som att gå i sin egen terapi.

002.jpg

Sorterar vidare i mina texter. Både gamla bloggtexter och andra, som aldrig lämnat utkastlådan. Det är som att återuppleva sig själv igen. Läsa igenom sitt liv. Som att gå i sin egen terapi. Jag tycker om det. Det är nödvändigt. Det är en del av något, som jag går igenom just nu. Inte bara för att jag skriver på Boken, utan för att det är något större som pågår.

Det är inte bara fingrarna som flyter över tangentbordet. Det är hela kroppen som skriver. Jag känner det. Minnen som kommer till mej när jag läser, direkta känningar i ena axeln eller ett knak i bröstkorgen. Det är rätt mäktigt. Kroppen minns. Jag läser ett blogginlägg från -08 och kan återkalla exakt vad jag kände då, både i sinnet och i kroppen. Som en märklig flashback.

Eller som att vakna ur en dröm om natten och vara kvar i den med hela kroppen. Svårt att skaka av sig känslan att det bara var en dröm. Ungefär så. Fast skillnaden är nu att jag inte kan skaka av mej något, allt är eller har varit högst verkligt. Vilken gropig väg jag färdats längs! Allt blir så glasklart i backspegeln. Och jag märker hur jag sträcker på mej av stolthet, inte sådär malligt, utan med ödmjuk stringens i ryggraden. Tänk att jag förändrade mitt liv. Tänk att jag gjorde det. Alla bitar syns ju inte utåt, jag är ju samma person med alla egenheter och konstigheter, men det är som om allt innanmäte är utbytt och det är rentav en euforisk insikt.

En brutal klackvändning från det supergråa och bittra, till något som är riktigt ljust och levande. Inte varje dag och inte är varje steg rosenrött, men där inne i urkraftskärnan sprakar det stabilt och omfamnande. Det är inte så dumt. Inte alls.

Så litegrann schasar jag på mej själv. Som jag behöver göra ibland för att meditationen ska bli gjord – jag måste se till att sätta mej ner och bara göra det. Bara meditera. Men nu gäller det skriva. Jag måste se till att skriva. Få det gjort. Fortsätta bearbeta, ta hand om och se till att ro min intention i hamn. Hela kroppen är med mej. Fingrarna smattrar vidare. Oh my.

6 reaktioner på ”som att gå i sin egen terapi.

  1. Som jag känner igen mig i det du skriver. Och det är ett grävande men också en skön process när man faktiskt, svart på vitt, inser hur mycket som har hänt. Den stillar revolutionen i ens inre. Och Nina, jag kom att tänka på när vi satt i vårt lilla hus och pratade och vi båda sa att vi ville skriva en bok! Det är ju magiskt. Varm kram!

    • Precis så – tycker om din formulering att skrivandet stillar revolutionen i ens inre. Ja tänk, där satt vi som om vi alltid känt varandra ♥
      Varm kram!

  2. Så nyfiken är jag på vad du skriver! Och jag känner igen mig också, tog fram mina gamla dagböcker härom dagen och plöjde, och inser att livet verkligen är en process och hur långt jag kommit, också oerhört stolt att jag gjort det själv, speciellt senaste året. ”Tänk att jag förändrade mitt liv” som du skriver. Då behövs egentligen inte mycket mer terapi än så. Kramar!

  3. Amen! & Yogi Bhajans ord är klockrena som vanligt. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s