förnöjsamhet i templet.

2011

Jag har aldrig mått så bra i kroppen som jag gör idag. Inte ens som tjugoåring. Det finns en förnöjsamhet i mitt tempel, som jag inte visste att det gick att känna. Hur allt hänger ihop och hur stabilt det är när det får hänga ihop. När allt får vara där och blir omhändertaget. När helheten äntligen fått bli viktigare än enskilda delar.

Tog rätt många år av yoga innan jag blev vän med min kropp. Innan jag förstod att det inte handlar om höjden av flexibilitet eller styrka. Jag kommer aldrig bli bedömd utgående från vilka knepiga asanas jag kan krångla in mej i, så varför skapa stress i systemet och sträva efter det omöjliga?

Kommer inte ifrån de tusentriljoner bilder som strömmar emot oss av yogisar i den ena positionen efter den andra. Visst, jag har också fotat mej stående på huvudet och i lite andra asanas, men det finns alltid ett aber i mej när jag publicerar de bilderna. Alltid. För jag har ett ansvar som både människa, yogini och även som yogalärare – att inte utesluta någon. Jag kan inte publicera bilder på mej i ut och in vända ställningar, som inte är rimliga för den elev jag möter i yogarummet – då förflyttas fokus från yogan till något annat. Skillnaden mellan att vara inspirerande och exkluderande är hårfin.

Jag vet ärligt talat inte om jag klarat av att börja min yogaresa idag. Hade jag klivit in i yogavärlden, som den ser ut idag, för 11 år sedan så vete gudarna om jag hade fortsatt. För den press jag satte på mej själv redan då, utan att vara bombaderad med instagramflöde och yogabloggar, var inte rimlig. Jag krävde av mej själv att jag skulle klara av de mest märkvärdiga positioner, jag pushade mej själv till skador och var helt klart och rubbade energivägarna i min kropp. Helt klart!

Det har tagit till nu. Nu först vågar jag yoga för min egen skull, tillsammans med min kropp och inte emot den. Nu först har mina skador från förut läkt ut och energicirkulationen är stärkt. Nu finns stabiliteten och kännedomen i kroppen att leka med huvudstående, handstående och andra inversioner. Jag pressar inte längre min rygg upp i full brygga utan att vara helt på det klara med att det är en dag då kroppen är med på noterna – och i samma andetag frågar jag mej själv, vad är det i mej som kräver att jag bemästrar bryggan just idag. Alltid fråga kroppen. Alltid vänta på svaret innan jag går vidare.

Jag är inte längre lika flexibel som för fyra, fem år sedan. Men då drogs jag med smärta i knät, ont i bäckenet och en ländrygg väldigt lik en backhoppningsbacke. Jag ville för mycket, men visste inte vad jag ville egentligen. Jag bara gjorde. Bara för att.

Kundaliniyogan fick mej att backa. Långt. Jag har byggt upp min kropp på nytt. Börjat om från noll. Det var en sorg till att börja med, men det har varit värt varje långsam rörelse och varje inkännande andetag. Det har varit värt att stampa på stället. För nu är jag starkare än någonsin. Min rörlighet är mjuk och ringlande. Jag bemästrar inte asanas, som jag nailade förut, men det finns inte längre någon sorg i det konstaterandet. Istället har jag en varm bekräftelse i bröstkorgen om att min kropp istället klarar av Livet och Vardagen. Den härbärgerar något så mycket större än strike-a-pose-no-matter-what. Jag vill inte tillbaka dit. Jag vill vara här i den energi som i sanning bär mej och som ger förnöjsamhet i mitt tempel.

Och fotot. Det är från dagarna innan jag började min yogalärarutbildning hösten 2011. Jag ser så mycket i den bilden. Glad att mycket av det jag bar på mina axlar där & då inte längre finns kvar.

12 reaktioner på ”förnöjsamhet i templet.

  1. YEAH! Jag har avföljt varenda inspirerande yoga-brud på Instagram (förutom du!), för precis det som du skriver om. Inte blir jag sugen på att leva mer yoga när jag ser deras bilder. Däremot blir jag sugen på att gå ner i vikt, ha mer pushup bh (!), göra komplicerade moves & se till att få definierade muskler. Inte alls några önskemål som kommer inifrån mig själv!

    • Jag vill ju inte såra någon eller be någon sluta publicera bilder, jag vet bara att jag själv har svårt att avvärja mej från jämförelsen och lusten att vilja kunna slå knut på mej själv. Ävenom jag idag, liksom Lotta skriver härunder, kan låta bli att bry mej. Önskar bara att alla osäkra, otrygga och ängsliga kunde det också.
      Kram och tack för dina ord, Ylva, som alltid har en särskild plats i mitt hjärta :)

  2. Oh, vad skönt att ha kommit dithän som människa. Jag köper precis vad du skriver om alla flashiga yogabilder man översköljs av. (men jag som på ett konstigt sätt inte bryr mig om särskilt mycket, de bara är). Och det finns så mycket mer, något mycket större, som du skriver om. Energi, lugn och att klara livet och vardagen. SÅ glad är jag att jag också är där eller på ett liknande ställe. Tack för kloka tankar idag. Kram!

    • Det är liksom så mycket med ALLT idag, det räcker inte med lagom och har man en tendens att dras med så är det inte lätt…
      Jag är glad att vi är på samma plats, tycker om att ha dej här! Varm kram!

  3. Så mitt i prick! Just för att det nästan är som att läsa om sig själv, även om det naturligtvis finns många olikheter också.
    Vilken underbar resa!
    KRAM <3

  4. Det finns något av show i det här som känns djupt olustigt. För som du säger, det går inte att värja sig. Jag är inne på mitt femtonde år av yoga och nej, det hade varit ännu tuffare än det varit om det hade sett ut så här när jag började. Jag började ju alldeles nyss med Instagram som du vet, och jag fick nästan slag när jag såg bilderna där. Det gav mig en känsla av olust mer än av lust. Och något är skevt när alla nybörjare jag har oroligt frågar när vi ska börja med huvudstående. Och som jag skrivit många gånger i min egen blogg, kan du inte stå på dina fötter,varför testa på huvudet? Skrev också för ett tag sedan att jag får spader om yoga alltid skall illustreras med huvudstående eller handstående. Det är få som faktiskt utövar det i sin yoga. Alla är inte ashtanga yogis. Och det mesta jag ser, det ser ut som gymnastik. Och jag tycker att vi som inte fungerar så behöver höja våra röster och berätta om allt det andra. Precis som du gör. Och med mitt långa svar vill jag egentligen bara säga – Jag är med dig, i allt du skriver! Filar på ett eget inlägg om det här, igen! Kram kram

    • Så glad att du skriver det du skriver både här, i din blogg och i din bok! För ja, vi behöver lyfta fram det som vattnas ur alltmer. Ingen av oss kommer någonsin förstå yogans hela räckvidd, men vi kan åtminstone sträva efter kärnan. Kram syster!

  5. Är så glad att jag har hittat kundaliniyogan för där behöver jag inte lägga fokus på min låsta höft eller annat jag inte klarar av med kroppen. Det är en lättnad för mig… Härligt att du trivs i ditt tempel och jag blir imponerad av din styrka. Kram

    • Precis! Först kände jag en massa konstiga känslor när jag ”slapp” en del asanas när jag började med KY, idag förstår jag ju att jag inte var redo för dem överhuvudtaget. Nu har jag bara en grym övertygelse om att det här är min väg. Santosha.
      Kram kära du!

  6. Å vad härligt att läsa här idag. Jag var lite orolig och tänkte att jag var konstig som knappt kunde med de där tjusiga yogabilderna på instagram…har faktiskt genast tappat lusten att sätta upp mina bilder…i jämförelse verkade de så ”tantiga”…Häftiga Nina! Du bara rockar! Kramar i massor!

    • Tänk så nödvändigt att vi säger högt en del saker, inte minst för igenkännandets skull. Kram på dej och tack för de coola orden, jag rockar?! Åh tack :) ♡

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s