om att fixa sig själv.

Hålet inuti, som ska fyllas med nåt. Eller måste det?
Förut trodde jag det och hade en enorm stress att täppa till håligheten. Ha det på ett visst sätt, göra de rätta sakerna enligt normen. Hela tiden med något härjat, stressat, med i bilden.

De perioder i mitt liv när det inte var så roligt att vara jag, hade jag ett ännu större behov att fylla på utifrån. Kompensera det inre svarta hålet med yttre ting. Lutade mej mot andra i hopp om att det skulle göra mej hel.

På yogalärarutbildningen var vi inne på detta i flera omgångar. Hur vi av någon outgrundlig anledning är programmerade idag att täppa till tomrummet i oss med endera människor, materiella ting eller på mer eller mindre maniska sätt börja ägna åt oss något specifikt. Gå all in, men på just detdär härjade, stressade sättet.

Och genast det krackelerar, så dimper vi ner i vårt eget svarta hål så det bara sjunger om det. Been there.

Det är ett krasst faktum att vi behöver stärka oss själva och bli fristående i oss själva. Inte bygga varken vårt liv eller vår självbild på någon annan eller något utanför oss själva. Är jag i ett förhållande för att hållas hel? Försöker jag kompensera mitt tomrum med kärleksbetygelser från andra, eller är min egenkärlek nog? Måste jag omge mej med nyaste nya av allt för att duga inför mej själv – och tror att jag värderas av andra utgående från mina tillgångar?

För min del var det ingen fråga om saken. Jag pysslade ihärdigt med att fylla mitt tomrum utifrån. Visste inte bättre.

Inte förrän yogan började arbeta på djupet i mej insåg jag att jag faktiskt inte behöver någon annan än mej själv för att vara hel. I sanning. Jag måste fylla mitt tomrum, ta hand om mitt svarta hål på egen hand.

Jag kom nämligen att tänka på dethär, när en person nyligen sade något i stil med vem ska nu fixa mitt liv? I kölvattnet efter ett kraschat förhållande. Finns tyvärr inget annat svar än att den enda som kan fixa dej är du själv. Det är ditt 24/7 jobb från och med nu. Rannsaka dej själv och se dej själv. Hitta dej själv igen! Att det sen tar ungefär en livstid inalles att fixa det fullt ut, är inget man säger i en sådan situation. Man måste bara börja på, börja läka sig själv. Och vi har alla olika sätt att göra det på, men gör det med grund i dej själv. Låt inte omkringvärlden forma din process (alltför mycket).

Hur har jag fixat mej själv då?
Jag har yogat.
Jag har mediterat.
Jag har lärt mej(!) skratta igen.
Jag har börjat sjunga igen.
Jag har vågat säga nej.
Jag har vågat säga ja.
Jag har yogat ännu mera.
Jag har mediterat ännu mera.
Jag har stärkt min förmåga att vara mej själv.
Jag har vågat vara svag.
Jag har vågat vara stark.
Jag har tagit itu med energitjuvarna i mitt liv.
Jag har lärt mej hantera taggtråd och rävsaxar, som ofta visat sig vara mina egna fällor.
Jag har yogat.
Jag har mediterat.
Jag har börjat ta hand om mej själv.
Jag räddar mej själv först.

Och det är inte längre så svajigt. Fötterna är numera djupt rotade i marken jag går på. Jag kan och klarar mej själv. Jag är hel även utan någon annan människa. Vad livskamrat, barn och familj anbelangar, så är det faktiskt en annan sak ♥. I mej själv är jag fristående. Så är det bara.

13 reaktioner på ”om att fixa sig själv.

  1. Jag finner inga ord för du beskrev det så fint själv i din text. ♥
    SAT NAM!
    Kram söstra mi

  2. Åhh så bra beskrivet! Jag har tänkt en del på det här på sistone. Har träffat en del personer i samtal som vill skylla på andra, varför inte andra styr upp eller förstår eller säger till. & även en man in min närhet:-) som blir arg på andra tex när han kör bil. Risken är att man blir bitter om man väntar på att andra ska göra en lycklig. Vi får vara vår egen lyckas smed genom att meditera mera..& lite till . Kram

  3. Underbar lista och sanna ord.
    Aj löv itt!

  4. Ja det är en fin lista du skriver, jag kan hålla med dig om den. Men att hitta sina verktyg betyder inte att det är enkelt. Jag kan t ex få kommentarer som att- ja för dig är det lätt, du har ju din yoga. För bara för att man hittat sin ”grej” betyder ju inte att det är enkelt, men att man håller i den hela vägen. Kram kram

  5. Fick detta inlägg länkat till mig av min fina vän Vevve (kommenterat ovan) efter att jag i min egen blogg grinat ut lite om att jag har en låg dag idag. Din text väckte många tankar. Bra skrivet!

  6. Som de andra skriver så amen på den! Sen att det är ett jobb för resten av livet är ju lite jobbigt att tänka på. Min make har allt det där inne i sig själv från början, själv får jag slita. Men det finns ju inget val, ju, för i det där gamla vill man ju inte vara. Men man måste göra jobbet själv, varje dag, vare sig man känner för det eller inte. Tack för fint inlägg.

  7. Du <3 Min stora inspiration och vägledare. TACK!

  8. Jag säger tack från mitt ♥ för era fina kommentarer!

  9. Nina! Jag har följt till i flera år här på bloggen! Jag myser när jag ser dig på bilderna nuförtiden – du är sprudlande, lekfull, levande och så HEL! Härligt, inspirerande, så rätt! KRAM

  10. Men åh, tack ♥♥♥
    Och du – vad du springer, tummen upp :D

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s