om att vilja vara ensam.

31_8_2015 09_58_17

Jag har flera gånger tänkt att jag vill skriva om ensamhet och så i förrgår lade Jonna Jinton ut ett av de mest avskalade och ärliga inlägg hon någonsin skrivit. För jag känner igen mej i allt. Allt. Det fanns inget som kändes främmande, inget som jag skeptiskt behövde kisa med ögonen för att kunna ta till mej. För precis sådär är det att älska ensamhet och att vara en person, som faktiskt mår bättre av en avskalad tillvaro rent socialt.

Ända sedan barn har jag dragit mej undan. Gärna sysselsatt mej på egen hand och valt bort större sammanhang. Med det inte sagt att jag inte kan vara med folk eller att jag är asocial på något sätt (jag jobbar dessutom i servicebranchen), men jag behöver helt enkelt inte ha någon runt mej för att må bra. Att älska ensamhet får ofta en del att gå igång, inte minst med att ifrågasätta – lirkande försöka få mej att erkänna att jooo, innerst inne lider jag av att vara ensam.

Som om man inte kände sig själv bäst.

Ju äldre jag blir, ju tydligare blir det. Jag njuter av min självvalda ensamhet – och mår faktiskt inte heller dåligt av att vara ensam i andra situationer heller. Det börjar bli väldigt länge sedan jag senast känt att något i min tillvaro varit deppigt för att jag varit eller blivit ensam. Inte ens då min man är bortrest i jobbet varannan vecka, eller då jag för hundraelfte gången går ut i skogen på egen hand, eller då jag reser ensam, upplever ensam. Tvärtom. Det är då jag slappnar av, det är då jag slipper anpassa mej och kompromissa med min personlighet.

I sociala sammanhang blir jag trött, rentav utmattad. Prata väder och vind med okända, mingla på fester eller konferenser, föräldramöten och kurser. Jag känner mej malplacerad, klumpig och tappar tungan. Skulle man kanske inte tro när man läser hos mej, men jag tappar min formuleringsförmåga (och mitt hjärta!) när jag måste framtvinga socialt samspel och låtsas vilja vara social. För det är så det känns – låtsas vara social.

Det är lite annat i yogan och inom mina andra hjärteområden, men även där blir jag lätt utsjasad och vill gå och gömma mej. Skulle vi tex. alla träffas på en stor bloggträff, skulle jag med stor sannolikhet söka mej till ett hörn och helst stanna där och bara prata med några få. Det Stora Minglet händer inte.

Nej, jag passar i min grotta och mår bra av att vistas där. Jag vill inte känna mej tvingad att vara social – som om det var något man kan vänja sig med (tror inte på det – i slutändan är det energidränage hur man än vänder på det). Jag behöver och vill inte ha en jättestor umgängeskrets, jag vill istället ha de hjärtenära, som känner mej och tar mej för den jag är. Som förstår när jag säger ‘nej’, som förstår att det inte är personligt fast jag ibland väljer ensamheten.

Jag behöver naturen. Ensamheten i den. Vara nära det tysta, som inte kräver något av mej. Eller som Jonna uttrycker det: ”Jag fullkomligt älskar att vara ute själv och uppleva magiska stunder på olika vis. Och det hade inte varit samma sak för mig om någon annan hade varit där. Det är som om jag inte kan ta in allt på samma sätt om jag känner närvaron av en annan person. Det liksom stoppar flödet.

Sen får det heta HSP eller vad det vill. Jag uppskattar ensamheten. Oavsett.

25 reaktioner på ”om att vilja vara ensam.

  1. Känner också så väl igen mig och jag är periodare vad gäller att vara social. Jag föredrar få nära vänner som man kan prata om det ”viktiga” istället för bara trist väder -och vindprat. Jag trivs så otroligt bra i mitt eget sällskap och jag tror att om man har ett rikt inre liv behövs inte så mycket yttre stimuli. Det behövs inte andra till att roa en själv utan man är fullt sysselsatt med sitt eget. Det gör ju att jag vet vilka sorters människor jag värdesätter och vilka egenskaper hos både mig och andra som jag intresseras av. Därför kan minglet på konferenser och olika bordsplaceringar kännas meningslöst. Jag märker på en gång om jag är på samma våglängd som en annan person så jag gillar inte att behöva sitta brevid andra som jag aldrig själv skulle ha valt att sitta brevid. Att trivas med sig själv och i sitt eget sällskap är ju det bästa för hur det nu är så är det oss själva som vi dras runt med dygnet runt.

    • Så är det – påtvingade sällskap kan vara lyckoträff, men också dränerande. Skulle kunna skriva en roman, men nickar instämmande åt dina ord ♥

  2. Så märkligt, jag tänkte på just dig när jag läste Jonnas inlägg härom dagen :) Jag tycker mer och mer om ensamheten men måste säga att delad glädje är dubbel glädje för mig helt enkelt. Magiska stunder när jag och min man varit i kanoten, på fjället, i skidspåret. Tysta tillsammans har vi delat stunden. Även i vår yoga. Har varit på yogakurs där vi varit 70 personer som delat magin. Det är mäktigt. Det ena behöver inte utesluta det andra. Jag gillar människor och är nyfiken av mig, vilket gör att jag inte har svårt att vara social. Man får ofta ut något av att lyssna på andra, även om sammanhanget kan vara trivialt. Och handen på hjärtat jag skulle inte vilja leva ensam, då skulle något inom mig vissna som handlar om gemenskap. Tror jag. Oj nu blev det långt igen! Kram!

    • Jag tänker att det ena inte utesluter det andra, ävenom det kanske verkar som att jag lovprisar ensamheten här. För mej är ensamheten en del av mej och den vill jag stå upp för, annars är det ju inte jag ♥
      Kram!

  3. Word! Jag sållar mig till samma skara. Älskar att vara ensam! Blir så uppmärksammad på detta när jag nu hamnat i ett extremt socialt yrke och känner mig som en alien på arbetsplatsen. Det är svårt att tvinga sig att vara social när man inte är den typen av person, utan helst umgås på tu man hand med vänner och familj.
    Ensamhet is the shit helt enkelt!
    Kram på dig!

    • Ja, jag fajtas ibland med servicebiten – tycker mycket om mitt jobb, men det är inte helt enkelt då jag ärligt borde få stänga om mej vissa dagar och arbeta bakom ett skrivbord. Sen är yogajobbet något helt annat, det är som en välsignelse ♥
      Kram!

  4. Jag läste också inlägget och sparade för att läsa om och om igen. Så magiskt och fint det var (inte minst första bilden), jag är så glad att en sån inspiration som hon gick ut och satte ner foten och berättade hur fin ensamhet kan vara. Jag känner av en ny våg på nätet där idealen kanske håller på att förändras. Vårt samhälle går liksom ut på att vilja vara med på allt, man ska synas och höras, men man märker att alla verkligen inte är såna eller mår bra av det. Haha, jag har tänkt exakt samma om vi hade en bloggträff, att jag förmodligen skulle stå i ett hörn (ett annat då). Vi kanske alla skulle stå i varsitt hörn :-) Utom Annika som får prata med oss en i taget :-) Skrattiga kramar från mig

  5. Copy + paste :) å yes, nu kan jag äntligen kommentera på din blogg

  6. Åhh läste också hos Jonna och det var så skönt att höra. När jag var yngre och stortjejerna var små kunde jag bli helt dränerad när vi umgicks med andra par. Inte så att jag inte tyckte om dem, jag har kontakt med alla fortfarande men det var som om min energinivå lampa blinkade på rött. Nu upplever jag det inte så ofta. Känns ofta som jag har en stark integritet, Jag har valt bort långa telefonsamtal, länga kallprat med såna jag inte känner väl.. och jag älskar att vara ute i naturen ensam, fast det fungerar lika bra om min man är med. Kram

    • Ja, jag träffar hellre mina närmaste vänner IRL än pratar timmar i telefon, för det tycker jag är… jobbigt. Allt vad gäller telefon är jobbigt (förutom sms, hihi) :)

      Samma här, jag har en stark integritet och kan erkänna att jag inte är världens lättaste att komma in på livet, ävenom det kan verka så via mina texter och hur jag är när man träffar mej ”sådär i förbigående”. Men det är bara några få som verkligen känner mej utan och innan, och för mej är det som en social skyddsmur och trygghet. Bara det att blogga relativt personligt är en balansgång.

      Kram!

  7. Tyckte att det där med tempo var väldigt intressant. Jag upplever ofta att jag måste prata supersupermegajättefort för att hinna säga det jag behöver innan jag blir avbruten av nån som tycker att den har nåt mer intressant att säga. Alla har tydligen alltid något väldigt viktigt att säga. Det är mycket skrika högst i världen tycker jag och det orkar jag inte med numera. Är hellre tyst då.

    • Hm-m, förstår precis vad du menar. Jag hinner inte med i tempot – och försöker jag göra det, så hoppar en massa märkliga grodor ur min mun för jag blir stressad och hinner inte tänka på vad jag säger. Jag går inte hellre längre in i diskussioner där jag känner i hela kroppen (eller intuitionen skriker ‘nej’) att det mest bara är fråga om pajkastning. Känner att jag inte måste blanda mej i allt och ha något att säga. Jag måste inte veta allt heller. Det kan verka ansvarslöst, men alla kan inte vara överallt och ha något att säga jämt. Så är det bara.
      Kram!

  8. Jag är också ensamvarg och känner igen mig helt både i Ninas och Jonnas inlägg. Kanske skulle jag inte ens gå på en blogg träff för rädslan att inte ha ett skit att säga. Kram

  9. Känner verkligen igen mig!
    Är introvert, men alla runt mig tror att jag är extrovert. Om de bara visste. (Eller trodde mig)..

    Kram M

  10. Jag älskar också att vara ensam och får ibland skicka iväg sambon så att jag ska få min dos av ensamhet. :)

  11. Åhhh vad jag känner igen mig i det du skriver & vad skönt att du skriver om det!!
    Känner mig alltid så tråkig & att man på nåt sätt är lite konstig som inte tycker om det där sociala stora utan att jag hellre väljer dom närmaste eller att bara vara själv!!
    Tack för en helt fantastisk blogg!!!

  12. Åh, vilket fint inlägg! Känner igen mig själv också. Har tidigare skrivit inlägg om ensamhet, att jag trivs nu men kanske då man blir äldre så känner man sig kanske lite för ensam. Nu tycker jag det är så skönt att vara ensam (eller med familjen) på sin fritid men hur är det när man blir äldre och ”inser” att man inte har så många runt sig? Jobbar ju inom vården och social är jag ju på arbetstiden hela tiden. Och oerhört skönt är det att bara koppla bort allt socialt resten av tiden. När jag var barn gillade jag också att vara ensam. Ensamma lekar eller vandra själv i skogarna runtom. Och nej, var inte ensam som så, massor av vänner men behövde rå om sig själv ibland. Känner många gånger att man måste förklara sig så om det här med frivillig ensamhet. Lite tabubelagt kanske?

    • Åh, tack för dina ord! Delar många av dina tankar och känslor. Ensamhet är så mångafacetterat – det är inte bara detdär med att sitta ensam i en grotta, utan exakt som du skriver ”vara ensam med familjen” och inte jämt vara ute i det sociala, eftersom det lätt blir too much (inte för alla, men absolut för mej). Jag stack ut i skogen bakom vårt hus när jag vara barn direkt efter skolan, varje dag. Livselixir!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s