för att känna att jag lever.

09

Vill skriva något om min löpning och om mitt förhållningssätt till tempo och prestation. Jag har ju nämligen förstått att mitt sätt att se på löpning skiljer ur litegrann. I mer eller mindre hela mitt liv har jag längtat efter att kunna springa, det har varit något av en dröm att vara kapabel att förflytta mej framåt snabbare än gång. Det är inte bara en och två gånger jag bestämt mej för att börja springa, sen har det runnit ut i sanden. Största orsaken helt klart svett, tårar och benhinneinflammation. Såklart pga. en stor okunskap om min egen kropp och förvriden syn på hur det ska vara när man springer.
01

Löpskolor i all ära, träningsprogram och exakt uttänkta intervallpass. Helt suveränt för någon, men för mej ganska delikata glädjedödare. För vi är alla olika och jag tycker det är en fantastisk gåva. En del av oss ska satsa på att springa snabbt och persa på maraton, medan andra behöver löpningen som andrum på olika sätt. Jag har inget behov av att persa, däremot har jag behov av andrum.

Min löpning ger mej sinnesro. Idag.
Det gjorde den inte riktigt till först. Det blir tredje sommaren som jag springer nu och den första handlade nog mest om att försöka hitta mej själv i löparvärlden. Löpare javisst, men varken nummerlapp på bröstet eller tempo-mål funkade för mej. Jag insåg snabbt att det stressade mej oerhört att jämföra km-tider och sträva efter att springa milen på viss tid. Ändå satt det stadigt i ryggmärgen att det är så löpning går till. Det är så det ska vara, varför annars springa överhuvudtaget?!
04

Jag kan inte säga exakt när jag insåg att jag kommer glädjedöda mej själv, än en gång, om jag inte släpper taget om löpscheman och pulsklockan. Jag har nog granarna i skogen att tacka för euforin och insikten att varken tid eller tempo har betydelse när man kliver av asfalten. Det går inte att mäta sin prestation i skogen, amen. Om man tävlar i trail såklart, men det är en annan historia.

Jag har också förstått att det tydligen är en konst att kunna förhålla sig till sin löpning så avslappnat som jag gör. Enligt grundregeln för alltings varande, så borde jag inte ha motivation nog att springa eftersom jag inte har något mål. Fast alla regler har ju undantag. Och egentligen är jag inte utan mål. Mitt mål är att må bra, att njuta och vistas utomhus så mycket som möjligt. När jag springer så gör jag det för hjärtats skull – både det rent fysiska och det subtila. Min nu snart treåriga löparhistoria berättar att jag hittat mitt sätt. Det är att haka fast en hund i bältet, packa löpryggsäcken och tassa iväg ut i skogen. Eller leta mej till grusvägar där jag inte måste möta hela landets bilpark eller befolkning. Ett behov av att få vara ensam och i kontakt med de jordiska elementen. Känna att jag lever med svettig nacke, ömma ben efter många kilometer och blossande, röda kinder.

06

Sen är det otroligt roligt att springa intervaller ibland. Eller kanske allra helst fartlek, för då behöver jag inte hålla kolla på timer och tänka så mycket. Bara spurta mellan lyktstolpar eller träd. Och att nöta backa, för det betalar sig så himla bra tillbaka. Verkligen ta ut mej och ha tungan hängande vid knäna. Men inte i system och inte bara för att det är så man ska göra som löpare. De perioder jag mer systematiskt försökt få till mer fart i benen har oftast slutat med att jag sprungit mycket mindre än vanligt. Det tar helt enkelt död på min lust. Löpning är för mej att bara vara, så är det bara. Dessutom har min styrketräning gett mej mera i löpningen, än vad kvalitetspass med intervaller och tempo gjort. När jag släppt taget om själva springandet, och istället jobbat på att stärka den muskulatur jag använder när jag springer. Utan att kunna förklara det bättre.
08

Jag har blivit välsignad med en seg dieselmotor, jag kan puttra på hur länge som helst nästan. Det går inte snabbt, men det går framåt. Jag räds inte flera mil på raken och jag har i princip tappat respekt för kilometrar. Det går liksom alltid en kilometer till, ett steg till. Så länge det inte handlar om tid. Men jag kan också mata på rätt bra, oftast när jag inte tänkt eller menat det. Sådana gånger när benen bara pallrar på och jag ser snittiden i appen efteråt. När kroppen själv får välja, så att säga.

05

Löpning är upplevelse. Löpning för mej är att må bra. Ett sätt för mej att ta hand om min kondition och vara ute samtidigt. Ha närheten till naturen och undvika asfalten. Springa med känsla, inte med pulsklockan. Känna att jag lever.

17 reaktioner på ”för att känna att jag lever.

  1. Så inspirerande, upplyftande & sant det du skriver! Kram

  2. EXAKT så….!! ❤❤ :-)
    Kram M

  3. Gud så underbart att läsa! Allt du skriver om som tar kål på glädjen känner jag igen. Jag blir verkligen peppad. Kramar!

  4. Ping: Godsaker, PB, Maraton och Njutlöpning! | Rund är också en form!

  5. att springa är att leva!

  6. Som om du satte ord på min egen inställning till löpning :-) fantastiskt bra beskrivet, och vilken igenkänning!

  7. Jättefint! Tänk att en text om löpning kan vara så poetisk. Önskar mig också den sega dieselmotorn men fick en hetsig V8-istället :-)

  8. Underbart härligt formulerat!

  9. Vilket fantastiskt inlägg! Jag håller med dig fullt ut och har precis samma inställning till min löpning. Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s