Småningom börjar det bli ordning på torpet igen. Som om hela jag vänder mej mot ljuset igen. Vecklar ut bröstkorgen och klarar av djupa andetag igen. Djupare än på länge. Tankar som nästlat sig in i varandra ter sig plötsligt inte så snåriga längre och to do-listor har betats av.

Jag har varit ute mycket om kvällarna. Tvingat mej ut fast jag inte alltid velat. Nypt ett ogräs här och där, eller lufsat runt på stigarna. Så fantastiskt med grönskan – jag blir lika till mej varje vår! Förstår vi ens vilken ynnest det är att få börja om såhär, år efter år?! Inser att jag kopplat ihop mej mer med naturen än någonsin förut. Märker det särskilt när jag inte kunnat vara ute lika mycket, hur snabbt jag reagerar med energidipp och trötthet. När jag inte tar mitt behov på allvar och stänger in mej istället. Jag behöver vara ute för att hållas hel. Om jag så måste släpa ut mej själv.

Krafterna som återvänder och lusten till träning. Det var så himla viktigt att jag backade, att jag vågade vila och ta time out. Glädjen när jag kånkar ut skivstången i gröngräset igen och inser att ingenting -ingenting- har gått förlorat trots att jag inte lyft ett dugg på ett par veckor. Tvärtom. Kroppen svarar och jublar. Vet vad den ska göra och åtminstone min egen känsla säger att små tekniska detaljer fixat till sig själv, när kroppen (och huvudet!) fått syssla med annat ett tag.

Vikten av perspektiv. Helt enkelt.