bekvämlighet och sånt.

Jag har länge tänkt skriva om bekvämlighetszonen och vad det innebär för mej att gå utanför min egen. Vi vet ju att det är utanför boxen som det händer saker och det är också där vi utvecklas och växer både som människor och i det vi gör. Fast riktigt så enkelt tycker jag ändå inte att det är.

För att vi inte ska tappa bort oss själva kan vi inte blint promenera utanför kända marker hursomhelst. Det finns inte heller särskilt mycket att hämta om vi utanför boxen bara darrar av skräck och vantrivs.

För mej är det självklart att jag måste ha ett inre driv och en genuin lust att kliva utanför bekvämligheten om det ska betala tillbaka sig. Tycker ibland att man pushar onödigt mycket för hur viktigt det är att våga pröva nya saker och allra helst sådant man absolut inte vill. Varför? Jag ser ingen mening med att jag tvingar mej själv att göra något jag inte vill, tex. utsätta mej för knepiga stegserier eller koordinationskrävande övningar i snabb takt. Eller gå en kurs i knyppling bara för att det skulle vara väldigt, väldigt långt utanför min bekvämlighetszon.

Nej, vill jag växa så ska mina steg utanför bekvämligheten vara mina egna och de ska vara samstämmiga med hur jag vill utvecklas. Ungefär som när jag insåg att jag ville lära mej styrkelyft och även nosa på olympiska lyft – det var allt annat än roligt att ta de första osäkra stegen och fråga efter hjälp och bli synad i alla hörn och kanter av mina coacher. Men jag växte!

Inte som när jag blivit tvingad att hålla föredrag eller bli lurad att delta i sammanhang där jag har tvingats dansa enligt koreografi. Finns inget, absolut inget, som då gynnar varken mitt självförtroende eller min självkänsla. Må så vara att jag gått hel ur det, men kvar finns sur eftersmak och en massa dumma tankar om mej själv och min otillräcklighet. Den sortens (klaver)tramp utanför bekvämligheten betackar jag mej för.

Så när någon lite klämkäckt låter påskina hur viktigt det är att kliva ut ur boxen och göra något som är tvärtemot det man egentligen vill, så håller jag inte alltid med. Visst, att utmana sig är fantastiskt bra, men att göra något mot sin vilja är inte den bästa brännveden. Det måste finnas vilja och lust i utmaningen, jag tror att växandet blir mer beständigt då.

15 reaktioner på ”bekvämlighet och sånt.

  1. Oj det känns väldigt mycket som jag är inne i boxen nu.. men jag tränar mig på att vara öppen & må bra & redo om möjligheter dyker upp istället för att jag stångar mig ur… Men när det gäller yogan får man försöka skärpa sig så det inte bara blir myskriyor och samma för mina elever.. även om de tycker att jag är jobbig.. Kram

    • Jag brukar skilja lite på vad som är bra-för-mej-utmaningar och vad som egentligen inte gör varken till eller från (som att dansa quickstep eller nåt, haha). I yogan är det ett ständigt (positivt) rannsakande för att inte stagnera, utan istället rikta energi och läkning uppåt och framåt. Känner igen detdär med att pusha sina elever, just love it :) Finns inget bättre än att kärleksfullt uppmuntra till att fixa utmaningar ♥
      Kram!

  2. Huvudet på spiken! Att må dåligt utanför boxen leder ingen vart. Då stannar jag hellre i min låda. Därför kommer jag aldrig köra snabba bilar, hålla andan länge under vatten eller hoppa bungyjump. Det finns så många roligare boxar att kliva utanför! Som utvecklar mig på områden jag VILL utvecklas i. I många fall trivs jag med att vara en fegis 😀

    • Jamen exakt så!! Ser absolut ingen mening i att jag ska kräkas ihjäl mej i en bergochdalbana eller åka offpist mellan träd!

      Ändå är vi hur tuffa fegisar som helst. Faktiskt.
      :D

  3. Ping: Bloggtips: Galenskap, komfortzon och dåliga dagar. | Rund är också en form – Trail & Träning

  4. Tack, vad fint skrivet! Jag tänker att man mår bra av att få hedra sin personlighet på det viset du skriver ❤️

    • Tack ♥ och ja, jag tror på att bejaka det som gör en att må bra, inte prompt tvinga sig själv mot något som strider mot både magkänsla och hjärta!

  5. Jag bara håller med. Skulle heller aldrig någonsin känna mig peppad av att hoppa bungyjump eller åka fort. Mår bara illa liksom. Bra skrivet! Kramar

    • Tack Marikafina! Det är som att ”gå utanför bekvämlighetszonen” blivit synonymt med adrenalinstinna äventyr, tvyärr!
      Kram på dej!

  6. Så himla bra skrivet! Tack för det. :-D

  7. Det bästa jag läst på länge. Tack! /sara

  8. Ja, det stämmer ju att man inte ska göra något man inte vill. Vem vill gå över ån för att hämta vatten? Men ibland kan boxen ha blivit för liten eller så är man för rädd för att släppa taget om de små invanda ytorna och då kan man behöva hjälp att växa. Hjälp att ta sig ur boxen. Det viktigaste är att lyssna på sin inre röst och sedan hitta modet att göra det man innerst inne vill

    • Absolut blir boxen för liten ibland, men att med våld ta sig ur den och göra sånt som hjärtat (och kroppen!) verkligen inte vill… nä, det känner jag är något helt annat! :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s