förändring & inställning.

Jag behöver påminna mej själv ibland om att allt är okej. Till synes kan det verka som att jag är väldigt tillfreds med allt, men riktigt så enkelt är det ju inte. Ävenom jag har mina stöttepelare i livet och en inre stabilitet, som håller ihop mej, så vacklar förstås också jag. Jag försöker inte hellre ge sken av att jag skulle vara något mer än en vanlig människa, däremot ser jag det som my freakin’ ansvar att dela med mej av de metoder och verktyg, som jag fått mej att må bra som jag gör idag. Fattas annat.

För mej är det också ett sätt att hållas på banan, finnas kvar i de fina vibrationer, som ett balanserat liv de facto försätter en i. En negativ spiral drar en neråt, gör ältandet till vardagsmat och livet allmänt trist. En positiv spiral det motsatta. Och jag är grymt benägen att tro detta är något man kan påverka själv. Skulle jag inte ha kunnat påstå för sisådär 15 år sedan, då hade jag visat fingret och förmodligen lappat till mej själv om jag mött den Nina jag är i dag. Positiva och glada människor var verkligen inte något jag ville beblanda mej med. Så tokigt det kan bli, eller hur.

Av en viss orsak var jag tvungen att scrolla neråt i mitt Facebookflöde häromdagen. Och det var som att få sitt liv uppspelat framför sig, exakt så klyschigt ja. Där fanns statusuppdateringar, som jag inte minns att jag ens skrivit. Där fanns bilder jag glömt. Där fanns en linje, som blev extra tydlig och som fick mej att stanna upp. Himmel, vart livet har fört mej!

Inte undra på att alla inte hänger med, knappt jag själv. Jag har verkligen ändrat riktning och jag har sannerligen tänkt om i mycket.

Jag upplever om och om igen hur förändringar styrt in mej på nya vägar. Trots att jag i stunden kanske upplevt det som att allt stått stilla. Eller känslan att jag stått mitt i ett kaos. Fick ett alldeles underbart citat av Å, min kära själavän, i en period av tröttma och oro:

Sometimes when things are falling apart, they may actually be falling into place.

Jag har lappen synlig därhemma och varje gång jag ser den så landar något mjukt i min mage. I dendär magen, som jag alltmer låter styra mej.

Ändå. Behöver jag ständigt påminna mej om min egen stabilitet och övertygelse. I stunder när jag stannar upp och betraktar mitt ”nya” liv eller när någon lite objuden klampar in och ifrågasätter mej och mina val (för jo, jag lever i en trakt där man inte är sen att påpeka högt & ljudligt och se till att Jante glänser på sin piedestal). När jag går in i försvarsposition och försöker förklara hjärtat ur mej. För ävenom yogan inte längre är så synlig i mitt flöde, så är den mer bärande än någonsin. Yogan är basen och skelettet. Inget jag behöver vrida ur mej förklaringar och bekräftelser på varje dag. Min lycka över yogalärarrollen, som inte längre är utanför mej själv, utan jag är lärare hela tiden. Jämt och alltid. Min inställning till livet som yogini, min övertygelse.

Det är inte så att yogan blivit mindre för att jag börjat jonglera med skivstänger och springa i terräng. Tvärtom. Allt går hand i hand. Fast jag blir ju så osäker när tvivlet knackar på. Vet jag vad jag håller på med? Är jag riktigt ute och cyklar? Men nej, det är jag inte. Jag håller precis på att forma det liv jag så länge längtat till. Ett liv med Liv och aktivitet. Med glädje och spontanitet. Med livslust – färskvaran!

Och det enda beständiga, vet vi ju, är förändringen. Jag har inget behov av att fundera och grubbla över hur mitt liv ser ut om fem, tio eller tjugo år. Hur min yoga ser ut, om jag springer överhuvudtaget eller om styrketräningen bara var en fluga likväl. Eller om jag grävt upp hela min trädgård och anlagt asfalt istället. Jag väljer att njuta och vara här och nu. Skjutsas med i förändringarna. Följa magkänslan. Det är mitt sätt att spara energi. Och det har gjort mej så mycket mer tillfreds.

Så allt är okej. Mer än okej. Jag är och får vara mej själv. Lite för tung på gaspedalen emellanåt, men ändå har nära till vila och avkoppling. Jag har mina duster och jag för mina krig, både hemma och ute bland andra. Jag har mitt temperament och min rynka mellan ögonbrynen. Jag har mitt skratt och min enorma vilja. Och det finns rum för allt det jag brinner för i en alldeles utsökt balans. Just nu. Mer än så behövs inte. Om Shanti, Sat Nam och en gnutta jävlaranamma.

19 reaktioner på ”förändring & inställning.

  1. Ett underbart citat indeed! :-)
    Och sannerligen har det skett en stor förändring här och konstigt vore det nog annars. KY har en förmåga att slita sönder gamla sömmar och röra om i grytan så det står härliga till. Men det är till något positivt. För dig! Och för andra med. Och om det inte är det för andra – skit samma!
    Härlig läsning. Som alltid! (Ja jag smygläser ju faktiskt titt som tätt även om jag mestadels håller mig ganska offline. ;)

    Om Shanti! Värme!

    • Hej kära du!
      Att KY rör om i grytan kan nog både du och jag skriva under, dubbla underskrifter! Jag hade aldrig trott att någon ”metod” kunde förändras ens grundvalar, som KY gör. Sen är det kanske inte rätt väg att gå för alla, men för mej var det så.
      Kram och värme!

      • Ja rätt väg är det (för mig med). Även om det inte alltid känns så. Men det viktiga är att man kommer starkare ur det hela. Som en ny människa. Med benen stadigare i myllan. :-) (Hoppas jag i alla fall. *skrattt*)
        KRAM

  2. Vet du. Jag tänkte på dig härom dagen, hur stor din förändring är för mig som ”bara” läser här. Att du på något sätt är mera du. Fri men ändå på väg. Och att du inte verkar rädd för det som dyker upp utan att du dyker ner i det ibland och sedan kommer du upp med en ny insikt. Eller hur jag ska säga. Hoppas du förstår vad jag menar? Kram!

    • Glad över dina rader ♥
      Inte längre rädd för att vara jag och allt mindre rädd för att vad andra tycker och tänker, ävenom det sitter djupt rotat.
      Kram!

  3. Åh, Nina, det är så fint att läsa dina ord. Att det nästan blir en överraskning för dig hur långt du har kommit, men också att allt inte är lätt och enkelt. Men mest av allt, att det går att förändra så mycket som du gjort, även om jag inte känner dig i riktiga livet och inte sen särskilt långt tillbaka. Det är fantastiskt, du är grym!

  4. Tänk det där hade jag helt glömt bort. Tror bestämt jag ska printa ut ett ex åt mig också. Tack för påminnelsen! *hjärta*

  5. Halleluja, wahe guru & amen! Jag som funderade en massa idag innan jag läste ditt inlägg. Att jag blir så arg när andra vill skriva saker på min näsa och berätta vad som är bra för mig. Det är för att jag nuförtiden verkligen vet vad JAG vill. och jag önskar att andra ska lyssna inåt på sig själva. Tack vare KY… sån skillnad för mig. Love it. Tack tack för att du delar! Kramen

    • Ja, dendär ilskan som bara bubblar upp när andra tror sig veta – den ilskan är inte att leka med. Inte numera. Konsten är bara att få vänt den till något konstruktivt… oh my, det kostar på! Kram och ljus, yogasyster!

  6. Håller med om citatet; klockrent!
    Och härlig känsla när man känner hur allt faller på plats. När man är på väg att bli och göra allt det där man alltid har velat göra/vara. :-)

    Kram M

  7. Du skriver så fint, Nina!

  8. Åh, jag sitter här med snoret och tårarna rinnandes, där träffade du solar plexus mitt i prick, eller hjärtat eller själen…Jag känner igen mig e-x-a-k-t, dämn vad fint! Tusen tack! Kram <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s