en kärleksförklaring.

Det slår mej när jag sitter med min planering inför lördagens yogaretreat, hur galet allomfattande kundaliniyogan är. Det är som att ha fått världens största konfektask – det finns så många sorter och bitar att jag inte ens behöver välja, jag kan bara käka på för det kommer aldrig ta slut.

IMG_5388

Idag är en dag då jag skulle kunna hjula av glädje och tacksamhet över att jag snubblade in på kundalinivägen. Det var ingen självklarhet att det blev så, inte rent logiskt, men själen visste nog vad den ville. Jag har alltid varit en rak brud, inga extra krusiduller och så. Visserligen alltid lite egen, men vem är inte det. När jag började yoga var jag noggrann med att inte uppfattas som flummig och jag lär ha sagt åt maken att mantrasång kommer jag aldrig i livet att ägna mej åt. Joråsåatte. Idag är det en av de största skälen till att jag är kundaliniyogi.

IMG_5453Jag är fortfarande den som helst står med armarna i kors när det blir tal om grupparbeten och lekfulla inslag på kurser och i andra sammanhang. Tycker det är urjobbigt att försöka ha roligt på beställning. Bjuda på mej själv har jag inte svårt för, men det är obekvämt när man förväntas kunna plocka fram barnasinnet i de mest märkvärdiga situationer. Däremot. I kundaliniyogan händer något. Vi gör huvudlösa grejer ibland. Dansar fritt, skakar loss och använder kroppen för att komma åt blockeringar, hårda knutar och gömda rum. Vi pustar och stånkar, skriker och skrattar. Vi joggar på stället. Hoppar. Och befinner oss i de underfundigaste positioner och rabblar mantran som egentligen inte kan uttalas.

Och det är fantastiskt!

Det händer något omvälvande och transformerande att göra något som sannerligen inte blir gjort i livet annars. Har man inte varit utanför sin box tidigare så hamnar man det förr eller senare i kundaliniyogan. Gudarna ska veta att jag har både stampat i golvet av ilska, blängt på läraren och skrikit av frustration på klasser. Men jag har också skrattat och gråtit, sant och ärligt. Och det är det som är så benådande – att allt får vara där och ingenting är märkligare än något annat.

IMG_5293IMG_5347

Det är också nu först, efter tolv års yogapractice, som jag börjar komma underfund med hur yogan fungerar i min kropp. Först när jag släppte taget om positioner och behovet av att plugga sanskrit och försöka förstå hur allt rent teoretiskt hänger ihop. Med det menar jag absolut inte att teorin är oviktig, nej nej, men jag stagnerade när jag lät de logiska resonemangen överspegla känslan. Jag trodde att jag inte dög om jag inte behärskade alla aspekter av en asana, eller visste vilken meridian som påverkas när jag är i den och den positionen. För mej är det i min praktik, min verkliga yogautövning, som jag lär mej, inte genom att lära mej text utantill.

Jag vågar överlämna mej åt yogan i sig. Lita på att jag har och får den kunskap jag behöver för stunden.

IMG_5420

Liksom i andra yogaformer finns det olika inriktningar inom kundaliniyogan. Jag är utbildad, praktiserar och undervisar i kundaliniyoga enligt Yogi Bhajan. Det vill säga att jag följer strikt det jag blivit lärd och inte hittar på egna varianter. En del väljer mer uppluckrade former av kundaliniyoga och andra att gå den sikhiska vägen, dvs. konvertera till sikhismen som en del av sin andliga resa. Jag tycker det är skönt att ha en tradition och material att luta mej mot, att jag inte behöver oroa mej för att inte räcka till eller bli lämnad ensam. För trots att jag tillsvidare är den enda läraren i kundaliniyoga i min trakt, och det ibland blir lite ensamt, så är bara gemenskapen och sammanhanget ett klick bort. Jag är också fri att när som helst åka iväg för input och själv vara elev – det enda som begränsar mej är jag själv. Idag ser jag ju att jag blev placerad här av en orsak. Det var här jag skulle vara och det var kundaliniyoga jag skulle dela med mej av.

Jag formar förstås min egen yoga. Min undervisning präglas av mej som person och hur jag lever och praktiserar yoga. Jag är fortsättningsvis väldigt rak och framförallt ärlig. Det har nog varit den röda tråden ända sedan jag började undervisa. Har inte mycket till övers för pluttinutt och gulligull, ävenom jag i ett skede satte en dropp väldoftande olja i mina elevers panna och masserade fötter i samband med avslappningen, men det kändes inte som jag (däremot blir det helrätt i en annan klass med en annan lärare). Tror att det är en förutsättning att rannsaka sig själv som yogalärare, verkligen lyssna och känna vad som känns genuint för en. Där kommer också balansen in – att spara på sig själv, hushålla med reserverna och vara både snäll och respektfull gentemot sig själv.

Kundaliniyogan är känd för sina vita turbaner och kläder. Jag har valt att inte bära turban och vita kläder är inget jag känner att jag måste bära varken till vardags eller när jag undervisar. Jag är och förblir mej själv. Man säger ibland att yogan förändrar en, men jag vill påstå att så är det inte. Det handlar nog mer om att man hittar tillbaka till den det var tänkt man skulle vara. Sig själv helt enkelt. Och så nära sin själs kärna som möjligt.

IMG_5440Kundaliniyogan har balanserat upp allt i mitt liv. Verkligen allt. Det fanns så mycket förut som skavde och gjorde ont, det gör det inte längre. Jag lever inte ett jättelätt liv, men jag lever mitt liv. Lever! Jag har hittat saker i mej, som jag inte trodde fanns och jag har gått från att vara rädd till att våga så himla mycket.

Så när jag sitter här med mina papper, böcker och planeringar, bubblar det av lycka i mej. Kundaliniyogan är precis lika galen som jag är, vi passar ihop som hand i handske. Vilken otrolig ynnest att få dela detta vidare! Wahe Guru!

Bilderna är från Lovund, Norge.

11 reaktioner på ”en kärleksförklaring.

  1. Vackert bara vackert!
    Och i morgon ska jag iväg och sjunga för fullmånen.
    <3
    Kramar

  2. Jamen herregud, WAHE GURU, skriver under på allt, nästan läskigt, var det du eller jag som skrev det där.. Kram

  3. Det låter ju helt ljuvligt, jag måste prova vid tillfälle. Vilken vacker text. :)

  4. Så vackert du skriver om din yoga och vilka underbara bilder! Det är fint när man hittar rätt <3 Varm kram!

  5. Underbart inlägg som jag gärna delar! Kram

  6. Reblogga detta på Anne Kaarina och kommenterade:
    Vilken fin kärleksförklaring till kundaliniyogan!

  7. Åhhhh Nina….så fina ord! Känner mig träffad, precis så känner jag igen mig i allt just nu, kundaliniyogan är magisk på så många sätt! tack för du inspirerar och ger en så härlig och ärlig bild av kundaliniyogan, det behöver inte vara vitt och turban…. Det behöver bara vara som det är! Sat Nam!!

  8. Oj, vad det stämmer! Konstigt och häftigt hur kundaliniyogan nästan kommer till en, fattar inte hur jag ens sökte mig till just den då jag var utbränd, bara ville dit. Glad dock att det var vid just den tidpunkten, annars hade jag inte kunnat tillåta mig att utöva den konstiga, flummiga, knasiga yogan (om du fattar). Nu kan jag lägga mina händer i den och bara hänga med fast det är jobbigt ibland.

  9. Har själv aldrig provat på kundaliniyoga. (Du bor flör långt bort, som sagt…)
    Men vilken härlig kärleksförklaring!! :-)

    Kram M

  10. ❤️❤️❤️

  11. Jadu kära Nina, du skriver så det känns! Så fint, så enkelt (fast jag förstår att det också varit mödosamt att komma dit där du nu är) och jag känner en vördnad inför det du förvaltar och delar med dig av,i din undervisning, med dina ord och bilder här på bloggen. Tack <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s