om att vara finlandssvensk.

Bild

Jag kan inte röra mej särskilt långt i Sverige innan det kommer på tal. Min finlandssvenska. Hur det kommer sig att jag kan tala så bra svenska och inte ens bryter litegrann på finska.

Jo, det är för att vi finlandssvenskar inte bryter på finska. Vi talar svenska. Punkt.
Det är som dialekt. Det finns gotländska, skånska, dalmål och så finns det finlandssvenska. Plus några till. Förstås.

Och det finns många dialekter inom finlandssvenskan. Också. Jag låter till exempel inte ett dugg som Marc Levengood, snarare lite mer som Stina Ekblad när jag stryker de största avarterna i min dialekt.

Dåliga dagar blir jag väldigt trött och till och med stött över den okunskap som finns. Hur det idag kan komma som en överraskning att det finns folk i Finland som talar svenska. Eller att de som gör det ju måste vara inflyttade från Sverige. För den frågan får jag också ofta, hur länge har du bott i Finland då?

Jag är uppväxt i en liten by med ett invånarantal i runda tal på 300 personer. Alla pratade svenska. Den som pratade finska var ofta inflyttad och ingift. Jag är uppväxt i en kommun med övergripande majoritet svensktalande. Jag är uppväxt i en finlandssvensk kustregion, som sträcker sig från Helsingfors i söder och upp till Karleby i norr – med undantag av några finska avbrott, om man säger så.

Idag är vi finlandssvenskar väl ungefär 300.000. Vi går i svensk skola, ja enspråkigt svenska, men har obligatorisk finskaundervisning. Många av oss har svårt att klara finskan, ja, jag suger sannerligen! Jag förstår bra och greppar det mesta, men min tunga och mitt huvud har väldigt svårt att få till finskan. Dessutom är jag av den åsikten att jag ska få tala mitt modersmål i mitt eget (tvåspråkiga) land – fast riktigt så enkelt är det inte. Man måste kunna finska i Finland. Jag kan inte välja och vraka bland jobb, hur kompetent jag än må vara – kan jag inte finska, så dissas jag i princip direkt (been there). Blir jag sjuk är det my bad att jag inte pluggade ord och lärde mej den ugriska grammatiken i skolan, jag kan bli liggande i missförstånd och i värsta fall bli av med någon kroppsdel för att läkaren inte förstår mej. Okej, en överdrift, men inte helt osannolikt.

Det är förstås inte så att jag går omkring och är mörkrädd för finska. Jag har finska bekanta och en ytterst kär svägerska som är finskspråkig, vi slåss inte för det! Det jag sörjer mest är förståelsen, både från svenskt och finskt håll – känns som att man kläms ihop och inte riktigt har rum i soffan liksom.

Jag vet mer om Sverige än Finland.
Så var det sagt.

Jag är ända sen barnsben uppväxt med svensk tv, radio, tidningar och böcker. Det finlandssvenska utbudet är och har alltid varit skralt – det kostar för mycket att hålla en så liten minoritet som vi med ovannämnda media.

För en utomstående kan det verka märkligt. För mej är det vardag. Jag har alltid haft det såhär. Jag bor i Finland, men jag är mer svensk än finsk. Jag är finlandssvensk – en sorts limboversion av två identiteter. För att hårdra det så finns vissa likheter med att vara flykting i ett land. Det är ingen självklarhet att jag får service på mitt modersmål och det är ingen självklarhet att jag blir behandlad med respekt pga mitt modersmål. Jag hör ju själv att det låter rentav sorgligt, men jag ser det inte så. Visst, det händer att jag gör det, men alltmer gör jag något konstruktivt av det istället. Jag är verkligen sträng med att prata svenska, jag börjar alltid på svenska i alla situationer och så får jag läsa av den finska motparten – förstår han/hon mej eller måste jag börja rad finska ord efter varandra. Eller kan vi göra så att jag pratar svenska, men den andre pratar finska. Ibland blir jag så jävla förbannad, rent ut sagt, när jag möts av likgiltighet och att man rycker på axlarna åt mej eller rentav fnyser till för att jag pratar svenska, att jag spänner ögonen i stackaren och säger något i stil med; det måste vara väldigt jobbigt och andefattigt att bara ha ett ynka språk i sitt huvud! Väldigt medmänskligt och yogiskt, eller hur, men någonstans kommer all uppdämd frustration förr eller senare ut.

Och jag är i ärlighetens namn inte intresserad av den finska kulturen. Jag förstår mej inte på musiken, inte på litteraturen, inte på filmen och inte på det melankoliska draget. Jag kan inte uppbåda något intresse. Tyvärr. Jag känner mej inte hemma någonstans i det finska. Litegrann får jag alltså skylla mej själv, jag har ett val, och jag har valt att vara lite outsider.

Så jag lever i min bubbla. En sfär som jag skapat. Jag tittar fortsättningsvis bara på svensk tv (med några få undantag), jag läser förstås bara svenska böcker och tidningar och måste jag välja film mellan Sundvall och Kaurismäki, väljer jag Sundvall. Jag läser en finsk blogg, EN. Ni andra är svenska eller finlandssvenska. Det är min värld. Min svenska värld. Det är så jag vill ha det. De senaste åren, tack vare yogan, har jag skapat ett glädjande stort kontakt- och vänskapsnät på andra sidan Bottniska Viken. Det är liksom inte lika ensamt längre.

Jag har hittat min finlandssvenska identitet och längtar inte sådär fasansfullt efter att få flytta till Sverige för gott, ävenom det alltid kommer vara en övergripande, stillsam önskan. Livet placerade mej just här med avsikt, jag vet att det är så. Och så länge jag kan svänga på mina höfter, skratta på mitt eget modersmål och bli respekterad med min ytterst svenska identitet så går det ingen nöd på mej. Jag önskar bara att förståelsen och kunskapen var mera utbredd. Sat Nam.

Jag är inte världsbäst på rena fakta och rada upp siffror, därför väldigt lite om just det.
Jag ville allra mest bara dela med mej av en personlig bild av det finlandssvenska.

15 reaktioner på ”om att vara finlandssvensk.

  1. Det här var jätteintressant och bra skrivet tycker jag. Måste säga att jag är ganska okunnig i ämnet men tycker du förklarar det bra! Jag ska va ärlig så trodde jag att finlandssvenska var att man bröt på finska…men nu har jag lärt mig något nytt :-) Tack!

  2. Mitt i prick och bra skrivet Nina! Även jag vet mer om Sverige än Finland…och jag fortsätter leva i min finlandssvenska ”bubbla” och det känns bra.

  3. Jag läste en krönika i en tidning där en tjej beskrev precis samma sak/eller var det i ett tv-program… minnet är dåligt.. Visste faktiskt inte att det var så.. jo jag trodde inte att ni bröt på finska men kanske att alla var tvåspråkiga. Tänk att jag skulle kunna åka till en del av Finland och bli förstådd det låter härligt !! Kram!

  4. Det här var verkligen jätteintressant! Jag har tänkt på det lite hur det fungerar, men inte tillräckligt mycket för att fråga. Nina, ibland när jag läser vad du skriver tänker jag att du borde skriva krönikor för tidningar. Som den här, den skulle många ha glädje av. Du skriver så fint. Tack och kram!

  5. Du skriver så initierat som få av oss känner till. Tack. Har arbetat tillsammans med en kille från Åland, han pratade om samma problematik som du gör. Följde också debatten lite grann när ni hade val seast, det finns märkliga krafter som bara förespråkar finska har jag förstått. Inte lätt med en delad identitet men du beskriver det fint.

  6. Det här intressant och en kunskapshål hos mig också. Inget jag tänkte på förrän jag började blogga och då plötsligt började få kommentarer från en hel drös finlandssvenska bloggare. Men jag känner till väldigt lite om Pajala och Svedala också, så jag är inte själv så förvånad om att min kunskap var låg innan. Det är mycket en ska lära sig i skolan… Vi tror att vi är så himla kulturella och fina men oh no. Att resa till Thailand en gång per räcker inte…

  7. Så glad över er feedback, tack!
    Dethär är ett inlägg jag velat fram och tillbaka med, ska jag skriva det eller inte. För det är inte lätt att skriva om något som i fel sammanhang kan bli rätt inflammerat och känsligt. Samtidigt är det den jag är och jag är inte längre rädd för att stå på barrikaderna med den finlandssvenska fanan i handen, take it or leave it liksom :)

  8. även om jag kanske inte skriver under på allt du sade så tror jag att du ändå prickade ganska så rätt med hur många finlanssvenskar speciellt då här i österbotten känner det. För den som vill veta mera om finlandssvenskar eller Finland överlag kan jag varmt rekommendera att höra på två avsnitt av den svenska historiepodcasten ”Den blå hästen” där de pratar lite om Finland.

    http://denblahasten.libsyn.com/finland-del-1 och http://denblahasten.libsyn.com/finland-del-2.

    De hittas även på iTunes https://itunes.apple.com/se/podcast/den-bla-hasten/id574295440?mt=2

    • Kanske bra att du inte skriver under på allt, då hade du varit… jag?! Jag försökte ju inte samla alla finlandssvenskar i samma hage, utan jag ville berätta vem jag är – en i mängden. Ska se om jag får till Den blå hästen, är så dålig p podcasts ;)

      • Tror inte de har så mycket som är nytt för dig jyst om Finland där men kanske vore nåt för nån av dina rikssvenska läsare som är nyfikna på Finland.

  9. Kommer från Umeå från början och har haft finska Vasa som närmsta stad under hela min uppväxt. Dit tog vi båten gick på vasalandia och åt godis. Så att ni pratar (och inte bryter på…) svenska där borta, det visste jag. Däremot var det mycket annat jag inte hade en aning om. Intressant läsning och tack för att du delade med dig!

  10. Ping: yoga ♥ löpning | lite av allt.

  11. Ping: jag är. | yoga ♥ löpning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s