dagens trail.

WP_20140830_015.jpg

Alltför länge sedan jag ägnat mej åt upplevelselöpning. Det vill säga sprungit längs en för mej otrampad naturstig. Valde att köra 40 km inåt landet och nästan till andra ändan av kommunen. Nu pratar vi skog. Djup sådan.

WP_20140830_010.jpg WP_20140830_009.jpg

Bestämde mej redan hemma att det får bli den kortare rutten på dryga milen, för jag hade på känn att det kan dra ut på tiden idag. Vilket det också gjorde. Har inte sprungit i så kuperad och knepig terräng förut. Blev snabbt stirrig i både benen och ögonen av att parera stenbumlingar. Så mycket sten! Och så mycket uppför! Nästan så jag började fundera vad som hänt med konditionen.

WP_20140830_007.jpg

Blöta partier. Ruttna spänger, skruttiga små broar och överlag en väldigt mossig känsla. Ändå så ljuvligt, underbart och fantastiskt skogigt. Precis som jag vill ha det.

WP_20140830_003.jpg

De tusen sjöarnas land var det ju. Och visst var det vatten här också. Fast mer som i träsk. Lugnet själv bodde just här.

WP_20140830_006.jpg

Allt annat än lugn var jag ställvis över den bristfälliga markeringen. Börjar tro det är mej det är fel på. Jag är trots allt blond. Förstår bara inte varför det ofta är solklar markering när stigarna löper tydligt genom riset, men när en åker breder ut sig eller man ska korsa en väg, eller när slyet når upp över axlarna, så är alla band och skyltar som bortblåsta. Just där fotot är taget stod jag en bra stund och tvekade. Anade att jag skulle krypa in genom det svarta hålet i mitten, men växtligheten var inte så inbjudande. Till slut såg jag ett solblekt band i trädet. Väldigt tydligt, eller hur.

WP_20140830_012.jpg

30_8_2014 11_18_47.jpg

Mitt ute i Ingenstans ligger en liten stuga. En kvinna bodde här för många herrans år sedan (vi pratar 1800-tal), men jag vet alltför lite om henne för att kunna berätta mer. Jag vet bara att det verkligen måste ha varit en bedrift att ens överleva därute. Jag må vara lite av grottmänniska, men sådär ensligt har jag inget behov av att bo. Att det dessutom knakade hejvilt i skogen däromkring gjorde mej inte mer kaxig precis. Eh.

Kändes som läge att testa handstående för att skaka av mej olustiga tankar och rädslor. Kan ju säga att det inte är det lättaste att tajma både timern och balansen…

WP_20140830_017.jpg

Så nu är jag påfylld och något pånyttfödd igen. Behöver dendär skogen för att må som bäst. Har absolut ingen betydelse vad pulsklockan (batteriet gav dessutom upp i den idag) visar för prestation och tid, det är antalet barr i håret som räknas. Och älgflugor. De var ett antal idag. Urk.

Idag är det sk. veneziad i vår trakt. En ytterst finlandssvensk tradition sista helgen i augusti. Vi firar att sommaren är över (eller ja…), tänder färggranna lyktor, tänder eldar och är på våra sommarstugor (som vi kallar villor faktiskt). Nu har vi ingen sommarstuga utan brukar ta oss ut till systers eller som i år, bara vara hemma. Vi har dessutom dottern i Helsingfors på friidrottstävling och för att kolla på landskampen Finland-Sverige, hon kommer hem med buss aptidigt imorronbitti. Så på nåt sätt sätter vi faktiskt punkt just idag, både för sommaren och för friidrottssäsongen. Fast jag kommer fortsätta trampa stigar, förhoppningsvis mer frekvent än hittills i sommar – idag var bara början på utforskandet av okända stigar.

11 reaktioner på ”dagens trail.

  1. Alltså. Snacka om löptur. Det är så vackert att det gör ont.

  2. Underbara foton! Och ja, det är något särskilt med den där skogen…! :-)
    Ser ut som tallskogen jag sprang i uppe i nordvärmland. När det knakade där var det mest björn jag var rädd för att stöta på. Oavsett vilket, är man inte så kaxig ensam i skogen… ;-)

    Kram M

    • Jag funderar ibland att ja-a, vad GÖR jag (inte) om jag en dag står öga mot öga med björnen?!! Lätt att ha en plan innan, men tror nog att allt försvinner i det ögonblick den står där. Samtidigt är jag inte den som funderar så mycket, livet är för kort för att vara rädd på förhand, men visst har jag respekt. Djur är djur…!

  3. Å nu får jag sån där hemlängtan fast mitt hem är här i Italien…
    Saknar skog. Det gör jag. Fina bilder. Kram

  4. Vi har samma tradition här, förutom att vi kallar det för stugsista och den infaller sista helgen innan skolorna börjar. Fantastiskt vackert med alla marschaller och så eldar.

    • Så sant Linda! Nu minns jag att traditionen finns ställvis hos er också. Lite mer norröver i ert avlånga land, eller hur?

      • Precis! Jag bor utanför Örnsköldsvik och längs kusten (och till viss del vid inlandsjöarna) är det en stark tradition.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s