håller du pausknappen intryckt?

Det är bucket-listor och pensionssparande. Imorron och på måndag. Ett väldigt schå med att skjuta upp saker, vänta och vänta. Tänka att sen, sen ska jag. Jag har lite svårt för det. Svårt att förstå varför man så ofta väljer att skjuta upp livet. Längta och vänta till något, som det inte finns några garantier på att kommer hända.

Visst, jag gör inte heller allt på en gång, genast och meddetsamma. Det tillåter varken ekonomi, jobb och allt vad det är. Men i det mindre formatet finns det alltid utrymme att göra det som hjärtat verkligen vill.

Egentligen är det ju inte svårt. Alls. Det handlar, återigen, om att prioritera. Begreppet prioritera har inte alltid haft en positiv klang för mej. Jag har vänt det till förlust, att jag måste välja bort något – fast det i själva verket handlar om att plussa på, sätta sin röst på något annat, välja till.

Något av det mest osexiga jag vet är martyrskap och missunnsamhet. De djupa, förfördelade suckarna. Alla andra tycks ha det si och så. Alla andra. Men inte jag. Jag hoppas verkligen att någon försynt knackar mej på axeln (eller skriker mej i örat om jag inte fattar på första tillsägelsen) om jag börjar gaffla om hur magert och grått mitt liv är, hur jag väntar på pensionen och att mossan ska eliminera sig själv ur min gräsmatta.

För jag vill så innerligt gärna leva nu. Använda den lön jag får varje månad, inte stoppa den i madrassen och blint tro på bättre dagar. Jag vill slösa på upplevelser, stora som små. Låta det svida på kontot en stund.

Jag vill också glädjas åt allt det jag redan har. Använda det om och om igen. Vrida och vända, se möjligheter. Men också våga rensa ut det som dammar ner de bra energierna.

Och är det något jag vill göra. Eller lära mej. Så är det ju faktiskt bara mina egna idéer om begränsningar, som hindrar mej. Ävenom det förstås händer att jag stöter på patrull i näromgivningen när jag får någon snilleblixt, men oftast kan jag i efterhand se att jag behövde dendär hejdande handen där & då. Jag tror ju nämligen att allt sker precis i den takt det är tänkt. Just därför begriper jag inte varför vi så ofta håller pausknappen intryckt i våra liv. Tryck på play liksom. Lev.

Synnerligen knyckt bild. Tack till Dej som lade upp den. Nånstans. Nångång.
Annonser

8 reaktioner på ”håller du pausknappen intryckt?

  1. Punkt. Word. Amen.
    Sannerligen ord och inga visor. Och det peppar. :-)
    Jag tror att det är lätt att fastna i den tråkiga fällan ju äldre man blir. Jag märker i alla fall att jag blivit ”fegare” med åldern. Samtidigt har jag blivit modigare. Jag anmälde mig ju trots allt till yogalärarutbildningen. ;-)
    Alla borde lova sig själva att minst en gång om året utmana sig själva och göra något som kräver lite mod. Åka ensam till Indien, anmäla sig till en kurs man drömt om hela livet, hoppa fallskärm, rota i sparkontot och köpa en båt… you name it! Det finns alltid något man kan göra (även om sparkontot är tomt).
    Kram kram

  2. Just så. Förverkliga nån liten dröm. Det kan ju vara nåt så enkelt som att krama ett träd ❤️
    Kram och tack för din härliga kommentar, systrami!

  3. Maffiga ord som jag har sugit på idag. Ibland blir jag så fascinerad över hur svårt vi har gjort det att leva. Det är så mycket att tänka på, vad hände med att bara leva här och nu? Nu måste man (jag) arbeta med sig själv för att knalla enkelt genom livet. Nånstans på vägen från barn till vuxen blir det så. Och lite duktig flicka är det ju också, att man gör det tråkiga först för att sen (kanske om man hinner) få unna sig något bra. Som Carina skriver har jag också blivit fegare med åren, men det måste ju gå att ändra på, och mod kan ju vara många saker.
    Ha en fin kväll, kram!!

  4. Tack, det här inlägget satt där det skulle för en som just valt att gå ner i tid för att hinna drömma lite ner. Läskigt men härligt. /Jeanna

  5. Ja, visst är det dumt hur vi ställt till det för oss, men upplever ändå att det börjar vända för många. Inte minst för mej själv, att man vaknar. Äntligen.

    Sen vågar jag nästan påstå att jag blivit modigare med åren, men absolut fegare :) Jag vågar vara mer rakryggad, men att åka nedför brant backe med skidor på… iiisch :D

    Kram Lotta!

  6. Grattis Jeanna! Bästa valet ♥

  7. Just nu längtar jag inte bort någonstans. Är så nöjd att ha båda fötterna på jorden & att andas (yogaeffekten?!). Kram

  8. Jamen det är väl att vara här & nu! Flyga och flänga för sakens skull ska man bara göra om man verkligen vill. Tänker att det finns en massa mod och härlighet i att våga och vilja vara exakt där man är. Känner ju det själv. Min längtan är att jag ska våga vara sann i alla lägen, göra det jag vill och inte låta något ”onödigt” hindra mej :)
    Kramen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s