långpassets lov.

Första långpasset på ett par veckor. Har visserligen sprungit ofta, men inte särskilt långt. Var därför ordentligt förväntansfull när jag packade löpryggan med dricka och ett extra par vantar imorse. Insåg efter bara några meter att det jag hade behövt allra mest var en med- och motvindsmössa (patent, någon?), som går att vrida vartefter vinden vänder och ligger på. Vill inte springa med någon supertät och tjock mössa, då får jag svettspunk, men det är nästan ännu värre att springa sig varm i medvind och när man kommer ut på slätten så isar motvinden till så man tror hjärnan ska frysa sönder. Usch.

Jaha, där springer hon som fotar sig i tid och otid. Märklig människa.
Allt för konsten var det visst.

Egentligen tror jag det var jobbigt att springa idag. Att jag var förväntansfull rimmade rätt illa med möra ben efter fläskpasset på gymmet igår och att jag sovit dåligt i natt. Var säkert vaken hundrasju gånger av någon anledning (det var visst något med snarkningar, och det var inte mina) och huvudet var rätt off när jag klev upp, men när jag tryckt igång gps:en och tagit de första stegen så försvann tungheten.

Jag skriver egentligen och tror. För det är så sällan jag tillåter mej att tycka det är jobbigt. Vågar knappt skriva dethär! Inte för att det alltid är lätt eller enkelt, men jag upplever ytterst sällan att jag vill ge upp. Det är liksom bara att fortsätta pallra på. Som idag, när benen inte var världens mest samarbetsvilliga och isvinden verkligen var som att ha en tandläkarborr i ena örat. Jamen, endera börjar jag gå (no shit!) alternativt vänder om eller så använder jag mej av katastrofmänniskan i mej. Dendär typen som tycker det är lite roligt på ett vedervärdigt sätt. Knölar ihop mössan så den blir dubbel där det behövs och kortar av stegen ytterligare, fot om fot – och snart är jag inne i den vindstilla skogen och snart har benen blivit mjuka. Bara sådär.

En selfie på det och en stor, god bit drömtårta, som dottern bakade igår. Kan inte tänka mej bättre söndagar än såhär, eller helger för all del. Styrka (utan klocka) på lördag och löpning (utan att kolla av klockan en enda gång, halleluja) på söndag. Småpyssel och soffhäng. Det är vila för mej. Just nu är helgerna heliga. Alltid varit, men än mera idag. I så många år körde jag yogaklasser på helgerna och ävenom det är superhärligt på sitt sätt, så tar jag nu igen den fria tiden och njuter hejdlöst av att slippa hålla koll på klockan i ett.

6 reaktioner på ”långpassets lov.

  1. Just att du skriver utan klocka gör mig varm till sinnet. När man springer så mycket som du gör (sjukt mycket i min värld :)) så måste det vara skönt att inte alltid jaga tider och kilometrar. Att det andra också finns som är det enda, egentligen, som skulle locka mig att springa. Du ser oförskämt rosig ut! Kramen

  2. Du prickar så rätt! För när jag blir för km- och tidsinriktad försvinner det rosiga på mina kinder, då blir det blekt och sammanbitet!
    Kram!

  3. Härlig söndag även för mig som fortfarande kör yogaklass på söndagar:-). & jag blir så impad av att du bara keep up!! KRam

  4. Jamenvisst, yoga på söndagar ÄR underbart och jag led inte av det i sig ;) men detdär med att vara uppbunden i ur&skur tärde för mycket i längden. Sen kommer säkert tider då jag återgår, men just nu är jag positivt egoistisk :)
    Kram fina du!

  5. Svettspunk :-D
    Vilken skön söndag! Kan precis förstå hur du menar, efter att ha instruerat i 10 år kändes det så lyxigt sen att få träna när jag kände för det, precis som jag ville. Tycker du är härligt peppande med ditt springande och ditt pannben.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s