hur det än är och hur olika vi än är, så är ju dendär stabiliserande balansen ovärderlig. Sen ser våra grunder olika ut, helt enkelt. Kram fina!

  5. Tack Nina! Bästa predikan jag någonsin läst! KRAM!

  6. Åh, jag blev nästan lite rädd för mej själv när jag läste vad jag skrivit :)
    Kram och tack fina, fina du!

  7. Å vad jag behövde höra det där just nu. Tack! : )
    Kram

  8. Tack och kram tillbaka. Helt enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s