om oro. och fuck genvägarna.

20150416_11

Jag är inte särskilt oroande av mej. Visst både oroar och ältar jag onödigt mycket mellan varven, men i grunden är jag relativt sorglös. Förutom den period då jag mådde dåligt och i synnerhet åren då jag mer eller mindre gick omkring utmattad, så gjorde jag knappt något annat än oroade mej i förskott. Helst i efterskott också. För säkerhets skull. Men nu idag, så kan jag rätt säkert säga att jag inte är någon grubblare och att oro inte ligger för mej.

Det händer till och med att jag känner mej både naiv och lite extra blond då jag inte kan uppbåda någon oro i olika sammanhang. För att jag rätt enkelt kan skaka av mej och fokusera på annat. Som att jag inte är och har varit någon hönsmamma vad gäller dottern. Faktiskt så att det är maken som jagat upp sig mer – jag har bara ryckt på axlarna. Inte så att jag inte bryr mej, men det finns något i mej som säger rätt tydligt när det helt enkelt är obefogat att vanka av och an i oro.

Har tyckt att uttrycket ”hellre vara glad i onödan, än oroa sig i onödan” mest bara är klämkäckt, men det är så sant. Lite som att vägra bjuda in olyckskorparna, som väntar på alla tillfällen att påta i öppna sår och ta ut all världens jordbävningar i förskott.

Det är så lite vi kan påverka.

Jag tror det hänger ihop med ett minskat kontrollbehov. Något som jag aktivt arbetat för att få bort. I livet innan yogan hade jag helst sett att allt snurrade kring min axel och gick i mina band. Hur dumt. Jag gick i taket (och in i väggen) om mina cirklar rubbades det minsta. Plussa en självkänsla på det dessutom, som var väldigt illa däran…

Det som vänt till det bättre har inte vänt av sig själv. Det är inget som knackat på dörren och väntat i en vacker korg på trappen.

Jag säger det igen. Med risk för att vara tjatig. Fuck genvägarna! Det finns inget gå omkring och vänta på en bättre morgondag. Det enda som hjälper är att ta itu med sig själv. Envetet dagligt arbete. Att medvetet arbeta för att stänga ner kaoset inuti och lära sig skilja på vad som är verkligt och vad som bara är tankar. Jag tänker ofta att om jag lyckats mindfucka mej själv till den jag är idag, så kan alla det. Alla. Det är lite av det som driver mej i min yogaundervisning, här i min blogg och i mitt sätt att vara idag.

För det är så onödigt att oroa sig.
Krävs en del dynggrävande, meditation och beslutsamhet, men det går. Det går. En bra början är att få ner rumpan på yogamattan idag. Och andas tio djupa andetag.

16 reaktioner på ”om oro. och fuck genvägarna.

  1. Oj. Skriver du till mig idag. Jag skriver om att vara på andra sidan myntet, om att ha jobbet kvar. Min man sa härom dagen till mig ”Kan du inte maila Nina (jo, ni bloggvänner finns med som personer hemma hos oss) och fråga om hon också hade dippar på vägen?” Oron skulle jag gärna slippa :-)

  2. Jag har ägnat alldeles för mycket tid åt oro tidigare. Hoppar tillbaka till numerologin igen och där har jag två st åttor som styrs mycket av rädsla. Nu hoppar oron in i bland men oftast är den inte med mig längre. Så skönt! Det här med att bli medveten om sina tankar (för det är tankarna som skapar oron) är ett av mina favoritämnen. Läser din kommentar hos Lotta också och det är så intressant! Kram

  3. Ja oro är så onödigt. Och leder ingen vart. Mer än att man har det jobbigt i onödan. Någon klok människa skrev att man alltid ska ta ut gläjden i förskott, för det värsta som kan hända är att man har varit glad i onödan :) Tycker det ligger lite i det!

  4. ”Mindfucka”… det ska jag annamma! <3

  5. Oro. Ojojoj vad det styrt mig i vissa lägen. Mest oro för pengar faktiskt, när man inte tror att man får ihop det, då är det inte så enkelt att bara släppa. Man vill ju behålla sin bostad eller vad det kan handla om när man har det tajt med pengar. Jag ser på alla studenter jag möter, en del har det verkligen kärvt och det går inte bara att låta bli att tänka, för man måste ju lösa situationen, så jag tänker att det finns oro och så finns det oro. En del häftar med situationer som måste lösas, en del häftar vid önskningar och tankar. Eller oro när någon famiiljemedlem har det svårt eller är sjuk. Det är en del av det mänskliga tror jag. Kanske är jag ute och cyklar men jag tänker på onödig oro och på lite nödvändig oro också som gör att man hittar lösningar.

    Det du skriver sedan om att skippa genvägarna och bara göra, håller jag med dig om till tusen procent.

    • Är helt med dej här, och kan såhär i efterhand förtydliga att den oro jag i första hand skrev är om den ”onödiga”. Vardagsoron över småsaker och sånt som man inte kan påverka, och som man inte heller behöver engagera sig i egentligen. När det kommer till mer sas befogad oro, så är det en annan sak – när det helt klart är reellt!

      Jag hoppas att det inte kändes som att jag skrev i ryck-på-axlarna-åt-allt-anda, för det var inte min mening – utan mer att släpp det som kan släppas (och det är mycket ;))!
      Kram!

  6. ”Vägra bjuda in olyckskorparna”, vilken alldeles suveränt bra rad!
    Den tar jag med mig,
    För det är ju det där med vad vi tillåter att bygga bo hos oss.
    Den där oron tar så mycket ifrån oss på kuppen.
    Så tack!!

  7. Du är så j*kla klok och verkar veta att jag behövde detta!! ;) Jag har knappt något att tillägga, ska verkligen sätta mig i lugn & ro senare och fundera igenom mig själv. Huvet på spiken! Kram <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s