hundrafyrtioen dagar.

IMG_2589.jpg

Sat Kriya i hundrafyrtioen dagar. Räknade jag precis ut. Det hade fått vara tvåhundrasjuttioelva – jag hade ändå fortsatt. För nu gör jag Sat Kriya och då gör jag det. Det finns inget mål och jag har inga intentioner. Jag kanske aldrig slutar.

Skillnaden mellan att skramla ihop fyrtio dagar med en kriya eller meditation och avsluta där, eller att fortsätta, är milsvid. För det jobbiga är oftast i början. Att komma igång och hålla ut den första tiden. Redan uppemot nittio dagar sker en skiftning och den blir än mer tydlig vid hundratjugo och för min del så är jag inne i jag bara gör-fasen och det finns inget som skulle få mej att avbryta just nu.

Inom olika traditioner pratar man om hur länge man behöver upprepa något för att det ska manifesteras. Kundaliniyogan har fyra hållpunkter:

40 dagar för att förändra ett beteende
90 dagar för att förankra det
120 dagar för att integrera det
1000 dagar för att bemästra det

För mej är det solklart idag att hålla ut i min yoga. Det kan låta himla pretentiöst och kanske en smula provocerande. Jag blev själv otroligt provocerad både i början på min yogaresa, men också efter några års utövande när kundaliniyogan gjorde entré. Vad då yoga varje damn day?!

Men. Jag är alldeles för nyfiken för att låta bli. Jag vill verkligen utforska och ta reda på vad som händer om jag inte avbryter en sadhana/yogarutin. Vad kan hända om jag tar mej förbi motstånd, svett och tårar? Hur ser det ut på andra sidan aspjobbiga meditationer och sadhana som suger? Hur ser mitt liv ut om jag vågar möta det som kommer emot? Är detta svaret på mina frågor? Vad hindrar mej?

Jag kan lugnt säga att vartefter mitt tålamod förlängts på yogamattan, så har det gjort detsamma i vardagen på ett väldigt bra sätt. Min förmåga att stå stabil även när jag blir tilltufsad på olika sätt har också stärkts. Jag står helt enkelt ut med jobbiga saker på ett bättre sätt än förut. För det är ju så att om vi håller ut på yogamattan, så håller vi ut i livet också. Det ena speglar det andra.

Nu gör jag inte Sat Kriya i en halvtimme. Ifall någon undrar. Jag började på tre minuter, bara för att göra det enkelt för mej. Vartefter har jag plussat på tid, sådär så att det knappt märks. Bara för att göra det enkelt för mej. Just där finns möjligheten! Att verkligen inte kräva för mycket av sig själv.

Rannsaka sin egen kapacitet och utvärdera hur ens sadhana kan fungera även om livet, familjen, hunden och jobbet kräver sitt.

Allt har sin tid. Verkligen. Det påminner jag mej själv ofta om. I detta nu vill jag ha en sadhana som bär mej och som jag absolut kan få till fast livet står på ända eller en dag är totalkaos. Några minuters Sat Kriya, det fixar jag! Vad jag sen plussar på är liksom bara bonus – alla kriyor jag växlar mellan, alla meditationer jag plockar fram. Istället för att begära av mej själv att jag ska göra en 60 minuters kriya + en 11 minuters meditation i 141 dagar. No shit, jag hade varit ett vrak efter ett par veckor. Men i ett annat skede av livet kan det funka!

Alltid, alltid komma ihåg att börja i det lilla. Oavsett vad.
Och kanske ännu mera – våga hålla ut! För är det inte det som det egentligen beror på? Att vi är rädda för vår egen kraft, vårt eget ljus och vår egen kapacitet? Men om vi börjar i det lilla, bygger upp en stadig grund, så finns det inget att vara rädd för.

Annonser

19 reaktioner på ”hundrafyrtioen dagar.

  1. Ja visst sker en förändring när man gått över den där ‘magiska gränsen’. Man bara kör på och det känns ganska härligt. Jag har hållit mig till Kriya for elevation sedan i oktober. Dock inte varje dag ska sägas, men det är den enda kriyan jag gör och det händer saker på olika plan hela tiden. Kanske inte så utmanande som vissa andra mer fysiska kriyor, men dock…
    Keep up fina! <3
    Kram

    • Utmaningen ligger ju (oftast) inte i det fysiska, utan mer på ett mer subtilt plan. Annars är det ju just de fysiska förnimmelserna man närmast blir varse då man gör samma kriya en längre tid, sedan följer det andra. Hursomhelst grymt spännande (och nödvändigt ibland) att göra en längre ”sadhana-resa”, då det gör livet så mycket mer levande!
      Sat Nam och kram Carina!

  2. Åh Kära, kloka Nina, som du ger och ger och det är så varmt och stärkande!
    Och det där lilla, lilla, pytteynkiga. Som ger fasthet åt en själ när livet böljar. Det är så stort, som ett hav i en droppe.
    Och vet du, jag nosar på just det där ämnet – är jag rädd för min kraft, att upptäcka att jag kan? Kan yoga, kan leva rikt. Se livet i vitögat, vad fint det är!
    Herre-min-jee, så många rädslor och bindningar som jag inte behöver och ändå kånkar jag runt på dem, tungt på ryggen. Men i min lilla sadhana som i morse fick starta medan jag var vrålarg inuti, så sakta, alldeles mjukt så smög sig vetskapen på…nästan svår att formulera, men jag fylldes av lugn och att jag är klok och varm. Och det räckte för mig för att återfå balansen.
    Härom morgonen var det gråt, jag gjorde ändå min sadhana och då fick jag fatt på min styrka och lycka.
    Nu kanske man inte måste ha detta känslokaos för att motivera sig och inte heller jaga ”stordåd”, men jag vet faktiskt ingen annan väg. Jag gör. Och jag kan ibland hitta på att”nä, jag ska bara…eller jag är för arg, jag är faktiskt för trött sirru”, men det är något med det där att starta med lilla yogan innan allt fyller på sinnet. Sadhanan sätter en ton för dagen.
    Kram till dig <3

    • Just looove dina långa kommentarer, tack tack! ❤️
      Exakt så! Sadhana sätter ton för dagen. Sadhana väcker hela dej, inte bara kroppen. Sadhana bäddar för mer närvaro i livet, i vardagen, i allt ”det vanliga”. Sadhana skapar äkthet.
      Helt enkelt :)
      Och jag skulle inte vilja vara utan alla svängar och sinnesstämningar där på morgonkvisten. Fast det inte alltid är så häftigt, piggt och glatt. Men har man stretat på ett tag så är alla känslor okej. Allt är okej. Det får vara där, medan man yogar och mediterar, men det blir så himla tydligt att man i.n.t.e är sina känslor!
      Sat Nam Wahe Guru!
      Varm kram!

  3. Det här är en helt ny värld för mig. Att det finns sådant som tränar uthållighet. Som utmanar en. Som utvecklar en. Genom att meditera, genom yogaövningar. Och som du, så här länge, helt otroligt, det är så långt ifrån den quick-fix jag är van vid. Jag har ju precis börjat praktisera det här och inte alls i din nivå på 141 dagar (oh-my-god) men tycker det är fantastiskt hur ens liv kan förändras genom att hålla ut, härda ut. Den tanken har räddat mig många gånger ändå senaste året. Att våga köra igenom, härda ut, finnas kvar ändå. Tänk att det är så läskigt att våga stå kvar, och så mycket det finns att vinna. Respekt för dina dagar, och för att du skriver så inspirerande. Kramar!

    • Det är en relativt ny värld för mej också, som jag ser framemot att utforska mer och mer. Man får gräva där man står helt enkelt, inte mer märkvärdigt än så. Sen behöver det ju inte handla om yoga – överlag vinner vi på att vara disciplinerade längs med vägen mot det vi verkligen vill. Lite krasst sådär: ingenting är gratis :)
      Kram och keep up, du är på väg ♥♥

  4. Tycker så mycket om när du skriver sånt här.

  5. Så fint… Att inte gå in och vara en Overachiver jämt! Att tillåta sig själv lite varje dag istället för att gå ”all in”det håller oftast inte i längden, iallafall inte för mig.
    Jag har funderat lite över varför det är just 3 min, 11 min, 31 min, 62 min meditationer, vad står de tiderna för? Har för mig att jsg läst att det påverkar hjärnan på olika sätt vid de olika tidpunkterna, stämmer det?

    Sat nam!

  6. Fint Nina. Just det här med att hålla fast vid något som man inte vet vart det ska ta en eller om det ska hända något. I min tradition så tränar jag 6 dagar i veckan, det är viktigt med en dags paus men annars håller jag fast vid den sadhana, kriya jag fått av min lärare. Den första jag fick gjorde jag i 3 år! Kan inte fatta det egentligen, men ur detta kom allt som förändrade det mesta i mig. Det är så mäktigt. Varm kram!

    • Våga hålla fast ♥
      Ja, jag minns att du berättat om dina tre år och bara tanken gör mej varm och glad – hoppas och tror att jag har något liknande framför mej. Ändå är ju tid oviktigt, hängivenheten i sig är viktigare.
      I KY har vi inga vilodagar, något som jag stretade emot med näbbar och klor i början ;) men som med tiden lagt sig till ro i mej. Det är okej och jag håller ut!
      Kram!

  7. Alltså jag älskar dig! Och allt du är. Står för och utstrålar. Vilken kvinna! <3

  8. Vad kan en kriya bestå av? Är det förutbestämda övningar? Kan inget om Kundalini-yogatraditionen. Men följer din blogg. Du skriver så inspirerande och intressant. Tack 🙏

    • Så glad att du lämnar avtryck och tack för de fina orden!
      Visst är det så att en kriya är en förutbestämd serie rörelser/positioner. Ett färdigt pass, eller som ett recept att följa helt enkelt. Varje kriya har ett specifikt syfte tex. för hjärtat, för magen, för detox, för skörtlarna… finns knappast nåt som det inte finns en kriya för :) Passem är försedda med tidsangivelser och dem håller man, inte göra mer eller mindre (beroende på ens kapacitet förstås) eller börja ändra ordningsföljden på positionerna, ta bort det som är jobbigt ett kila in någon position man gillar extra mycket – nej, man följer receptet. Det som är ordinerat.
      Roligt med frågor! Hoppas du fick det svar du önskade.
      Sat Nam!

  9. Läser ikapp. WOW på 141 dagar♥ Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s