som att plugga i laddaren.

Morgonens yoga var långsam, mjuk och utdragen. Smakade på varje position, som om jag gjorde den för första gången. Sådär som man egentligen alltid borde göra när man yogar. Det händer så mycket mer både i sinnevärlden och kroppen bara man bakar in mer hängivenhet och närvaro i rörelserna. Just den kriya jag gjorde ska jag dela av mej med på morgondagens specialyogaklass. Jag älskar att gräva fram kriyor utöver det vanliga – sådana som man inte gör ensam hemma i första taget.

Eftersom jag inte undervisar varje vecka längre, vill jag istället ge något litet extra när jag väl har klass. Spela på lite högre energifrekvenser och utmana lite mer. Inte så att det blir komplicerat eller att det skulle handla om prestation, utan så att var och en förhoppningsvis känner när de åker hem att de fick ytterligare en skjuts framåt och ännu mera inspiration att yoga hemma.

Det är något alldeles särskilt att yoga i klass. Eller yoga tillsammans överlag. Det är ofta i sådana sammanhang, som det blir tydligt att man växer både som människa och i sin practice. Man hjälper och lyfter varandra både medvetet och omedvetet. Och särskilt i mer utmanande sekvenser och meditationer kan det ibland vara nödvändigt att få vara tillsammans med andra, för hemma på mattan hade man kastat in handduken för länge sedan.

Efter en uppbyggande klass är ofta chansen större att man lägger i en högre växel i sitt yogande hemma. Tröskeln blir lägre att ta itu med sin egen sadhana. Jag tycker det ska vara så – för hur fint det än är att gå på regelbundna klasser, så är det i det ensamma stretandet på egen hand, som de stora vinsterna vilar.

Jag brukar säga att när man kommer till mina klasser så ska det vara litegrann som att plugga i laddaren.

4 reaktioner på ”som att plugga i laddaren.

  1. Jamen precis så syster! Så tänkte jag i höstas när jag såg mina yogisar en gång i månaden. Jag tror också att det funkade så för dem. Kunde se att de fått till sin yoga hemma när vi möttes igen. Kram!

    • Finns absolut en fin aspekt med att mjukt bolla över sadhana-ansvar på sina elever. Jag tänker ärligt att det kanske är vår allra viktigaste uppgift?! Visst behöver vi finnas där och hålla klasser, men det blir lätt slentrian i det också. Allt behövs och allt har sin tid ♥
      Kram!

  2. Härligt! Önskar att jag fick vara med på dina yogapass! Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s