lev och låt leva. och jag säger det bara en gång.

Lokah

Små eldar flammar upp här och där. I debatten om yogan. Om kyrkan. Om kristendomen. Om hinduismen. Om buddhismen. Om vad som är vad. Jag beslöt för en tid sedan att faktiskt dra mej undan debatten och jag har inga planer på att ge mej in i den på nytt. Det är inte därför jag nämner det nu heller. Jag nämner det för att någonstans inuti mej sårar det mej att ibland bli personligt påhoppad för något som står mej allra, allra närmast. Något som är så rätt för mej och som mer eller mindre är mitt liv. Var någonstans är det svårt att acceptera det? Det hade inte behövt handla om yoga, det hade kunnat handla om att jag tycker om att äta småspik. Men principen är densamma – var försiktig med vad du häver ur dej, det kan såra någon. Vi har alla våra sätt att ta oss genom livet och vi står oss själva närmast (i bästa fall).

Jag tror på att leva och låta leva. Alla gånger. Jag har inget behov av att omvända någon eller kasta ur mej mina egna rädslor, jag väljer hellre att vara tyst än att fälla sårande kommentarer och skriva besserwisser-inlägg i lokaltidningen. Är jag inte säker, så drar jag mej hellre undan. Jag tänker ofta att var och en med sitt, var och en med sin övertygelse. Därför har jag så oerhört svårt att förstå varför vi måste klanka ner på varandra, slänga skit och blänga på varandra. Jag är säkert väldigt naiv, men jag har väldigt svårt att se det medmänskliga i att vi alla måste tänka, tycka och tro samma sak. Att det är så lätt att utesluta och anklaga. Så lätt att säga alla andra har fel.

För mej är det självklart att inte alla kan gå samma väg. Trampa i samma spår. Det är också självklart att min uppgift inte är att tvinga någon att leva som jag gör, men jag ska inte heller behöva vara rädd för att utföra, berätta och lära ut yoga & meditation (eller äta småspik). Jag ska verkligen inte behöva bli ifrågasatt för det. Vill man veta mera är man välkommen, vill man inte så får man se åt ett annat håll, men man sprider inte heller osanningar om mej – som att jag skulle lura vilsna själar i fördärvet. Eller att det jag gör leder spikrätt ner i helvetet. Jag kommer brinna. Säger man.

Jo, det är såhär vi har det som yogalärare i min trakt. Inte varje dag, men alltför ofta. Det är lite fläckvist och en del ställen är mer eldfängda än andra, för att uttrycka det diplomatiskt. Men det är sällan helt tyst och vindstilla vid fronten, så att säga.

Jag ger mej inte längre in i de skrikigaste debatterna för det tar sådan energi och det är inte värt de sårskorpor, som ska pillas loss från hjärtat sen. Någonting i mej mår fruktansvärt dåligt av ofruktbara diskussioner, där ena parten kastar paj så det splaschar om det, medan den andra gör allt för att gå i försvar. Jag är diplomat ut i fingerspetsarna (tro det eller ej) och får grymt svårt att vara när hederligt bondförnuft och mänsklig respekt går ut genom dörren och kvar blir spillror till människor som gör allt för att hugga så hårt det går. Vad hände med det öppenhjärtliga i att lyssna och försöka förstå? Vad hände med behandla din nästa, som du själv vill bli behandlad? Vad hände med alla är vi lika värda? Vad hände med respekt för annan livsåskådning, ömsesidig förståelse för oliktänkande och annan tro? Var någonstans drogs linjen mellan att ödmjukt dela med sig av sin övertygelse och att banka in den med våld i skallen på folk?

Jag bara undrar.

Lokah Samastah Sukhino Bhavantu
Lokah Samastah Sukhino Bhavantu
Lokah Samastah Sukhino Bhavantu

Om Shanti

13 reaktioner på ”lev och låt leva. och jag säger det bara en gång.

  1. Än en gång – WORD! Och nej, varför slösa sin dyrbara energi på att ge sig in i fruktlösa debatter. Man ska inte offra sitt välmående på sådant. Om man kan låta bli. Vilket är svårt ibland.
    Om Shanti! <3

  2. Å det där är så svårt. Varför går du i mörkret frågade någon mig nära. Vad säger man då? Jag är också tyst så länge det går men vid en viss gräns väser jag till. Som en riktigt ilsken katt. Ibland måste man det.

  3. Hej Nina! Är det så?? Så tråkigt!
    Kram!

  4. Jag ger mig nog (alltför ofta) in i debatter…. Men har blivit bättre på att INTE gör det. Som du säger; det tar så oerhört mycket energi…

    Det man tror på tror man på, oavsett vad andra tycker och tänker. Sen finns det ju tyvärr alltid människor som är ute efter att såra så mycket så möjligt och/eller ha rätt, rätt, rätt… Trist… :-((

    Kramar!

  5. Jo jag har ju stött på en frikyrkopastor som försökte läsa lusen av mig & det gjorde mig fundersam ett tag. Men jag har också slutat att diskutera jag slingrar mig & backar ödmjukt ur diskussionen. Det är konstigt för att vara mig som alltid tidigare diskuterat allt möjligt. Men man blir ledsen av påhopp & det är så respektlöst & oreligiöst att bete sig så. Basta! Kram & kraft!

  6. Fy sjuttsingen vad trist för dig!! Jag kan skriva under på allt du skriver. Vi hade en exakt liknande diskussion hemma för några dagar sen. Herregud, varför kan inte var och en få göra det som han eller hon tror på. Oavsett vad det handlar om! Jag har svårt att förstå det behov som en del verkar ha, att försöka övertyga andra om att deras är bättre. Stå på dig, Nina!

  7. Tack för alla fina kommentarer!
    Känns bra att få bekräftelse på att jag inte har en helt förvrängd syn på dehär otrevligheterna….

    Jag skrev inte i affekt denhär gången, eftersom jag inte personligen råkat ut för påhopp just nu, utan dethär var ett inlägg som vilat och blev aktualiserat då en kär yogakollega fick det hett om nosen för en tid sedan. Men som sagt är det ett ständigt dilemma och det tar onödig energi mellan varven.

    Sat Nam. Jag är sann!

  8. Så tråkigt med påhopp. Men jag måste vara lite tvärtemot det här flödet – om inte de som tycker annorlunda säger något, hur blir det då? Man måste våga ta en debatt då och då för det man tror på tycker jag. Inte för alla saker absolut inte och inte bara för att. Men ibland. För sin anständighets skull. För det man faktiskt tror på. Skaffa sig bra argument så man inte känner att benen slås undan på en bara för att man inte tänkt till om det som är hjärtefrågor.
    Jag tycker det är bra att du skriver om det här. Jag har förstått att det finns någon konstig syn på yoga ibland. Jag blev intervjuad härom veckan av en journalist som hela tiden ville få mig att säga att yoga är en religion. Det var svårt att bemöta. Frågan kom i olika skepnader hela tiden och även med påståenden – jag ser att du har Buddha på väggen, varför har du inte Jesus här? Och så vidare. Men jag mailade henne efteråt och skrev att jag inte kände mig bekväm. Ändå är jag nervös för hur själva artikeln kommer att bli, den är inte tryckt ännu.

    • Jag är inte emot debatt, men det klimat som råder här och just i denhär frågan är inte friskt! Att man blir beskylld för att lura folk och att man blir beskylld för att sprida irrläror. Det är liksom för fult för att ens bemötas – inte alltid, men oftast.

      Jag har mina argument. Jag står stabil i det jag står för. Och jag diskuterar mer än gärna…

      …men varför jag allt oftare drar mej undan hetluften är för att jag vill skydda mej själv och det står jag för. För så länge jag inte blir bemött som en vanlig medmänniska vid mina sinnens fulla bruk (!) så ödslar jag varken tid eller energi på det. Så pass inflammerat är det stundvis. Tyvärr.

      MEN. Jag vill poängtera.
      Det är inte varje dag såhär. Och alla är inte lika fanatiska i sitt motstånd. Men det är ju tyvärr de gånger det hettar till och vi som yogalärare blir påhoppade, som man minns mest och sätter mest (negativ) energi på.

      Jag ville bara lyfta fram detta. En gång för alla. Belysa att det inte alltid är så rosenskimrande att leva & lära ut sin filosofi. Inte med det sagt att det måste vara lätt, men ibland önskar man att det fanns mer utrymme att… live and let live.

      Håller tummarna för att artikeln kommer i tryck med rätt perspektiv!

      • Förstår att det är tufft. Håller mina tummar för att vinden vänder hos er. Och nej, det är inte alltid lätt att stå upp för det man tror på och brinner för. Å andra sidan, vem hade sagt att lätt är bäst :) KEEEEEEP UP. Du och Marica gör så mycket gott i er del av världen, jag är säker! Kram

  9. Trots utelämnandet av detaljer förstår jag. Tråkigt, trångsynt, orättvist att inte få vara den man är. Att vi är olika borde väl ses som en rikedom?
    Du verkar i alla fall vara stark i din övertygelse om vem du är och att fortsätta vara så samt att du inte kastar paj tillbaka. Föregår med gott exempel. Hoppas det kan inspirera :)

    • Så tänker jag också. Att om jag står för den jag är och det jag förmedlar så hoppas jag att det ger ryggrad åt andra att våga göra detsamma.
      Tack till dej ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s