may you be humble.

WP_20151111_07_22_28_Pro (1)

Ibland rycker jag bara på axlarna. Ibland är det som att få en riktig käftsmäll. Ibland blir jag sårad. Ibland blir jag förbannad. Ibland tänker jag att jag borde skriva om det. Ibland absolut inte. Man kan googla sig till mycket, men verkligen inte allt. Det vet alla som försökt leta svar på sjukdomssympton – var man inte sjuk innan, så är man det efter en kvart med google.

Yoga i allmänhet och kundaliniyoga i synnerhet kan verka märkvärdigt. Den oinvigde ser vitklädda människor med turban framför sig, hör märklig mantrasång på ett obegripligt språk och eventuellt också en blinkande ‘sekt’-lampa i pannan. Den oinvigde har också högst antagligen läst att dessa vitklädda tror att en orm vilar i ryggslutet, som kommer vakna när de gör sina rörelser som egentligen är bugningar inför hinduiska gudar, sjunger de farliga orden och mediterar med armarna sträckta ut åt sidorna i 62 minuter med väsande andning och sedan är galenskapen ett faktum. Jag karikerar litegrann, men ändå inte överdrivet.

Jag vet liksom inte var jag ska börja. Gör yoga mej galen? Ger det mej kontakt med onda andar?
Nej, inte det minsta!

När man inte förstår, vet eller känner till så tar man reda på, eller hur? Tyvärr gör man det oftast genom att googla och hittar så alla de otaliga artiklar om hur farlig yogan är och inte minst kundaliniyogan. Det är helt otroliga mängder. Jag blir själv rädd när jag råkar på dem. Hur reagerar inte den, som aldrig haft med yoga att göra? Utgående från dessa texter skapas snedvridna kunskaper, som inte har någon eller väldigt liten verklighetsförankring.

Jag menar inte att man måste komma på en yogaklass för att skapa sig en egen uppfattning, jag har nämligen full förståelse att det finns aspekter som kan göra att man inte sätter sin fot i ett sådant sammanhang, men då önskar jag att man kontaktar en yogi. Ändå. Frågar om denne kan dela med sig av sin bild och kanske länka till texter och källor, med saklighet och substans. Öppenhjärtligt vara mogen för att ta till sig information från ”myntets andra sida”. Jag och många yogakollegor med mej står mer än gärna till förfogande.

Jag brukar jämföra alla dessa metaforer, som florerar om yoga, med alla världens religioners liknelser. Säg den skrift eller tradition, som inte har bildliga liknelser för att förenkla ett djupare budskap och försöka göra något svårgripbart mer begripligt. Allt från brinnande buskar och tungotal till avhuggna huvuden, som ersätts med elefanthuvuden – så varför yogans symboliska orm, som sover i ryggslutet, skulle vara värre än alla andra metaforer förstår jag inte riktigt. Det är som vilken metafor som helst. Och vad ormen symboliserar är vår urkraft, vår livskraft förenklat sagt. Det som finns i oss alla. Det som händer i yogan är att vi får kontakt med denna livskraft pö om pö. När man pratar om kundaliniresning så är det inget kabooom! och så tappar man förståndet, eller, det kan vara så om man går in för det. Liksom man kan bli galen av vilken sekt, religiös eller inte, som helst. Ifall något psykotiskt tillstånd skulle utlösas, så är det nog inte yogan i sig som är orsaken, utan det finns nog redan latent hos individen. Det hade lika gärna kunnat ske i vilket annat sammanhang som helst.

När vi yogar, när vi gör våra fysiska övningar med rötter tusentals år tillbaka i historien, så tar vi helt enkelt hand om vårt fysiska tempel. Vi gör de rörelser det är tänkt att kroppen ska göra för att vara i sin optimala balans, behålla sitt naturliga rörelsemönster och hålla igång alla cirkulatoriska system. Det är inte fråga om någon tillbedjan till gudar. Vi sjunger våra mantran för att människan mår bra av att sjunga, då berörs våra meridianpunkter uppe i gommen och vibrationerna påverkar hjärnan. Att körsång blivit väldigt populärt är inte för intet. Att sjunga i grupp skapar en skön energi och välmående. Sen kanske mantraspråket känns obekvämt och jag förstår att det kan vara en obehaglig upplevelse då man inte förstår orden, men man kan alltid läsa på, fråga upp och ta reda på. Det finns översättningar och förklaringar i överflöd. Är det sedan så att man ändå inte vill sjunga mantran, så behöver man inte.

När det kommer till kundaliniyogans yttre attribut, som jag varit inne på flera gånger förut, så finns det inga måsten. Det vita står för neutralitet och att vitt innehåller alla färger. Vitt sägs också stärka auran, vårt osynliga skyddsnät. Ändå är det inget måste att bära vitt, ävenom det uppmuntras särskilt på yogalärarutbildningar och på Vita Tantran. Om turbanen kan du läsa tex. här och ävenom det i texten uttrycks rätt tydligt hur viktigt det är med turban, så hör jag till dem som inte använder en sådan. Jag har verkligen prövat, både att yoga med turban och undervisa i densamma, men jag fixar det inte. Det känns ärligt som att jag klär ut mej, det känns obekvämt och det känns inte som jag. Däremot kan jag av respekt för lärare och på Vit Tantra vira turbanen på plats, men jag kan också låta bli (eller dra på mej en vit mössa!). Det finns ingen som tvingar mej. Det finns inget straff. Faktum är att Yogi Bhajan sade att ni får gärna klä er som jag rekommenderar, men gör det inte för min skull och gör det inte för att imponera på mej, då gör ni er bara till åtlöje. Han var rakt på sak – i detta är jag honom väldigt tacksam.

Sen alla rutiner och ritualer. Eller vad vi nu kallar det. Kalldusch på mornarna, eteriska oljor, tungborstning, ullmattor, malahalsband, klirrande yogaarmband, spirituella namn (mitt är Nam Joti Kaur), golden milk, ayurvedisk örtpasta och allt vad det är. Du är inte en sämre yogi för att du inte har koll på allt, använder allt eller ens är intresserad av hälften. Det är inte det som är yoga. Du behöver inte känna att du måste klä dej på ett visst sätt och föra dej annorlunda. Nej, du ska fortsätta vara du. Det du ska göra är att göra din yoga – varsomhelst, närsomhelst och nästan faktiskt hursomhelst. Stick to it. Keep up. Småningom utkristalliseras vad yoga är för dej, vad yoga gör för dej och vad du vill tillföra för yogiskt i ditt liv. Det är inte svårare än så.

Så. Yogan är precis så farlig som man gör den till. Vågar jag drista mej till att säga så? Man behöver inte alltigenom förstå en yogi, men man får gärna låta bli att beskylla sina medmänniskor för att vara mörkerframkallare och irrläromästare. ”För det finns inget i mej som vill någon något illa, inte ens omedvetet och inte ens som ett svart får förklätt i yogisk, vit ull. Jag är inte besatt och jag förmörkar inte mina yogaelevers sinnen när de går på mina klasser. Det är så befängt att ens beskylla mej för det, ja ens tänka sig att jag skulle ha den avsikten!”

Fast egentligen. Faktum är att yoga faktiskt kan vara väldigt farligt. För yogan gör att jag vågar vara jag efter alltför många ilskna, rätt själslösa ungdoms- och ungvuxenår. Jag har mer balans mellan allt i mitt liv. Mer liv, mer avslappning. Jag resonerar annorlunda mot förut och vägrar springa benen och förståndet av mej för att samhället kanske tycker det. Jag applicerar en mjukare approach på det jag gör och är, än det västerländska samhället klädde på mej när jag föddes. Jag väljer att inte gå med på allt. Det farliga ligger i att jag inte längre låter mej luras, jag går inte i alla fällor som en blind och jag följer inte strömmen, som en död fisk. Jag är och kan vara obekväm, och jag är inte rädd för att lyfta fram orättvisor och gå emot normer. Jag är yogini. Jag har ett hjärta, jag har känslor och är väldigt, väldigt långt ifrån svart inuti. Det är detta som är kundalinikraften, yogakraften, livskraften – att våga leva i sitt liv! Sat Nam.

Inlägget spinner till viss del vidare på Maricas rader från häromveckan, men är också tankar och svar på frågor jag fått både nu och så länge tillbaka som till när jag själv började yoga. Det finns ett outtömligt behov av att informera om och belysa yogan. Jag känner inte alltid att jag orkar och vill, men samtidigt är det nog min plikt att visa på att yoga inte är något hokuspokus eller att jag försöker förvränga huvudet på någon.

15 reaktioner på ”may you be humble.

  1. ❤️❤️❤️

  2. Jag är så kluven till yoga. Men jag vet att det har med min kristna tro att göra.

    • Jag har full förståelse Hanna ♥
      Att vara skeptisk och kluven är inte samma sak som att prata bakom ryggen och sprida felaktigheter. Det är först när man uttrycker något som man inte har en aning om, som det kan bli så fel – och det är det jag skriver om här. Allt gott till dej!

  3. Jo ibland kan jag bli lite trött på att jag valde kundaliniyogan där man utifrån sett kan tycka att det ser ut som sektvarning. Men sen påminner jag mig varför jag har valt den här yogan och det har jag planerat att skriva ett inlägg om i en vecka nu:-). Det jag har lärt mig är att det ofta står om spontan kundaliniresning i de skrämmande sidorna och det kan hända om man tex som nybörjare går in i tex långa meditationer utan vägledning. Genom att vi tonar in oss i kundaliniyogan och följer våra kriyor så jobbar vi med kundalinikraften på ett säkert sätt. Sen är det så att alla yoga och meditation jobbar med kundalinikraften. Det är ett intressant ämne och som du har skrivit förut vi är andliga krigare och vi får visa vägen. Stor Kram

    • Känner igen detdär med att bli trött på att man fastnade just för KY :) Ändå så glad att jag gjorde just det!
      Och det är som du skriver, att det är en on spot-yoga och väldigt kraftfull, man behöver vägledning.
      Kramkram!

  4. Jag har läst ditt inlägg flera gånger och jag slås av några olika delar. Först och främst, att yoga skulle handla om svartmagi eller något som växer i mörkrets krafter känns helt besynnerligt. Jag tror faktiskt att det som skrämmer en del kristna människor är att i Finland beskrivs den som svart och i Sverige beskrivs det som man ”smygpredikar” någon slags religion, företrädesvis hinduism. Det skiljer sig lite åt även om kritiken och rädslan finns där.
    Kundalinikraften är inget förbehållet kundaliniyogan, bara för att den heter så :) den kraften kan väckas via vilken yoga som helst. Däremot är den kraften inget att leka med och inget som sker kaboom som du skriver. Men den finns och som med alla krafter måste man vara väl förberedd.
    Kanske är det så att KY med sina yttre attribut, även om de är frivilliga, så ser man oftast människor i vita kläder och turban, onekligen för det tankarna till religion. Det är oftast svårt att se bortom ytan för många. Min lärare kan undervisa i string enbart för att vi ska se hur kroppen rör sig och vad som korresponderar med vad. Gissa om jag har fått frågor och hätska synpunkter på att det är sexuellt. Främst från andra yogautövare. Så. Som vanligt. Allt finns i betraktarens öga.
    När det gäller vad som väcks rent känslomässigt tror jag att KY och medicinsk yoga har en särställning, för man går kaboom rakt på kärnan, har jag förstått. Men jag kan ju ha helt fel. Det jag skriver nu baseras på mina elever som kommer från de två disciplinerna och som ”nästan gått under av känslor” som någon beskrev det. Jag vill vara varsam med de här orden, men jag vill ändå förmedla dem. Jag tror att alla yogastigar är lika mycket värda och att alla hittar sin yogaväg. Men vi är också individer och det som någon älskar är hotfullt och skrämmande för någon annan. Ni som har utövat andra sorters yoga och som sedan hittar till KY har oftast en annan förståelse i kroppen, har öppnat sinnet och själen redan. Men för den som påbörjar KY eller mediyoga utan att ha gjort något annat och som har mycket i bagaget av känslor, obearbetade minnen osv kan det vara en tuff start. Om man är känslig. Jag vet människor som vänt hela yogan ryggen efter att ha påbörjat den yogaformen, för att de helt enkelt blivit skrämda. Och återigen, det säger inget mer än om hur just de upplevt det hela. Kanske är det så att någon testat, blivit rädd och sedan arg? Jag spekulerar och jag har som sagt aldrig själv testat formen. Men rädslan och aggressiviteten går ofta hand i hand.
    Jag hoppas verkligen du förstår vad jag försöker säga. Yogan är så oerhört kraftfull, i den fysiska formen, i det andra. Och om man inte går via kroppen in i sinnet så kanske det för en del individer är mycket tuffare.
    Varm kram och låt oss våga debattera detta mer, precis som du och Marica gör <3

    • Tack för din superlånga kommentar :)

      Jag har väldigt lite att tillägga till dina rader, jag nickar mest bara! För jo, det är så att det är en väldigt kraftfull yogaform och man behöver vägledning. Samtidigt känns det som att det kanske inte är så himla vanligt att man börjar utforska KY på egen hand, utan man går till klasser?!

      Absolut är det så att det som för en är RÄTT, kan vara väldigt FEL för någon annan. Det är inte heller det som mitt inlägg handlar om, utan det är reflektioner kring frågor & tankar jag fått kring KY och ja, yoga överhuvudtaget. Här i min trakt med ett ytterst hårt spänt bibelbälte, är det tyvärr inte ovanligt att man blir kallad både det ena och andra, gärna bakom ryggen! Sen har jag också haft elever som valt att inte komma på mina KY-klasser för de upplever att det inte är deras yoga. Jag sätter ingen värdering i det. Jag vet exakt hur det kan vara – jag har själv valt bort en del yogaformer för att de inte är ”mina”.

      Mest skrev jag för att jag är lite trött på att yoga lyfts fram som något farligt i en del sammanhang och jag önskar att man frågade någon insatt istället för att gräva ner sig i halv- och osanningar.

      Och litegrann skrev jag för att avdramatisera det hela kring KY – lyfta fram att det inte är de yttre attributen som är yoga.

      Kram och stort tack för dina ord, Annika!

      • …och jaaa, KY gräver fram vansinnigt mycket känslor! Det är, som du skriver, därför det kallas rakt-på-sak-yoga och det var också det som Yogi Bhajan öppet gick ut med. Att vi i väst behöver snabbverkande tekniker för att klara av trycket utifrån. Med det inte sagt att snabbt betyder lätt, tvärtom, det kan bli för mycket för en del. Därför så viktigt att gå till klasser och söka lärare, så att man pö om pö får den vägledning man behöver – och bygger upp (kundalini)kraften vartefter.

  5. Starkt och bra skrivet. Skönt att läsa om någon som hittat verktyg för att kunna våga och vilja gå sin egen väg. Jag har inte fastnat för yoga, men om det får dig att må bra så ska du ju självklart fortsätta. Kram

  6. Tack för ditt fantastiskt kloka inlägg!! Jag känner in varenda del och förstår att det krävts kraft många gånger då omgivningen inte kan/vill förstå. Du är underbar NIna! Det ska du veta. Kram <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s