en yogisk flashback.

Framgooglad bild

Fick frågan om jag inte kunde skriva min yogiska biografi. Eller ja, hur min kringelkrokiga yogaväg sett ut. Hur allt började och vad som hänt längs med vägen. Risken är att det blir alltför långt om jag går all in, så jag gör det litegrann i punktform. Min yoga-CV.

  • Jag bestämmer mej för att ta itu med min stela, svaga kropp en gång för alla. Varför yoga kommer för mej vet jag egentligen inte. Vet bara att det är det jag ska börja med. Jag vet också att det är något med poweryoga, som tilltalar mej och det är via en sådan dvd jag får början hemma framför tv:n. Det är ungefär tio år sedan.

  • Läser massor om yoga den första tiden. Och det känns som att jag redan vet allt. Förbehållslöst.

  • Hittar en liten yogaförening inne i stan, som erbjuder poweryoga, hathayoga och ashtangayoga. Går dit några gånger och fnissar både vördnadsfullt och beundrande åt de långa kjolarna med bjällror nere vid fållen och de långa dreadlocksen på flera av yogisarna. Helt ljuvligt.

  • Får nys om en ashtangakurs när jag yogat i ungefär tre år och blir snabbt hängiven ashtangayogi. Börjar småningom undervisa själv (först som vikarie i ashtangagruppen) och hålla egna poweryogaklasser. Sett i bakspegeln klev jag in i lärarrollen alltför tidigt, samtidigt har det lärt mej så otroligt mycket och jag hade ju inte varit där jag är idag om min resa inte sett ut som den gör. Jag går en del workshops och teachertrainings, fördjupar mej och pluggar sanskrit. Under denhär perioden mister jag också min mamma och det mynnar ut i en utmattningsdepression, som färgar mycket av mitt liv (och andras i min närhet). Yogan bär mej, men det är inte någonsin lätt.

  • Med tiden märker jag att något inte är som det ska. Jag känner hur ashtangayogan suger musten ur mej och först förstår jag inte vad det är fråga om. Är det yogan jag tröttnat på eller är det yogaformen? Jättesvårt att våga erkänna både för mej själv och andra. Upplever förväntningar både från min lärare, yogakolleger och elever. Vill bara gömma mej i ett skåp och aldrig komma ut. Börjar försiktigt nosa på hathayoga och yinyoga. Inser att det faktiskt finnas andra vägar att gå, att jag inte behöver vara ashtangayogi livet ut.

  • Reviderar också min undervisning, går från regelrätt ashtanga till friare vinyasa. Smyger in hathayoga mer och mer, både i min egen träning och som lärare. Någonstans här slår det mej att jag har undervisat mer än jag själv fått vara elev. Har svårt att orka alla gånger och otillräckligheten är påtaglig. Samtidigt har jag svårt att säga ifrån, uttrycka mej och erkänna hur jag har det. Jag kör bara på.

  • Så blommar yinyogan upp. På allvar. Jag reser ner till Helsingfors och träffar en av de yogalärare, som betytt mest för mej. Börjar sprida yinyoga bland mina elever – denhär tiden ligger jag och mina elever mest bara över bolster, inlindade i filtar och töjer vår bindväv. Det är en superhärlig tid och jag vågar börja släppa taget om ashtangan på allvar.

  • Ungefär sju år efter att yogan kommit in i mitt liv, blir jag erbjuden deltidsjobb som yogalärare inom det sk. vuxeninstitutet. Jag tar chansen och sätter mitt ordinarie jobb på is ett år. Jag bygger också upp mitt eget yogaföretag, vilket gör att jag under ett skolår jobbar i princip heltid som yogalärare. Det är fantastiska månader, samtidigt de tyngsta någonsin. Förutom flera klasser per dag, så våndas jag enormt över min framtid. Vad vill jag? Jag känner mej inte hemma fullt ut i någon av de yogaformer jag undervisar i… och faktum är att denhär vintern yogar jag knappt själv. Jag orkar inte. Allt fokus är på undervisning, klassplanering, byråkrati och ekonomi. Jag är helt slut när våren kommer.

  • Samtidigt är det denhär vintern, som jag på allvar börjar meditera. I flera månader sitter jag mej varje morgon en liten stund i absolut stillhet. Inga speciella tekniker eller meditationer, utan jag sluter bara ögonen och andas. Pusselbit efter pusselbit sätter sig på plats och inom mej uppmärksammar jag ett kall. Jag förstår inte till en början, men efterhand radar tydliga tecken upp sig – jag förstår att de mantran jag tycker mest om härstammar från kundaliniyogan, böcker jag köper visar sig vara kundaliniyogiska och när jag söker information om olika saker i mina självstudier, så är det hela tiden kundalinisidor som hamnar överst i google.

  • Sommaren tillbringar jag på en plantskola, jobbar häcken av mej fysiskt och de enda jag orkar på kvällarna är att meditera och yoga framför tv:n (ja, cirkeln sluts nog här) till kundaliniyogadvd:er. Jag orkar inte tänka själv, jag orkar ingenting – jag vill bara bli vägledd. På sensommaren åker jag till Ängsbacka Yogafestival och får för första gången i mitt liv delta i en kundaliniyogaklass. Jag vet redan innan jag åker om att en kundaliniyogalärarutbildning börjar i Umeå till hösten och jag har bestämt mej för att gå den, väldigt ovetande och oinsatt i kundaliniyoga. Men hjärtat vet och vinterns många stilla meditationer har lärt mej att lyssna inåt. Ängsbacka är transformerande. Jag har aldrig, aldrig tidigare varit med om något liknande. Så mycket gammalt lämnar jag kvar där och så mycket nytt tar jag med mej hem. I väldigt starkt förvissning om att nu, nu, nu vet jag vart jag är på väg.

  • Till hösten börjar jag jobba igen, heltid, ävenom jag helst gått ner i timmar, något som av oförklarliga skäl inte är möjligt på min arbetsplats. Väljer att inte bittra ner mej, utan jobbar aktivt med att borsta sånt av mej. Inser att jag väljer hur jag vill ha det själv, det är inget jag kan förvänta mej att andra ska göra. Känns som att jag börjat få ett hum om vad det handlar om att vara hel inifrån ut. Begriper småningom att jag behövde ha kvar heltiden, för att förstå att jag inte just nu ska jobba mera med yogan – tvärtom. Jag ska backa, jag ska hålla mindre klasser och jag ska satsa mera på mej själv. Rannsakan på hög nivå.

  • Den tvååriga Kundaliniyogalärarutbildningen i Umeå är personlig utveckling på cellnivå. Hela jag förnyas. På riktigt. Resan kantas av både pain och gain. Precis som det ska vara. Jag hittar äntligen verktyg och tekniker, som verkligen fungerar för mej. Hela tiden medveten om att utan all yoga jag har i bagaget och utan alla omvägar, så hade jag inte kunnat ta till mej dethär förrän nu. Powern och ashtangan var min ingång, jag behövde röra om och få igång min kropp innan det var möjligt att jobba på djupet. Jag behövde friheten i hathayogan och långsamheten i yinyogan, för att få de rätta perspektiven. Jag har behövt precis allt det jag varit med om.

  • Idag är jag kundaliniyogalärare och det känns som att jag aldrig varit något annat. Jag är jag. Jag gör kundaliniyogan till min, utan att för den skulle förändra, kompromissa eller modifiera. Jag stöps i min egen form, ingen annans.

 

Ek Ong Kar Sat Nam Siri Wahe Guru

11 reaktioner på ”en yogisk flashback.

  1. Wow, vilken resa! Och jag inser plötsligt (…) hur OERHÖRT lite jag vet om yoga…. *harkel* ;-)
    Kram M

  2. Du vet precis så mycket du behöver veta i detta nu ♥
    Vi ska ju börja nånstans!
    Kram

  3. Vad spännande att läsa, roligt att du delar med dig!
    Jag började med asthanga yoga men denna termin har jag tagit en paus från den och går en kurs i kundaliniyoga, kände att jag behövde ett lugn eftersom jag inte mått helt 100. Har även hittat yinyogan som jag också tycker jättemycket om. Gillar alla yogaformer, på olika sätt. : )
    Kram

  4. Tack fina Nina för att du tog dig tid att berätta om din spännande yogaresa! Undrar om du kommer att stanna i kundaliniyogan eller gå någon annanstans. Så spännande att livet för en hit och dit och man har ingen aning om vad som ska hända. Kram!

  5. Tack! Jag har ju följt dig ganska länge men visste förstås inte alla kringelkrokar. Men när du skriver i punktform som här blir det väldigt tydligt. Och spännande! Och jag tänker lte som Lotta, undrar om du stannar här eller om du går vidare. Stor kram

  6. Det är ju en livslång resa och är det något jag lärt mej hittills så är det att inte planera, tänka och tro så mycket. Jag är nöjd i det som är nu och den känslan är oslagbar. Jag känner inte att jag måste någonstans eller behöver bevisa nåt. Yogan är och jag följer med.

    Stor kram till er alla!,

  7. Tack fina Nina för din berättelse. Vissa bitar är så lika min, poweryoga-ashtanga-yin-kundalini/medicinsk yoga… Härliga vägen att vandra! Kram kram!

  8. Ååå! Det känns ju som jag känner dig…ändå inte…
    Tack för att du delar med dig av din vackra resa.
    Kram

  9. Tack för att du delar med dig av din resa ❤
    Kram Lotta

  10. You're welcome ♥
    Var intressant för min egen skull att titta tillbaka. Det behöver man göra ibland.
    Sat Nam & kram på er!

  11. Så roligt att läsa om din resa :) Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s