finurlig livsande, krasslighet och andra infall.

20140320_009.jpg

Himmel, vad mycket man hinner tänka, läsa ikapp och sammanställa när man vilar från det som annars upptar all ens fritid. I två dagar har jag inte gjort mycket mer än jobbat, spottat i taket och ätit chilistark lasagne. Halsen är som sagt krasslig, jag tappar rösten ibland och försöker lindra sandpapperskänslan så gott det går. Nej, det är inte synd om mej någonstans. Jag har inte (ännu) myror i brallan, tvärtom tycker jag det är skönt att ta det lugnt.

Tur i oturen blev löpskolningsdagen inställd, som jag var anmäld till nu på lördag. Känns inte helt hundra att vara med på dylikt om minsta rörelse orsakar hostanfall från jordens inre. Hoppas istället på att åtminstone vara i så pass bra skick att jag kan njuta lite skog om än i meditativgångtakt (#livräddförsärskrivningar). Skulle inte sitta illa med några ryck i trädgården heller, ävenom jag sällan har bråttom med den om vårarna. I vår skogsglänta ligger faktiskt lite snö kvar, smälter alltid sist hos oss, och jag vet att det är alldeles onödigt att stressa. Däremot går det fint att luta pannan mot köksfönstret och titta ut på rabatterna, skapa visioner för sommargrävning och stenplockning.

Förutom köksfönstermeditationen har jag hunnit fundera på var jag är. Idag. Med allt. Yogan, löpningen och träningen. Att det känns så självklart och som om jag alltid gjort dethär, i exakt denhär kombinationen. Litegrann med känslan, vad gjorde jag av min tid förut? Hur prioriteringar landar precis där de ska och resurserna räcker till. Jag kan säga ‘ja’ och jag kan säga ‘nej’ direkt ur maggropen och utan tvekan.

Nosar nyfiket på det som ligger framför. Några år framåt i tiden. Vad jag har för planer och drömmar. En del väldigt tydliga, andra slinker undan lite diffust sådär. En del av det jag gör idag hänger samman med vad jag vill utveckla längre fram, sådant som utåt sett kan verka lite konstigt, men som jag själv har en väldigt tydlig intention med. Den stora skillnaden, över hela linjen, är att jag inte längre har bråttom. Det finns inget i mej som drar, sliter och med all makt vill framåt fortare än det är möjligt.

Jag har absolut inget emot att lufsa runt i maklig takt. Leva det utstakade livet och luta mej mot tryggheten i det. Exakt så vill jag ha det just nu. Jag önskar inga stordåd, enorma visioner och radikala förändringar. Det är inte tid för det nu. Inte ännu. Däremot vet jag att jag inte längre är rädd för att kliva utanför ramarna och småningom skapa ett eget sätt att försörja mej på. Det som förut alstrade stora rädslor i mej är sedan länge kasserat. Jag tror nämligen på att leva nu och inte vänta på en pension, som kanske inte ens kommer. Jag tror inte heller på att man måste ha allt på det torra innan man vågar kasta loss. Jag tror på nuet.

Se där. Djupfilosofiska tankeslingor, som hjärnan roar sig med när katten är borta.
Anar en finurlig livsande, som ser till att placera ett och annat sandpapper i de halsar, som ska stanna upp en stund och ta sig tid att reflektera. Att sånt.

10 reaktioner på ”finurlig livsande, krasslighet och andra infall.

  1. Känner igen både förkylningssymptom och köksfönstermeditation och att vara utan enorma visioner men ändå vara nöjd. Andetag för andetag och ögonblick för ögonblick. Krya på dig och stora kramen!

  2. Exakt så känner jag med. Att träna känns så naturligt och så ”jag har alltid gjort det. Eller har jag det…?”
    Undrar VERKLIGEN vad jag gjorde med all tid innan jag tränade och hade tre barn..??? Haha! :))

    Kram M

  3. Ibland behöver man verkligen de där lite ofrivilliga pauserna för att kunna tänka lite framåt, sätta ord på saker man inte satt fingret på, och inte minst ha lite tråkigt. Gud, vad jag kan sakna det ibland! Då föder man ny energi och kreativitet och kan gå vidare in i vardagssnurrren med massa kraft. Ha en fin dag och hoppas förkylningen försvann!

  4. Inte ha allt på det torra innan man kastar loss. Tack för de orden just idag behöver jag dem lite mer. Och vad vore livet utan pauser och tankeslingor mitt i all rörelse framåt? Kram kram

  5. Jag tror som du. Kasta loss, tänk inte för mycket, det liksom löser sig alltid. Ska man vänta in det perfekta ögonblicket får man vänta ihjäl sig, förmodligen förevigt. Härligt med vardagsfilosofi och tid över ibland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s