den långa versionen. jag ♥ trail.

Dagen D. Tidig väckning vid fem. Försöka äta rejäl frukost då är närmast ett skämt. Gröt, kvarg och kaffe, punkt. Undrade stilla över hur dagen skulle bli. Hade ändå inga speciella förväntningar, annat än mitt mål att klara de dryga 50 km på 10 timmar. Det var ju ingen tävling, utan en arrangerad marathonvandring längs med Utterleden. Över åttio personer deltog, varav ena gruppen var anmäld att gå leden i ett svep, medan den andra övernattade halvvägs och slutför vandringen idag.

Alla fick hursomhelst en nummerlapp, så vi var enklare att hålla koll på vid vatten- och checkpunkterna. Vi hade också möjlighet att lämna in ombyte och proviant, som fanns tillgängligt halvvägs. Skönt att veta det fanns chans till sko- och klädbyte ifall man plumsat ner i något träsk eller skavt sönder fötterna.

Leden invigdes för ett år sedan, men det är svårt att tro, så upptrampad som den redan hunnit bli. Bara en liten del av stigarna har funnits sedan gammalt, de flesta är nyanlagda. Rätt långa sträckor går längs grusvägar, men det är förlåtande så pass långt ute i ödemarken. Ströbebyggelse finns, men oftast då i form av sommarstugor. Halvvägs finns en populär campingplats, som jag har förstått är i princip fullsatt varje säsong. Där kan man prata om mitt-ute-i-ingenting.

BeFunky_WP_20140624_002.jpg

Buss tog oss till starten och halv åtta stack vi iväg. Min intention var att göra resan ensam, vilket också var min tanke när jag i våras bestämde mej för att göra detta. Jag gick i princip den första kilometern, vilket visade sig vara ett smart drag. När jag väl började mjukjogga så hade jag vandrarna bakom mej och de snabbfotade löparna framför mej. Där i mitten fick jag lufsa i lugn och ro, i min egen värld. Bara vid checkpunkterna (där vatten, saltgurka och frukt också fanns) stötte jag ihop med andra. Exakt så ville jag ha det. Köra mitt eget race.

BeFunky_WP_20140624_001.jpg

BeFunky_WP_20140624_004.jpgBeFunky_WP_20140624_005.jpg

Jag kan lugnt säga att början var ingen succé. Sådär som det är ibland när man planerat ett långpass och det känns som att den enda som planerat springa långt och länge är hjärnan – kroppen tycker något helt annat. Det var inte i sig jobbigt att springa, eller ja, lufsa i 7-8 km/h-takt, men det kändes segt och av någon märklig anledning mådde jag lite illa. Fattade efter någon kilometer att herregud, jag är ju hungrig! In med lite torkade fikon och så hölls jag ihop i de ca. 16 km, som krävdes för att bli serverad smörgås och bärsoppa. Tumme upp för det och sen var både illamåendet och segheten borta.

BeFunky_WP_20140624_010.jpgBeFunky_WP_20140624_012.jpgBeFunky_WP_20140624_015.jpg

Terrängen är rätt varierad. Det är allt från djupgrön skog, med mossa och djungelkänsla till öppna träsklandskap och steniga åsar. Det fina med att göra en sådan här grej är att verkligen få vara ute så länge! Uppleva hur naturen förändras kilometer för kilometer. Hur mångsidig och föränderlig den är. Det enda som i princip saknas i våra trakter är höjd. Inte för intet kallas denhär västkustremsan för ”plattlandet”. Ändå gick det mycket uppför igår, ävenom det inte syns så känns det i benen när man strävar framåt… sakta uppåt.

Springa på spång är också speciellt. Tycker överlag inte om det, de flesta spångar jag haft att göra med har varit rangliga och fallfärdiga. Dessa var inte det. Stabila och rediga. Bara att trampa på.

BeFunky_WP_20140624_016.jpg

Halvvägs, vid 25 km, serverades lunch (köttsoppa, smörgås och kaffe) vid Sexsjö. Funderar ibland över namnet, hur kom det till? Det blåste rätt kraftigt igår, kall nordlig vind, som var skönt svalkande när man sprang, men bitskt kall om man stod stilla. Åt min soppa inomhus och om inte annat var det skönt att sitta en stund.

Servicen längs med vandringen var superb! Glad att jag skippade tanken att göra det på egen hand och tvingas släpa på flera liter vatten och mat i ryggan. Jag hade ju inte som mål att springa snabbt och få till en supertid, jag ville helt enkelt köra ett lite extremt långpass längs med för mej okända stigar – hinna njuta, fota och äta. Den kille som snabbast tog sig fram igår landade på några minuter under 6 timmar! Då ser man nog inte annat än några meter framför sig på stigen och man stannar inte för att äta heller.

De första 25 km var inte lätta. Ävenom jag inte tänkte i vad-fan-har-jag-gett-mej-inpå-banorna, så suckade jag nog högljutt mellan varven. Mest tror jag det berodde på skallen. Det mentala. Jag visste ju liksom att jag skulle slå mitt distansrekord på över 20 km innan dagen var över och någonstans låter det ju orimligt. Lite osannolikt sådär.

Men när jag joggade vidare med lunch i magen och vissheten om att jag nu började beta av andra halvan, så rullade det betydligt fortare framåt. Höll 8-9,5 km/h mestadels och var tvungen att bromsa lite för att inte köra slut på alla krafter i dumhet.

BeFunky_WP_20140624_029.jpg

Tekniskt krävande på sina ställen, men det är ett välkommet avbrott gentemot barrstigar och grusvägar. Trippa, tassa och hålla tungan rätt i mun. Det är de små utmaningarna, som gör traillöpningen så intressant och spännande. Att det inte bara är platt och enformigt. Och tycker man som jag att det inte är huvudsaken att komma först i mål eller springa så fort benen håller, så är det bara trevligt med ”farthinder” längs med resan.

BeFunky_WP_20140624_034.jpg

BeFunky_WP_20140624_037.jpg

Vackrast var det nog här. Vid Gäddsjön. Bara fågelkvitter och några envisa, kalla vindar. Temperaturen höll sig kring 12-14 grader under dagen – för mej välsignat lagom. Solen var mestadels framme och tacksamt placerad bakom mej. Betydligt jobbigare att springa mot solen än att ha den i ryggen. Tack vare svalkan så slapp jag dras med huvudvärk, hade bara små känningar mellan varven och efteråt inte alls.

BeFunky_WP_20140624_041.jpg

Här vid Huvudsjön, som skymtar nedanför ängen, fanns en skylt som berättade att det var 15.5 km till slutmålet. Vad? Redan?

Började inse att mina tänkta och realistiskt planerade 10 h, skulle kortas av med ett par timmar. Förvåningens finger i häpnadens mun. Om inte förr, så blev springet i benen än mer tydligt just här. Det blev också fötterna. Tydliga alltså. Inget skoskav, men väl känningar i tånaglarna. Liksom ett tryck över dem, något som jag får på en del pass när fötterna svullnar till.

BeFunky_WP_20140624_042.jpg

BeFunky_WP_20140624_044.jpg

Högsta punkten. Eventuellt. Eller bara en allmän synvilla. Grönaste gröna hursomhelst. En del av leden går över ängar, eller längs med kanterna, och ställvis nådde växtligheten mej upp till armhålorna (två äpplen hög, som sagt). Lika fint som det var att komma ut ur skogen och mötas av öppna landskap, lika mycket njuter jag av att få trava in tillbaka i mörka skogen.

BeFunky_WP_20140624_046.jpg

Ja, det blev inte fotat med rätt antal meter, men ville ändå föreviga mitt livs första genomförda marathonsträcka. Att det sen ännu skulle plussas på 10 km kändes varken hopplöst eller konstigt. Bara roligt! Visst började jag bli lite trött och stel i benen, och höften, sådär så det måste ha sett komiskt ut när jag var tvungen att böja mej ner och knyta skorna. Ändå kändes det bättre att vara igång än att stanna till, behövdes bara ett litet stopp för att fotografera så hann styvheten kicka in.

BeFunky_WP_20140624_047.jpg

Sista checkpunkten låg 6.6 km innan mål. Stannade bara till för lite bärsoppa och en saltgurka. Var alldeles för ivrig för att ha ro att pausa desto mera. Dessutom var resten av sträckan bekant sedan tidigare, gick den med dottern i höstas, och ville bara beta av den. Löjligt pigg kände jag mej och fick ett par kommentarer av funktionärerna, att sådär fräsch får man inte se ut efter så många kilometrar. Tog det som en bekräftelse på att jag disponerat krafterna väl, vilket jag tyckte var absolut knepigast de första 25 km. Jag lyckades med min föresats att inte ta ut mej så att jag var tvungen att krypa de sista metrarna, utan faktiskt ha ork kvar. Det var, som sagt, inte en tävling – dethär var helt och fullt en upplevelsegrej.

BeFunky_WP_20140624_049.jpg

Sista femman gick genom tallskog och slingrande barrstigar. Perfekt. Det var bara att pallra på. En pytteliten tävlingsdjävul hoppade fram när jag plötsligt hann upp och ledigt sprang om ett par, som hela tiden puttrat på några minuter före mej. Vid i princip varje vatten- och checkpunkt gav de sig av när jag kom dit, men de sista kilometrarna hade jag tydligen mera kraft än de. Helt löjligt att ens börja jämföra sig, men glad att jag själv slapp uppleva den sista biten med tungan hängande nere vid knäna och knappt kunna sätta fot om fot (nej, så eländiga såg de inte ut, bara lite spaka).

BeFunky_WP_20140624_050.jpg

Humor när det bara är pyttelite kvar att springa. I geocache-sammanhang beskriver man stenen såhär: ”Denna cache är ett riktigt mandomsprov! När man kan lyfta stenen är man en riktig man, brukar det heta! Stenen ska lyftas helt, inte bara i ena ändan. Skriv gärna i loggen hur det gick med lyftandet!

Nej, jag testade inte ens. Är rädd att benen hade vikt sig sjudubbla. Haha.

BeFunky_WP_20140624_052.jpg

BeFunky_WP_20140624_053.jpg

Sista backen. Vid skidcentrumet i Lappfors. Den ser rätt oskyldig ut där på bilden, men jefvlar vad jag helst hade krypit upp för den på alla fyra! När man är sådär nära mål, så är det som att krafterna och geisten lämnar systemet, men upp och över kom jag.

Sällsam lycka. Jag gjorde det!

Det knasiga är att det inte känns som att jag gjort någon jättebedrift. Visst, jag är stolt och glad. Jag klarade av det utan större bekymmer och dessutom snabbare än jag kunnat drömma om. Jag behövde inte köra slut på kroppen och idag är jag inte mer stel än jag brukar kunna vara efter ett vanligt långpass eller tunga skivstångslyft. En del av mej (prestationsdjävulinnan) anser att jag ju nog kunnat snubbla fram lite snabbare, åtminstone de första 25 km. Jag hade också kunnat strunta i att gå mellan varven, vilket jag gjorde i större motlut och när terrängen var knepig. Jag hade nog orkat springa alltigenom. Men äh, nu gjorde jag det enligt konstens alla regler för att hushålla med krafterna och faktiskt ha ork kvar. Jag är på fötter idag och slipper plåstra om fula skavsår, linimentbehandla värkande muskler och annars vara som en urvriden trasa.

Den andra, vettigare, sidan av mej jublar satan i gatan vad jag ser upp till min kropp ännu mera nu! Hur stark, seg och uthållig den hunnit bli knappt två år! Struntar i Jante för ett ögonblick och bugar mej ödmjukt inför mitt tempel. Jo, såpass allvarligt. Det är verkligen inte att undervärdera en prestation, som avskräcker de flesta normalt funtade. Själv ser jag nu framemot liknande strapatser framöver. Kanske inte 50 km varje gång, men jag vill absolut uppleva många sådana här dagar ännu. Göra det som landat så stadigt och fint i mitt hjärta – jag ♥ trail = sant.

13 reaktioner på ”den långa versionen. jag ♥ trail.

  1. Bugar mig ödmjuk för din prestation:-). Tack för att du delar, så coolt! Kram

  2. Kan bara instämma med Ulrika. Tack för att du delar. Jag är mäkta imponerad!

  3. Det är så intressant att läsa.
    Även om jag förmodligen aldrig själv kommer att göra något liknande så bugar jag mig precis som Ulrika.
    Du är verkligen en starking!
    Kram

  4. Sååå häftigt!
    Jag blir redigt sugen. Går det varje år? ;-)

    Kram M

    • Första gången i år. De kallade det testlopp (i vår grupp, som gjorde leden på en dag). Kanske det blir ett lopp på riktigt nästa år?!

  5. Vilken dag du fick! Eller gav dig själv :) Hurra för att du genomförde det! Hurra för skogen! Hurra för klok disponering av loppet så du orkade så bra!

  6. Tack alla!
    Happy att, som Annika skriver, jag gav mej dendär dagen!

  7. Nina, jag önskar jag hade varit med. Längtar också efter att göra nåt liknande. Imponerad av dig att du gör det du vill! Ofta stannar det vid tankar för mig. Hm… Nåt att jobba på för mig… Så vackert det är i vår hembygd!!
    Kram!

    • Gör tankarna till verklighet ♡ Snart är din tid, fullt ut! Ojaaa, visst är det fint här – så lätt att bli hemmablind bara.
      KRAMEN!

  8. Vilken dag! Du får det att låta både lätt och roligt, och drn naturen gör ju sitt också. Jag är så imponerad!

  9. Ping: yoga ♥ löpning | #hullerombuller #spretinlägg

  10. jag kom in på din blog via hejdi. Ååå vilka fina bilder! Jag o min syster med hennes äldsta dotter var och övernatta där vid bron i fjol. Nu efter att jag har läst din berättelse så locker det enormt att vara med I år

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s