hängivenhetsavtalet.

Det händer saker när man överlämnar sig åt sin sadhana. Det är som att ingå ett avtal med sig själv, ett avtal som inte ska brytas, liksom vilket annat avtal som helst. Jag återkommer ofta, ofta till det. Det är så viktigt. Vi har lite för lätt att smita undan och skjuta på saker, att skylla på andra och glömma att när vi pekar finger så pekar de andra fingrarna mot oss själva.

När jag nu planerar höstterminens yogaklasser och workshops, så kommer detta till mej om och om igen. Jag faller för kriyor och meditationer, som på olika sätt bygger upp en stabil yogabas och hjälper till att prioritera mer livsvänliga och -underlättande val. Jag känner precis vad jag vill förmedla med hjärtat, men också med vänlig bestämdhet. För yoga är inte lätt. Inte när det kommer till att skriva på hängivenhetsavtalet.

Det är en sak att komma på yogaklasser och sen åka hem igen. Njuta av mjuk stretch och kanske lite utmanande positioner. Ett vackert mantra och en lång avslappning. En förrädisk liten grop av jamen, yoga är ju så skööönt. Och visst, yoga är skönt och ett fantastiskt verktyg för inre välmående och kroppsomhändertagande. Men yoga är så mycket mer.

Som kundaliniyogalärare lär jag vidare vad mina lärare lärt mej och vad Yogi Bhajan lärde dem. När jag tonar in i en yogaklass med mina elever, Ong Namo Guru Dev Namo, så betyder det att jag bugar mej för den stora vishet jag får ta del av och den självkännedom, som redan finns inom mej. Det är inget hittepå eller nyupptäckt, utan basal kunskap om livets alla aspekter. Det är väldigt stort och ogripbart, men också oerhört omslutande. Det är en trygg kunskap jag lutar mej emot och ju mer jag hänger mej åt min egen sadhana, ju mer har jag att dela med mej av.

Just därför kan jag ibland låta och verka lite sträng. För jag uppmanar ganska högljutt att det inte finns några genvägar. Du kan gå många år i terapi, men om du inte kavlar upp dina ärmar och tar itu med den egna skiten så får du stå där. Stagnerad och i en nedåtgående spiral. Jag har stått där själv! I många år.

Min egen yoga började också i myspyset, förutom de första darrande och hopplösa försöken då kanske. Yoga var skönt och kroppen mådde bra. Sen började något hända. Gråt och elände på mattan allt oftare. Ilska och frustration efter passen, då man ju borde ha varit avslappnad och salig. Jag lät tom. bli att yoga rätt ofta just därför. Ändå kände jag av mitt tysta avtal, det var ofrånkomligt att jag behövde yogan och att jag måste hålla fast vid den. Här är jag idag.

Så när jag har elever som ifrågasätter effekten, varför det inte bara är mysigt och mjukt att yoga, så brukar jag hänvisa till hängivenheten. Att våga fortsätta fast det tar emot. För när man väl kommit förbi uppförsbackar, över trösklar och förbi motstånd så finns det både lätthet och (livs)glädje. Det är oftast den första skiten man ska skyffla, som är värst. När man väl fått den på komposten, så brukar det lätta. Det är liksom inte lika övermäktigt längre. Mindre spadtag helt enkelt.

Våga sadhana varje dag en tid. Ingå avtal med dej själv att våga växa. Våga skyffla. Våga se vad det kan föra med sig, trots att det verkligen inte är lätt att varken föreställa sig eller ens begripa. Detta är ett mitt avtal gentemot mina elever i höst – att finnas där som guide, uppmuntrare och hjälpskyfflare. Jag kan inte bära, men jag kan gå bredvid. Sat Nam.

14 reaktioner på ”hängivenhetsavtalet.

  1. Sat Nam, words! Både mina och andras funderingar verkar gå åt samma håll nu, den dagliga sadhanan & det jag har lovat mig själv. Det kanske är hösten som pockar på.. KRam

  2. Jag blir glad när jag läser dina ord idag. Jag håller med dig i allt. Det här myspyset som många längtar efter det får de hitta någon annanstans helt enkelt. Sedan är ju inte allt blod svett och tårar. Men väldigt mycket :) För min del är det så nu att när jag blir ledsen så är det som ett vulkanutbrott. Det kommer snabbt, tårarna sprutar och sedan är det över… Efter 15 år. Men jisses vad skräp jag rensat ut! Kram syster och vad gjorde vi utan vår dagliga sadhana?!

    • Nej, allt är inte blod, svett & tårar, men det är så många som på ett galet vis inte vill veta av det i yogan. Eller. Antagligen inte bara i yogan, utan i livet i övrigt också. Vad vet jag, jag ska inte spekulera. Men min intention är att vara ännu tydligare framöver med alla aspekter av yogan, inte låtsas som att det bara är myspys och vackra ljuslyktor. Usch, låter lite sur här, det är inte min mening :)
      Kram och nej, jag vill inte veta vem jag hade varit utan yogan och sadhanan i synnerhet!

  3. Men det här är så svårt att acceptera!!! precis som du skriver: vi vill ha myspys, inte motstånt. Men INGET är ju bara så! Ändå får liksom yogan stå ut med att ha dne förväntan på sig. Jag är ju just sån, jag har supersvårt att acceptera motståndet. men jag ÖVAR.

    • Exakt så. Yogan får stå ut med mycket!
      Jag har ju själv varit där, vi behöver kanske alla börja där… i myspyset och härlighetskänslan. Vi behöver få komma dit nu som då, finnas i det omhändertagande som yogan faktiskt är. Men det är först när man hållit ut med både sig själv och sin sadhana, som det verkliga myspyset finns :) ♥
      Kram och keep up fina!

  4. Så sant. Jag kämpar med mig själv, tyvärr kämpar jag ofta m-o-t sig själv genom att låta mig smita undan, ”det känns föör jobbigt idag, jag är för arg” istället för att kämpa m-e-d mig själv, för min alldeles egna skull. Men visst, jag både skyfflar skit och njuter av det goda. Vet nu att jag ska hålla mig till min lilla, enkla sadhana för att där ger jag mig en liten blick in i mig själv och jag har noterat att jag mår mer…balanserat…resten av dagen. Sedan vill jag ge mig mer av yogan, utveckla oss tillsammans.
    Tack för att du påminner. Kram!

    • Ofta hårfin skillnad mellan ‘med’ och ‘mot’, vi blir så lätt hemmablinda. Därför så viktigt, som du är inne på, med less is more. Det behöver inte vara mastodont rutiner, utan det är i den lilla, heliga stunden varje dag som de större frågorna får svar.
      Kram!

  5. Ja, det gör verkligen skillnad på riktigt. Även de där korta minutrarna gör skillnad, när man gör det vareviga dag. Och jag tänker att man nog måste börja så, mjukt och mysigt, för att komma in i yogan, och när man är redo och vill och behöver en förändring, så går man vidare. Jag önskar så att alla kunde förstå det magiska i nötandet och mötandet av sin egen kraft. Men även fast jag tycker det är häftigt, det som händer, så avskyr jag att det öppnar för så mycket känslor och känslighet som jag inte hade innan. Ibland vill jag bara sluta känna så förbenat mycket. Och jag blir lite rädd ibland när det händer fysiska saker i kroppen efter ett yogapass, då tycker jag det kan vara läskigt. Jag är så glad att jag blev utbränd, så jag skaffade en blogg, så jag stötte på dig-er, och har kommit hit, tack för att du finns ❤️🙏

    • Jag säger detsamma! Jag är så innerligt glad att jag började blogga för hundra år sedan, ungefär, på olika adresser och olika format, men ändå. Här är jag nu. Här är DU nu. Hur häftigt är inte det? Och hur berikande är det inte?!
      Kramkram!

  6. Det har bara hänt mig en gång att jag grät under yogan. Det var strax efter farmors begravning. Kanske jobbar jag inte tillräckligt??? Ibland tänker jag så när jag läser om alla som bryter ihop. Näää, förresten jag har bölat under meditation. Det är ju yoga i allra högsta grad. Kramar

    • Man måste ju inte gråta, bli arg eller skrika sig hes! Det är inte det som det handlar om. Vi reagerar alla olika när vi möter oss själva på olika sätt. Däremot sörjer jag alla som vänder yogan ryggen direkt det blir jobbigt, tråkigt, enformigt eller ja… tårarna börjar spruta. Som om det skulle vara nåt ‘fel’ med yogan då. Hm. Samtidigt tänker jag att alla kan inte vara redo med en gång och vi har våra egna vägar att gå, och kan behöva pröva lite olika saker innan vi hittar rätt.
      Kram!

  7. Det är ofta jag tänker att jag inte vill gå på yoga för jag vet att det finns känslor jag inte gett uppmärksamhet. Eller det är allmänt jobbigt någon period. Och inget av de går att undvika där på mattan. Men jag har bestämt. Att det inte är en giltig orsak. Och därför gråter jag för jämnan. Ibland av sorg eller frustration. Ibland av glädje. Det händer att jag skrattar till nu som då också. Och någonstans är det så vackert. Att få möta sig själv i alla tillstånd. Rått och ärligt.

    Tänk att du finns! Vilken ynnest det är att få ha dig som lärare. TACK!
    Sat Nam.

    • Tack kära du för dina ord! Du ska veta att du är viktig för mej. Jag tycker om dina reflektioner och ditt raka sätt, jag lär av dej 😉❤️ Kramkram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s