fjortonde december.

WP_20141214_11_19_33_Pro.jpg

Himmel av marmor under långpasset i förmiddags. Så full av tacksamhet över mina ben, min kropp och mina lungor. Ja, över hela livet jag har. Ävenom jag just idag behövde springa av mej lite olust och vemod. Jag kanske framstår som en alltigenom harmonisk människa, eftersom jag valt att oftast skriva om de byggstenar som gör att jag skrattar från hjärtat idag. Fast såklart har jag skuggor i hörnen. Jag också.

Var gränsen mellan personlig och privat går vet bara jag.
Det är superviktigt för mej att inte lämna ut någon varken i min absoluta närhet eller någon längre ut i min människokrets. Ingen ska behöva oroa sig för att hamna i mitt textmyller. Någonsin.

Det oaktat finns det gånger då jag på riktigt känner att jag borde få skriva av mej. Berätta hur jag faktiskt har det ibland. Att det inte alltid är så okomplicerat här på min plätt i världen. Samtidigt är den helig -min privata sfär- och jag vet redan på förhand att det inte är värt att bryta ut sig i detta format.

Men så tränger det mörka fram emellanåt och jag blir påmind om hur oskyddad man kan vara.

När oförstånd, hjärtlöshet och rasism kryper så pass nära mej att jag nästan börjar må illa. Från sådana håll att jag inte bara kan värja med en klackvändning och vända ryggen till. Då det handlar om människor, som jag håller så mycket av att det inte bara går att stänga av. Situationer då det inte klämkäckt bara går att säga ”fuck off”. Då det inte går att resonera. Då det inte finns utrymme för diskussion. Inte utan att det bränner broar som faktiskt inte kan brännas.

För det är faktiskt så att en del jävla saker och åsikter är vardagsmat och verklighet, hur mycket man än står på barrikaderna och öser ur sig klokord, kärlek och ljus. Jag har tydligen placerats i en del sammanhang där jag ska testas, ångvältas och utsättas för dethär. För det mesta kan jag tänka tyst för mej själv ”gud förlåt dem”, men ibland räcker inte det.

Nu har varit en tyngre period. Nej, det handlar inte om några personliga påhopp! Men jag har bara konstaterat att det är faktiskt inte undra på att det politiska klimatet ser ut som det gör… Så jag klamrar ännu hårdare fast vid mina mjuka värderingar och säger högt ”gud förlåt dej” när det mörka, än en gång, knackar på min dörr.

Och jag mediterar med ett ännu större fokus. Och jag springer för att andas och svettas ut allt det som har en förmåga att förpesta inuti. Travel light, live light, spread the light, be the light -Yogi Bhajan- det är liksom det enda när mörkret försöker ta över.

12 reaktioner på ”fjortonde december.

  1. Jag hör dig. Och jag känner igen tankarna kring personlig-privat. Alltid en balansgång, ibland mer än annars. Tycker att du förmedlar inte bara skön livsglädje utan också klokskap och ett djävlar anamma i tillvaron och att vi alltid har ett val. Även om det inte känns så alla gånger. Varm adventskram!

  2. Jag är full av beundran hur du alltid ser och sprider det positiva runt dig. Men ibland går det såklart inte, tur du har löpningen och yogan som en ventil. Vissa kan man aldrig omvända eller övertyga, bara att konstatera och fokusera på alla de andra. Kram till fig för att du är människa, en väldigt fin sådan.

  3. Styrkekram & tänk på att det är rädsla som ligger bakom rasism, välsigna dem med kärlek & gå din egen väg. Kram

  4. Den här gränsen mellan personlig och privat är svår. Jag har t.o.m. tömt min blogg på innehållet av säkerhetsskäl och tänker lägga det på en ny adress. Vill så gärna skriva om allt som bränner och brottas med orden, hur förmedla det som vill ut, men så att det inte skadar mig..? Inte för att någon skulle göra mig illa för att jag skriver, men jag tänker på att jag inte ska ångra mig längre fram. Å andra sidan växer man genom livet och inget blir osant för att man går igenom det, går vidare, vandrar en tid med bara fötter på glödande kol, över till och genom svalkande vatten och ut på gröna ängar…
    Det blir ens skrivna livsbok.

    -Rasism gör mig sjuk. Jag har barn med en man från en rik kultur i ett vackert land och har levt med en man från ett helt annat, båda har endast varit till välsignelse sett ur det perspektivet.
    Rädsla är det säkert, rädd att sticka ut från ett icke tillåtande sammanhang, rädd att vara först med förändring, släppa taget, släppa in.
    Jag lever också med mjuka värderingar, kan inte se någon annan väg, vet inte hur man gör för att exkludera? Det är ett brännande och viktigt ämne du skriver om, tack. Kram <3
    (och sorry för lååång kommentar..)

    • Till att börja med – be aldrig om ursäkt för långa kommentarer, det är ju det härligaste som finns! :)

      Klokhet på klokhet radar du upp här. Känner dina tankar och funderingar, som om de var mina – kram på det! För jag tänker också att jag inte vill skriva något, som jag ska ”dras med” resten av livet, ävenom inget blir osant (precis som du skriver) då saker förändras. Inget är mer beständigt än förändringen, var det ju.

      Jo, rädsla är nog boven i dramat. Alla gånger. Sorgligt att det ska behöva vara så. Önskar att det skulle växa åtminstone lite nyfikenhet (och öppenhet) ur rädslan, men det tycks ofta vara tvärtom – ännu mera avståndstagande.

      Vi fortsätter inkludera. Vi som kan. Följa hjärtat. Bjuda in.
      Kram vackra du!

  5. ”Så jag klamrar ännu hårdare fast vid mina mjuka värderingar och säger högt ”gud förlåt dej” när det mörka, än en gång, knackar på min dörr.”

    Word!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s