hur gör man då?

ybquoteJag har inte bara haft medvind på min resa. Väldigt lite har varit självklart och enkelt. Att plötsligt börja med yoga mitt-i-livet, som småbarnsmamma och med en initialt totalt oförstående man, var rent ut sagt omständligt. Det var så långtifrån den jag var då. Yoga var dessutom något ytterst flummigt och jag ljög litegrann i början med att jag skulle träna eller så. Berättade inte åt så många. Och tyckte inte om att prata om det med min man, för han trodde nog jag hamnat i klorna på någon sekt.

Nu börjar det blir några år sedan. Tolv:ish nånting. Så jag har ärligt glömt mycket av hur min yoga såg ut de första åren. Den var hursomhelst långt ifrån regelbunden och det var nog mer fråga om prestation än något annat. Det var också ett envist avståndstagande från mantran och andra… konstigheter.

Ändå var min längtan enorm!
För jag visste att jag äntligen hittat något, som jag alltid, alltid sökt.

Så jag har been there med mycket, som mina elever frågar om. Allt från att ha yogat i vardagsrummet med Bolibompa på högsta volym, till att någon grabbar tag i mina fötter när jag står på huvudet och lyfter mej från golvet (jag är liten, min man är stark). Jag har låtit bli att yoga för att det har varit enklare än att försöka förklara åt familj och vänner. Jag har avbokat kurser och retreats för att jag inte fixat att ta fajten hemma om marktjänsten. Jag har känt att jag försummat mina nära när jag prioriterat yogan. Jag har valt att inte berätta allt i alla sammanhang.

Och mycket mer.

Numera har jag skakat av mej det mesta. Jag vet att jag är yogini och det vet alla andra också.

Hur jag än vrider och vänder på det så har jag behövt kringelkrokarna. Inte fråga om annat! Hade jag halkat in på alla bananskal i världen, hade jag knappast varit lika sann mot mej själv och andra som jag är idag. Via alla möjliga scenarion jag ställts emot och via alla besvärliga beslut jag behövt ta, och fajter, så har småningom mitt liv slipats mot mina närståendes så att vi hittat ett sätt att förhålla oss till varandra.

För man behöver inte leva ett unisont liv. Det är vi ett solklart exempel på. Vi har vitt skilda intressen och vi går väldigt ofta om varandra i dörren pga av både arbete och hängivenhet gentemot det vi brinner för. I takt med att min självkänsla växt, har också relationen växt. För som jag har velat ändra på allt i tiderna och som jag har misströstat – sådant som var nödvändigt då, men som inte längre behövs idag. Han accepterar mina val, rycker på axlarna förvisso ibland och himlar med ögonen, men han låter mej hållas – som det sådär kärleksfullt kan uttryckas. Detsamma gäller hans val, jag vill att han ska göra det som ger honom glädje och ro i själen.

Så ja, hur gör man? Hur gör man för att kila in livsviktiga saker i sitt liv utan att det stjäl liv av ens kära. Finns ingen universallösning tyvärr, däremot tror jag att man växer allteftersom. Vartefter något blir viktigt för en, så ordnar prioriteringslistan sig själv. Och vartefter ens nära ser hur viktigt något är för en och det blir tydligt hur bra man mår, så fixar sig deras prioriteringslista också.

Inget är viktigare än familjen, men det ena behöver inte utesluta det andra – inte ens fast man inte yogar tillsammans. Den övergripande acceptansen ska finnas där, liksom viljan att backa upp den andra utan att för den skull ge upp sig själv. För mej tog det rätt lång tid att hitta balans, och att hitta inuti mej själv vad jag behövde för att kunna stå stark både i den egna övertygelsen, men ändå inte vara tvungen att välja bort familjen. Kan låta helt märkligt i en dels öron – att man ens ska behöva tänka på dehär sakerna. Men det är inte alltid så himla självklart i alla relationer, vi har varit tillsammans sen innan vi ens var myndiga och vi har sannerligen växt ihop, växt om varandra, växt ikapp och hållit på. Jag är knappt samma människa nu, som jag var då.

Så får man aldrig glömma att det som är solklart och genomtänkt inuti en själv, inte alltid syns utanpå. Det får jag ofta påminna mej själv om, och liksom uppdatera min omgivning om vad som hänt sedan sist.

13 reaktioner på ”hur gör man då?

  1. Ingenting är viktigare än att man själv mår bra för då har man ork att ge till andra♥. Känner igen allt om yogan, förutom det där med huvudståendet.. vilken chock & vilken stark man, hi hi. Kram!

  2. Känner också igen. Första gången jag ville ha med mig min yogamatta på semester suckade han djupt trots att hans dykarutrustning tog upp nästan hela bagageutrymmet. Nu kan han komma ihåg att den ska med som en självklarhet. Kram

  3. Det enda jag känner igen i det du beskriver är att familjen alltid kommer först. För mig var det så att jag började vid 45 års ålder, för 15 år sedan. Det fanns ingen yogastudio i stan så när jag hade varit på en introduktion till ett ställe som skulle öppna, där jag senare gick i 8 år, så var det många om platserna. Något i det hela, trots att det var otroligt jobbigt rent fysiskt för mig, fick mig fast direkt. Jag var frälst och berättade om det överallt. Struntade helt i vad folk tyckte. Flera på jobbet började och min ena dotter började när hon var 15 år, när jag hade tränat några år. Något år senare började min man. För några år sedan började den äldsta dottern och hennes man, sonen har nog varit den enda som varit mindre intresserad, men ändå gjort lite grann med mig. Men jag har aldrig tjajat på någon om att börja . Idag pratar jag mindre om det, helt enkelt för att jag är trött på att försöka förklara det oförklarliga ibland.

    Jag använde all min lediga tid till yogan, på olika vis. Sparade in på allt jag kunde för att kunna gå på kurs. Jag har aldrig sagt nej till någon kurs för att det varit obekvämt. Däremot har jag aldrig kört över någon hemma pga det.

    Och nej,båda i en relation måste inte utöva yoga, men jag måste ändå drista mig till att säga att när man delar yogan, då lyfts det en dimension. Inte för att det är bättre utan för att det helt enkelt blir ändå mer, eller hur jag ska säga utan att låta dryg.

    Din och min resa ser totalt olika ut och ändå har vi så mycket som vi delar :)

    • Jag har alltid varit väldigt, väldigt ensam på min resa. Sörjt, gått vidare, sörjt igen, gått vidare osv. I många år ville jag såklart förändra allt och alla, men det fungerar ju inte så. Så hur gärna jag än ville att vi yogade ihop – inte bara min man, utan även flera nära & kära omkring mej, så är det inget jag kan påverka mer än att jag är den jag är. För mej är ett enormt steg redan taget, att vi fungerar ihop trots olikheterna.

      Jag är öppen med att dela med mej av ”ytliga jobbigheter”, för jag vet att många går igenom samma saker. Det är lätt att vara stark när man kommit en bit på väg, men i början… ojoj…!! Jag har nästan kämpat mer med ”omkringligheter” än med mej själv, om du förstår hur jag menar?! Som jag antydde i texten så var inte ‘yoga’ det första man tänkte på när man såg och kände mej för 12-15 år sedan… låååångt ifrån. Jag hade kommit så långt från den jag egentligen är och resan tillbaka till mej själv är större än allt annat jag gjort! Så ävenom yogan i sig är central, så är det vart yogan fört mej som är det största.

      Det är ju detta som är så himla intressant, som du också nämner, att vi alla har våra resor och de kan vara så otrooooligt olika – ändå är vi på väg åt samma håll och kan dela samma upplevelser av yogan idag. Vi kan kommunicera utan ord och behöver inte förklara det ogripbara. Vi kan bara vara. Löjligt magiskt, eller hur :)

      Kramkram!

  4. Vilken spännande historia och vilken resa!! Livet är förunderligt, kram!

  5. Ler igenkännande när jag läser det här inlägget och tänker att det kanske inte är så lätt för den som står vid sidan om. Men så viktigt det är just det där med acceptansen. Och att båda i en relation är medvetna om just det.

  6. Det här inlägget har jag längtat efter och jag känner igen mig så mycket. Innerst inne handlar det, i alla fall för mig, dels om närvaro och dels om att ta den rättmätiga platsen som är min i en relation/familjen. Det är inte så lätt som det låter, inte för alla, inte för mig. Trots att vi inte har några gemensamma barn hemma hos oss har jag alltid tyckte att det är svårt att ta alla de där träningstimmarna som bara är för mig själv och som ju ”tar” tid från familjen. Det är ju redan så mycket annat som gör det och den gemensamma tiden är redan ganska kort hållen som det är.

    Yogan är svårast, just eftersom den går utöver alla annan träning (som redan tar tid) och blir YTTERLIGARE en aktivitet på nåt sätt. Jag har inte alls så där lätt att genast hänvisa till vikten av att göra sin egna grejer, som många andra tycks ha. Visst är det viktigt att göra saker isär, men också i hop! Sedan handlar det också om närvaro i mitt fall. Därför känner jag ofta att jag först måste fylla en viss kvot av närvaro, både fysiskt och psykiskt, innan jag ger mig ut på ännu något eget. KVALITET. Det där kan bli värsta pressen! Som att jag slits itu av två olika viljor. Den ständiga pressen att inte bara göra grejer utan också göra dem bra, vara ständigt närvarande, inget får bli tråkigt… Fy, jag blir arg när jag tänker på det. Och det där med markservicen, som du skriver! Jag reser mycket i jobbet och därmed förbrukar jag lite mina möjligheter att workshoppa eller vad det nu må vara privat. Det kanske måste vara så, det ska väl nånstans vara rättvist, ändå känns det lite… surt.

    Tack Nina för inlägget!

    • Du vet inte hur mycket jag ‘hör dej’! Känner igen dina tankar och kan nästan känna det du känner. Det är inte lätt nej, för det finns alltid en liten känsla av att det är ingen skillnad var man är, så är man på fel ställe liksom.

      Ändå – jag tror att det för din del kommer utkristallisera sig vad du vill. För det handlar ju mycket om det, var ska prioriteringen ligga och vad är det egentligen jag vill! Jag har rannsakat mej själv mycket och hittat min priolista. Vad jag kan lämna bort de dagar/perioder då det känns som att jag bara är hemifrån. För mej är det plättlätt yogan – styrketräningen och löpningen är inte lika livsviktigt. Och att jag kommit till den punkt då jag inte måste prestera något överhuvud och att när jag yogar behöver jag inte svettas i 90 minuter för att det ska räknas. Utan även det lilla räknas och gör enorm skillnad.

      Keep up syster och ha med dej att du nog innerst inne vet vad du vill, det ligger bara lite krångligt till ibland :)
      Kram!

      • Jag tänker i alla fall bestämma att du har rätt i det, att det utkristalliserar sig. Det är ganska bra sätt att orka jobba vidare. Att tänka att det blir! Som det ska. Den lilla känslan av fel som du beskriver är exakt den jag känner. Det känns skönt att höra någon beskriva samma! tror egentligen aldrig riktigt att jag har varit med om det förut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s