om att hålla fast.

WP_20151011_12_54_02 (1)

Tänker på skillnaden mellan att bestämma sig för något och göra det – inte göra det. Hur det påverkar både känslor och sinne när vi inte håller fast vid det vi bestämt oss för. Besvikelse. Tillkortakommande. Ånger. Hur olyckligt hjärtat kan kännas.

Nu tänker jag inte på sådant som att börja ett jobb och sen byta för att det blev fel, eller avbryta studier för att det inte var rätt. Eller att sist och slutligen måla huset gult, fast man hade tänkt sig rött.

Nej. Det jag tänker på är de avtal vi gör gentemot oss själva och hur lätt det är att vara avtalsbrytare. Det är i allt från att ha bestämt sig för att sluta med socker till att börja styrketräna och sen skiter det sig. Varför är det så? Och varför verkar en del ha lättare att hålla sig till sitt beslut än andra?

Jag är en doer och har relativt lätt att hålla mina avtal, men bara om det är det jag vill kalla hängivenhetsavtal och som grundar sig på principen ‘inifrån ut’. Många är de löften och beslut, som jag ganska snart lagt bakom mej när jag insett att det inte riktigt var den hjärtesak jag trodde från början. Jag tror också att det hänger ihop med att man inte varit tillräckligt klar med sin målbild. Nu är jag lite knepig när det kommer till mål och målbilder, eftersom mycket av det jag gör är baserat på ren och skär lust. Jag behöver tex. ingen startplats till ett maraton för att jag ska komma mej ut och springa – för mej räcker här & nu.

Det är likadant med styrketräningen. Det är livsviktigt för mej att träna för livet och att det dessutom såhär i vuxen ålder visar sig att jag har fallenhet för just styrkelyft, är en bonus som är mer än good enough när det kommer till motivation. Sen har jag aldrig stuckit under stol med att jag uppskattar känslan av ren styrka, snygga axlar och rejäla lår. Hm.

Så det där med att träna för livet är väldigt enkelt för mej. Jag behöver inte så mycket mer för att just do it. Visst har jag dippar och dalar, men det är inte särskilt svårt att kravla sig ur dem, då behöver jag bara påminna mej om Efter Träning-känslan för att övertyga mej själv om att det är så värt att snöra på sig lämpliga skor. Dessutom är jag så himla stillasittande på jobbet, så jag skulle dö stelhets- och värkdöden ganska omgående om jag inte tog hand om mej. En morot i sig absolut.

Sen yogan. Dit jag egentligen vill komma. Eller till den andliga disciplinen. Den kanske mest försummade hos de flesta? Som mest bara borstas bort som mjäll på axeln. Som skjuts upp och rycks på axlarna åt, och man tänker sen. Sen!

Finns inget f-cking sen!

Jag fick livet på rätt köl först när jag dagligen började arbeta med mina inre kvaliteter. Krävdes inte så lite envishet, men så har det också från dag ett varit ett av mitt livs viktigaste hängivenhetsavtal. Bara medvetenheten om att det jag gör idag, bäddar för imorron och dagen därefter. Väljer jag bort min andliga disciplin en dag, så bäddar jag överhuvudtaget inte! Det är inte som att skippa styrketräningen eller löpningen en dag, det går faktiskt att reparera, men det går inte med den andliga träningen. Såklart går inte ens värld under om man inte tar ett enda medvetet andetag en dag, men det gör också att något kanske kommer hinna vissna som hade kunnat blomstra imorgon.

Min mamma hade firat födelsedag nästa vecka om hon hade fått leva. Det är tio år sedan hon gick bort nu. När hon dog, vaknade jag. Hennes död har varit den mest högljudda väckarklockan i mitt liv. Det finns inget sen! Jag hoppar inte fallskärm och jag säljer inte huset för att flytta till Bali och starta ett retreat, det är inte det som är här&nu för mej, utan jag reser inåt varje dag. Jag ser till att stilla mej på olika sätt i min sadhana. Jag ser till att lyssna, ävenom jag inte hör ett skvatt. Jag svettas i mina kriyor och tänker aldrig mer, men jag gör det. Jag gäspar av tristess i långa Pranayamas, men slutar inte förrän timern ljuder. Jag rusar genom positionerna ibland, bara för att jag en del dagar absolut inte vill yoga – men jag gör det ändå. Det är långt ifrån perfekt och jag är långt ifrån fokuserad varje dag, men det är inte det som det hänger upp sig på. Det är att jag gör. För när jag gör, då lever jag med alla delar av mej själv. Det är när jag håller fast, som jag är i mitt liv. Så är det bara. Jag bryter inte det avtalet – för det kan ta mej till Bali en dag. Bara det.

8 reaktioner på ”om att hålla fast.

  1. Words! Känner att jag faktiskt är på väg dit nu. Har haft några krassliga dagar utan yogan. Men det är som att jag lägger allt på plats när morgonyogan blir gjord. Utan den är det rörigt. Med den är jag starkare & mer hel. Medkänsla & kram till dig♥

    • Exakt så! Utan morgonyogan blir det rörigt – ävenom man ibland undrar vaaarför var det just yoga som blev mitt liv, så jag måste stiga upp i svinottan?!! :D
      Kram & Sat Nam!

  2. Du är så himla inspirerande, Nina! ♥♥♥
    Kram M

  3. Åh Nina, det jag fastnar för mest i din text är att din mammas död var din största väckarklocka. Så var det för mig också, 32 år och gravid. Då började min resa till något annat. Hårt. Men också fint. Och sedan yogan kom in ett antal år senare så hittade jag min andliga disciplin, den som ger så oerhört mycket i alla lägen. Varm kram syster!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s