våga vara den människa jag kom hit för att vara.

Jag, mej och mitt i egen hög person. Kroppen, hjärtat, tankarna. Alla delar. Mina egenheter, mitt temperament och min stora mun. Min kärlek till yogan, till det andliga och den jag är när jag förmedlar det. Min lust att vilja förändra, skapa nytt, men samtidigt tveka när de större stegen ska tas. Mitt bagage, det som hänt förut i mitt liv. När jag gjort bort mej eller gjort val som varit helt åt skogen. Felbedömningar. När jag sårat. När jag fortfarande sårar idag. Då jag inte vet bättre.

Så mycket som kunde ligga mej i fatet.

De första stegen på min yogaresa. Osäkerheten, men det överväldigande hoppet att vilja mjukna inuti. Kampen mellan den jag varit i så många år och den jag höll på att bli. Det jobbiga när jag inte ens fick ihop mej själv. Å ena sidan vara den kantiga, arga och trötta. Å andra sidan den jag var när jag ställde mej på yogamattan.

Innan jag insåg att jag inte behöver särskilja. Jag behöver inte bli någon annan än den jag redan är. Alla delar av mej själv får plats. Min personlighet är inte min yoga. Och tvärtom.

Istället för att stirra mej blind på allt som ligger i mitt fat, så har jag gjort valet att förlåta. Och acceptera. Nej, det är inte lätt – det är därför jag yogar och mediterar varje dag. Inte som någon sorts syndernas förlåtelse, utan för livslång acceptans. Värna om det mjuka inuti.

Jag är inte längre arg. Lite mindre kantig. När jag är trött så vet jag oftast anledningen. Jag går inte omkring och stressat försöker lära mej att sväva en bit ovanför marken, iklädd särk och prata med mjuk, sövande röst. Istället omfamnar jag mej som den människa jag är. Å ena sidan väldigt livfull, spontan och drivande. Å andra sidan med allt mer mjuka attribut och med en större förståelse både för mej själv och andra.

Däremot tar jag fortfarande ingen skit. Jag står allt säkrare upp för det jag tror på. Lev och låt leva – åh, det kunde jag ha tatuerat i pannan! Jag har åsikter, många, och de skaver i en del relationer, möten och situationer. Men jag gör mitt bästa för att låta andras åsikter, muntur och övertygelse får utrymme. Också. Jag tror på tillsammans. På diplomati och på att våga känna in stämningar och outtalade ord. Våga vara människa. Våga vara den människa jag kom hit för att vara.

Min lott är långt att gräva där jag står. Jag blev inte placerad i ett färdigt format. I en färdig yogashala med indisk touch. I en unison familj där vi yogar tillsammans. I en trakt där olikheter lyfts fram som gåvor. Jag är den som blev placerad här för att jobba för dehär sakerna. Börja från scratch och skapa en yogisk sfär. Öva, öva, öva och rena, rena, rena min familjs karma. Träna mej att lyfta fram det goda, olikheterna och underfundigheterna som berikar liv. Ingen gav garantier att det skulle vara lätt, men jag är övertygad om att det har en mening. Att jag är här. Som den jag är. Med de medel jag blev tilldelad.

Tack för att jag börjat förstå det. Nu.

6 reaktioner på ”våga vara den människa jag kom hit för att vara.

  1. Tack. Precis vad jag behövde läsa i tider av stora beslut. Min vän ❤️️

  2. Wow, bästa texten precis när jag behövde den. Det är så svårt att se något kantigt hos dig, Nina. Visst ser jag mycket styrka och tuffhet och fattar att det betyder att du är som stål när det gäller. Men kantig, nej, tvärtom; du är klok, insiktsfull och varm i skrift. Känns på nåt sätt skönt att höra att du inte själv upplever dig som bara det, då finns det hopp om oss andra också menar jag ;=)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s