i den trötta bubblan växer planerna.

WP_20141007_08_17_53.jpg

Så var det plötsligt där. Stråket av vemod. September blev oktober och inte bara löven skiftade färg. En molande trötthet kröp in under skinnet på mej och jag kunde inget annat än sakta in på stegen.

Kvällarna blir kortare och mornarna längre. Det är inte meningen vi ska tända alla ljus i världen, proppa oss fulla med koffein för att orka och fortsätta köra i hundratio för att hinna med femton saker till. Av naturen är det tänkt att vi ska stilla oss istället. Ta tillvara mörkret och se det som vila. Fast vi nutidsmänniskor är ofta för stressade för det.

Jag är inte stressad längre. Inte sådär så kroppen säger till, men såklart reagerar jag när sex kvällar av sju är upptagna en vecka. Eller när helgerna blir splittrade av tider att passa. Oavsett hur trevliga saker det handlar om. Lite så har det varit de senaste veckorna. Faktiskt så att jag varit tvungen att dra in på mina timmar i skogen och de mjuka, långa yogapassen jag så gärna gör om kvällarna när elden sprakar i spisen.

När jag prioriterar bort det som när mej allra mest, så kommer stumheten också. Känslan av att inte riktigt vara med. Och vemodet.

Så trots den lättnad och glädje jag känner över att ha tagit kommandot i köket igen och kroppen verkligen suger i sig all den näring, som den gått miste om ett bra tag, så är jag trött. Har inte energin och drivet, som annars cirkulerar i mej. Jag har inte orkat springa 15 km i skogen nu, bara sådär, eller brassa på med skivstången eller jobba med någon krävande kriya i yogan. Men det är okej. Faktiskt. För i denhär lite trötta bubblan märker jag att undanskuffade tankar och drömmar börjat nypa mej i armen igen.

Sådant jag trängt undan för det handlar om så jobbiga beslut. Ett tag har jag varit nöjd, ja man kan faktiskt vara det också, med hur allt landat senaste åren. Lusten att behöva fly är så gott som borta, istället har jag tyckt om att bara vara och ha det som jag har det. Men nu börjar den inre vägvisaren göra sig påmind igen. Längtan att skapa ett annat sorts liv, ett kliv bort från den inrutade och förutsägbara. Våga göra något av drömmarna.

Känner igen mönstret, tankarna och de inre konvulsionerna. Been there. Anar att tröttheten hänger tätt ihop med de steg, som jag småningom måste börja ta. Lugnet före stormen. Lugnet före förändringen.

Jag vill vara mer kreativ än såhär i mitt liv. Jag vill ha mera frihet och möjlighet att påverka mina dagar. Jag vill skriva mera. Jag vill ha mer tid att fördjupa mej i yogan, lära mera. Jag vill undervisa mer i yoga. Jag vill förmedla hälsa och alternativ livsstil. Jag vill kunna leva på min kreativitet.

Sådär. Då var det sagt.

I den tröttaste bubbla växer de stora planerna. Att sånt på mitt hjärta idag.

7 reaktioner på ”i den trötta bubblan växer planerna.

  1. Wahe Guru! Det är på väg till dig Nina, det känner jag starkt! Kram!

  2. Jag är med dig! Och du känns inte som den inrutade. Inte alls. Följ hjärtat!

  3. Det händer. Snart <3

  4. Oh, bubblande och något på gång, spännande! (Och rolig rubrik :-) )

  5. Tack för powerboosten hör ni!!

  6. Ååååh tack för påminnelsen om att ta det lugnt. Det är tredje gången jag läser det här inlägget nu med några dagars mellanrum, och det får mig att släppa ner axlarna varje gång. Puh. Vilotid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s