om att springa i enlighet med sig själv.

14_8_2014 17_15_40.jpgEn stretchar. En kliar sig. Allt i enlighet med kroppens behov.

Efter en varm sommar, då jag inte kunnat springa så mycket som jag velat, känns det smått magiskt att äntligen kunna sträcka ut benen rejält. Jag vet inte om jag inbillar mej, men såhär lätt har det inte känts förut! Om det beror på ofrivilligt få kilometer senaste tiden så kroppen hunnit ta igen sig med råge eller om den träning jag gjort istället har boostat kroppens löpmekanism, det vet jag inte.

Hursomhelst. Jag känner mej stark när jag springer. Och snabbare. Det sistnämnda är något jag sannerligen inte är bortskämd med. Nu pratar vi inte 4 min/km-fart, dit strävar jag inte ens, utan mer att min snittid på 10 km hålls stadigt under 55 minuter nu. Snabbare än så har jag inte behov av att springa. Det som glädjer mej är att jag kan hålla den farten utan större ansträngning och jag tycker om tanken att jag högst antagligen kan pressa ner tiden rejält om jag hade ett gäng zombier efter mej. Vilket inte betyder att jag önskar mej det. Be careful what you wish for.

Annika skrev för ett tag sedan om träna skonsamt och jag kände igen mina egna tankar när jag läste. Jag springer inte för prestation utan för livet. I grund och botten tycker jag inte om att anstränga mej och ta ut mej så jag nästan kräks, det går emot alla mina övertygelser. Visst, det är skönt att ge järnet ibland och det behövs också för att kravla sig ut ur bekvämlighetszonen – för ävenom man inte tävlar, så är det en bra skjuts framåt både självförtroendemässigt och kroppsligt att få en starkare och uthålligare kropp. Åtminstone för mej. Men detdär med att kräkas av utmattning är inget för mej, finns inget i min träning som jag behöver det till. Finns ingen aspekt i mitt liv, som kräver att jag måste krypa hem på alla fyra från gymmet.

Jag upplever mer ofta än sällan att jag hade kunnat springa snabbare och lyfta tyngre. En del av mej kan bli provocerad av det, men en allt större del är helt fine med det. Jag påminner mej själv om att exakt vad i mitt liv och min kropp hade behövt komma snabbare framåt eller lyfta 10 kg mer?! Oftast skallen. Och den vet vi ju att man inte ska lyssna på alltför mycket.

Nu menar jag inte att trampa någon på tårna, utan dethär är bara en högst personlig reflektion över hur jag ser på i synnerhet min löpning. Det faktum att jag blir både snabbare och starkare utan att halvt ha ihjäl mej själv ser jag som ett kvitto på att åtminstone något gör jag rätt.

Att lyssna på kroppen mer än på huvudet. Så viktigt. Särskilt om man inte har som mål att stå i ett startblock och jaga olympiskt guld – eller egentligen, då är det väl än mer viktigt.

Hur funderar du kring att träna i enlighet med dina egna, allra ärligaste, behov?

4 reaktioner på ”om att springa i enlighet med sig själv.

  1. Det känns som din träning är för livet, sund och jordnära och ibland med ett stråk av fart och kamp. Hur jag ser på det vet du ju :) Nu har jag läst ifatt, du skriver så mycket klokt hela tiden! Kram och ha en fin helg!

  2. Åh vad jag behövde läsa detta just idag! Nästan läskigt tajmat inlägg? :-D
    Tack söta, fina, kloka du!!

    Kram M

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s