om att rädda sig själv med frisk luft.

WP_20140919_10_11_01.jpg

Jag skulle skriva i fredags och jag skulle skriva igår, men först nu sätter jag mej ner. Ibland är det nödvändigt att bara få vara en tyst liten mus på nätet, klicka runt och kanske agera lite kort, men slippa stå för de långa raderna själv.
Hursomhelst.

Jag hade dejt med havet i fredags. Egentligen hade jag planerat en date längre söderut, men hade ingen lust att nöta asfalt i över en timme innan jag ens skulle vara framme vid leden jag tänkt springa. Så jag valde havet lite närmare – ångrade mej inte en sekund.

WP_20140919_10_12_27.jpg

Det blåa skimret om morgnarna kunde jag stå i evigheter och bara titta på. Vara i. Jag har ingen naturlig koppling till vatten sen barn, visst vi hade en sommarstuga, men mina föräldrar såg den mest som nödvändigt ont och den var inte heller vid havet utan vid en grumlig insjö. Ändå tyckte jag om att vara där nere vid vattnet, det var där jag var när vi någon enstaka gång sov över. Rodde fram och tillbaka med båten eller bara satt på bryggan och pratade för mej själv.

Vattenrädda föräldrar tog mej inte heller ut till havet. Minns att jag avundades andra familjer, som åkte ut till havsstränderna varma sommardagar. Jag sjöd av lycka de få gånger jag fick trippa på saltvåta klippor och dra in den blåa doften (ja, för mej är havsluften alltid blå) av hav.

Så trots att vi i princip bor vid havet, så har jag det inte i mej att åka ut dit. Hur mycket jag än tycker om att vara där. Å andra sidan njuter jag desto mera när jag väl står invid vågorna och andas blått.
Som i fredags.

WP_20140919_10_16_53.jpg

WP_20140919_004.jpg

Det andra häftiga med havet är naturen omkring. Bara älskar klippor, knotiga träd, barriga stigar, mossa och lav. Denhär vandringsleden var dessutom alldeles utmärkt utmärkt! Tusentriljoner stigar löpte om varandra, korsade varandra och gick jämsides, men huvudleden med sin röda märkning skar rakt genom virrvarret. Njutning!

Tack vare väl upptrampade stigar och relativt få tekniskt krävande avsnitt med stenbumlingar och ytliga trädrötter, behövde jag inte akta foten särskilt. Det räckte med att ha tungan rätt i mun och inte tappa löpsteget. Jag har också använt mina ”vanliga” löpskor nu och inte trailvarianterna, det är nämligen med Merrells trailskor som jag bägge gångerna stigit snett. Tänker att de kanske på något sätt inte sitter exakt som de borde på min fot, ävenom tårna jublar, och gör den mer instabil. Så jag vilar från dem ett tag.

WP_20140919_12_08_40.jpg

Ja-a, inte hade jag trott detta om mej själv för femton år sedan. Då hade en ledig fredag garanterat inneburit att jag storstädat huset, sorterat besticken i kökslådorna, startat sjuhundra maskiner med tvätt och stupat i säng på kvällen utan att ha hunnit vara ute en minut. Nu tar jag enkom ledigt för att kunna vara ute. Springa 15 km trail och stupa i säng för att jag är trött på rätt sätt. Ändå hinner jag städa huset mellan varven (men oordning i besticklådan ger jag blanka fan i) och inte går vi omkring med skitiga kläder heller. Mycket går av bara farten numera, utan att det stjäl onödig energi. Skillnaden ligger i att jag inte behöver ha det tipptopp ända in i bakersta hörnet av skafferiskåpet – där sitter jag ändå aldrig.

WP_20140919_10_13_18.jpg

Det finns liksom väldigt få saker som slår känslan efter några timmar i skog & mark. Hur gott mat är efteråt och hur soft det är att sjunka ner i soffan med benen i högläge. Inget i hela världen som jagar på en eller några måsten, som kliar bakom örat. För man vet att när väl vilan kickat in, så finns extra energi att ta av. Energi som behövs i vardagen.

WP_20140919_12_19_40_Pro (2)

Men så behöver man vara en nypa egoistisk också. Det är inte så att träning, traillöpning, yoga eller vad man nu behöver för att fylla på reserverna med, serveras av andra. Nej, man måste bana väg för sin egen skull. Världen snurrar inte enbart kring din axel, så du kan gott släppa taget. Det är inget som går sönder fast gardinerna inte matchar mattan i köket, men du går kanske sönder om du tror det.

Jag tänker ofta; rädda mej själv först, sen klarar jag av andra också. Jag förstår inte heller varför det mer eller mindre klassas som fult att man som mamma satsar på sig själv. Nu har jag ju bara ett barn och har säkert haft det lättare ordnat när jag velat saker för min egen skull, men ändå. Det är ju apviktigt att stå upp för sin egen skull och göra det man älskar. Vem vinner på att man ger upp sig själv för alla andras skull? Vi är förstås olika och jag är verkligen inte den hushålliga typen, som boar in mej och gör långkok – medan andra är som gjorda för det. Jag upplever ändå att många kvinnor trillat dit alldeles i onödan, blivit någon de innerst inne inte är. Jag hoppas verkligen att fler lockades ut ur sin föreställning och ägnade sin lediga dag åt annat än marktjänst. Ingen kommer vinna ändå.

Varifrån kom nu denna föreläsning plötsligt? Måste vara havsluften.

12 reaktioner på ”om att rädda sig själv med frisk luft.

  1. Mer föreläsningar! Tror jag drar till havet jag med idag. Tack!

  2. Föreläsning eller inte. Kloka ord!
    Det är nog många som behöver ”släppa taget” och inte lägga tid på så mycket ”onödigt”. Världen går inte under, om det ligger dammtussar i hörnerna ett par extra dagar eller om tvättkorgen råkar växa en aning.

    Livskvalitet FTW! :-)
    Kram M

  3. Amen på det, ja! Dammtussarna kan verkligen vänta. Kram

  4. Jag är helt inne på din linje! Man behöver få fokusera på sig själv, få lite egentid. Det finns mycket som kan vänta. Till och med barnen. De dör inte om de får bre sina mackor själv!

  5. Jamen Nina, så himla klokt, precis vad jag behövde höra idag! Inte för att jag någonsin har haft ordning i besticklådan, men det dåliga samvetet har funnits med. Men nu ska det sparkas ut. Kram och Tack!

  6. Jaaa. Släppa taget! Jag håller (något motvilligt) på att göra det nu och beskyller min meditation för det. *skratt* Ska skriva mer om detta snart.
    Njut! Av havet. Skogen. Livet. Allt!
    Kram söstra mi

  7. Glad i hjärtat av era kommentarer – skönt att det finns flera därute, som tänker som jag :) ♥

  8. Underbar läsning! Skriver två inlägg på precis samma tema, något i luften kanske? Att stå upp för sig själv och sätta sig själv är nog något som många tjejer (om jag generaliserar) skulle bli bättre på. Eller i alla fall jag :-) Tack för fina bilder och fina tankar ♥

  9. Njuuuter, som alltid när jag läser dina inlägg!! Och du och Lotta skriver om natur samtidigt, hur fiffiigt synkat är inte det? Föreläs mer!
    Du är inne på något viktigt, att många kvinnor sysslar med av andra förvalda sysslor och alldeles för många dessutom. Att pyssla om sitt hem och se till att man gillar att bo där är ju bra, men jag kan lugnt hoppa över ett och annat skit för att få gå ut eller för att jag bara måste vara i ögonblicket. Och just det – man sitter inte i det där hörnet längst in och drar med fingret och gör man det kanske det är något annat som behöver ”städas” än just hörnet..?
    Du är så klok och du inspirerar till att tänka i friska banor!

  10. Himmel vad jag uppskattar er. Alla.
    Kram på er!

  11. Nina! Nu får jag nästan dåligt samvete när jag läser här om ditt förhållande till vatten. Jag som skämtat och haft mig om att du ska bada… sorry! Inte illa ment. Stor kram och vilken lycka att ha havet när även om du inte vill i det!

    • Nej, Annika, det behöver du absolut inte ha!!
      Jag är inte rädd för vatten, det är inte det, tycker bara inte om att bli våt (och kall!) :)
      Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s